Hela detta inlägg är Walter Korpis analys av socialdemokraternas kris efter valet 2010, publicerad här (pdf). En såpass viktig publicering i ljuset av vad som sker inom socialdemokratin just nu att jag vill citera hela artikeln och hoppas att fler vinnlägger sig om att göra pålästa analyser av socialdemokratins det politiska läget. Enjoy!
Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratins efter- krigsprogram och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livsprojekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla mot- satsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning, hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal. Nyckeln till socialdemo- kraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade medelklassen utan att partiet hade en reformstrategi för gemensamma intressen hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning dragkraften för socialdemokraternas växande stöd.
I Sverige som i de andra västeuropeiska länderna har de socialdemokratiska partiernas väljarstöd nu rasat. Orsakerna till detta ras är inte att väljarnas värderingar i grunden har förändrats. Den rimligaste förklaringen är att målet om full sysselsättning nu har försvunnit bortom synranden och att socialdemokraterna har förlorat greppet om arbetslösheten eller inte längre verkar bry sig. I bakvattnet till en mycket hög arbetslöshet som kommit för att stanna stärker främlingsfientliga partier ställningarna som protestpartier när andra partier inte kan peka ut lösningar.
Årets valrörelse blev främst en tävling i skattesänkningar, de borgerligas naturliga och bästa gren. Socialdemokraterna använde inte ens de öppningar för satsning på fler jobb i offentlig sektor som regeringens finanspolitiska råd och Konjunkturinstitutet pekat på. För att få perspektiv på socialdemokraternas nu plågande vilsenhet börjar jag här med att titta långt in i backspegeln för att se hur vi kommit in i den nuvarande situationen. Från denna positionsbestämning kan vi sedan diskutera vägvalen framåt.
Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratins efter- krigsprogram och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livsprojekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla mot- satsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning, hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal. Nyckeln till socialdemo- kraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade medelklassen utan att partiet hade en reformstrategi för gemensamma intressen hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning dragkraften för socialdemokraternas växande stöd.
I Sverige som i de andra västeuropeiska länderna har de socialdemokratiska partiernas väljarstöd nu rasat. Orsakerna till detta ras är inte att väljarnas värderingar i grunden har förändrats. Den rimligaste förklaringen är att målet om full sysselsättning nu har försvunnit bortom synranden och att socialdemokraterna har förlorat greppet om arbetslösheten eller inte längre verkar bry sig. I bakvattnet till en mycket hög arbetslöshet som kommit för att stanna stärker främlingsfientliga partier ställningarna som protestpartier när andra partier inte kan peka ut lösningar.
Årets valrörelse blev främst en tävling i skattesänkningar, de borgerligas naturliga och bästa gren. Socialdemokraterna använde inte ens de öppningar för satsning på fler jobb i offentlig sektor som regeringens finanspolitiska råd och Konjunkturinstitutet pekat på. För att få perspektiv på socialdemokraternas nu plågande vilsenhet börjar jag här med att titta långt in i backspegeln för att se hur vi kommit in i den nuvarande situationen. Från denna positionsbestämning kan vi sedan diskutera vägvalen framåt.
Varför full sysselsättning under trettio år?
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande kakan delas upp? På den frågan finns det inga bestående lösningar. I stället har vi här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper. Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter slutet av det första världskriget 1918 kom höga arbetslöshetstoppar (se Figur 1).
Många sam hällsforskare och politiker hade väntat sig en liknande utveckling också efter det andra världskriget 1945. Men i stället fick vi då en tvärvändning mot mycket låga arbetslöshetsnivåer under ett trettiotal år framåt. Som lägst låg den genom- snittliga nivån då länge under två procent. Hur kom det sig att vi då som i en handvändning gick från massarbetslöshet till full sysselsättning?
Den enskilt viktigaste drivkraften bakom denna vändning var att efter fredsslutet blev i de flesta västländerna socialdemokrater för första gången i historien regeringspartier eller det viktigaste oppositionspartiet. Denna oväntade föränd- ring av politiska maktförhållanden och det växande väljarstödet gav socialdemo- kraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara mycket låg arbetslöshet. Av rädsla för väljarnas vrede vågade de borgerliga och kristdemokratiska partierna inte annat än att hålla god min och acceptera låg arbetslöshet. Under den långvarigt låga arbetslösheten minskade inkomstskill- naderna mycket tydligt i de flesta västländer.
Men de politiska motsättningarna om arbetslösheten levde hela tiden kvar. År 1960 gjordes en studie där ekonomer i åtta västländer fick rangordna vilka prioriteringar olika partier i praktiken gjort när det gällde ett antal viktiga politiska mål.2 Ett av målen var full sysselsättning, ett annat låg inflation. Resultaten visade att endast de socialdemokratiska partierna konsekvent satte full sysselsättning högst och låg inflation lägst. Konservativa och liberala partier gjorde lika konsekvent den motsatta värderingen: låg inflation högst, full sysselsättning lägst. Inte heller Europas starka kristdemokratiska partier har någonsin haft full sysselsättning som ett högt prioriterat mål.
Det klara brott i Sveriges tillväxtlinje efter 1970 som så många trott på finns det helt enkelt inte. När näringslivet och tongivande ekonomer hävdat att den svenska välfärdsstaten allvarligt skadat vår tillväxt fanns det inte något som helst stöd för detta i OECD-siffrorna fram till 1990. Vi ser i figuren att den enda stora skillnaden mellan tillväxten i Sverige och i de sex länderna kom 1991-93, medan Bildt var statsminister. Detta fall var inte en försenad effekt av välfärdspolitiken. Till de näraliggande orsakerna hör i stället avregleringen av bankerna 1985, nå- got som i samspel med skattereformen 1991 drastiskt minskade efterfrågan inom landet under en internationell konjunkturnedgång när arbetslösheten tredubb- lades och vi fick en valutakris med 500 procents ränta hos riksbanken. Men efter 1993 har Sveriges BNP-nivå stadigt ökat så att vi under de senaste åren åter är på samma nivå som de med oss mest jämförbara sex länderna.
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande kakan delas upp? På den frågan finns det inga bestående lösningar. I stället har vi här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper. Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter slutet av det första världskriget 1918 kom höga arbetslöshetstoppar (se Figur 1).
Många sam hällsforskare och politiker hade väntat sig en liknande utveckling också efter det andra världskriget 1945. Men i stället fick vi då en tvärvändning mot mycket låga arbetslöshetsnivåer under ett trettiotal år framåt. Som lägst låg den genom- snittliga nivån då länge under två procent. Hur kom det sig att vi då som i en handvändning gick från massarbetslöshet till full sysselsättning?
Den enskilt viktigaste drivkraften bakom denna vändning var att efter fredsslutet blev i de flesta västländerna socialdemokrater för första gången i historien regeringspartier eller det viktigaste oppositionspartiet. Denna oväntade föränd- ring av politiska maktförhållanden och det växande väljarstödet gav socialdemo- kraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara mycket låg arbetslöshet. Av rädsla för väljarnas vrede vågade de borgerliga och kristdemokratiska partierna inte annat än att hålla god min och acceptera låg arbetslöshet. Under den långvarigt låga arbetslösheten minskade inkomstskill- naderna mycket tydligt i de flesta västländer.
Men de politiska motsättningarna om arbetslösheten levde hela tiden kvar. År 1960 gjordes en studie där ekonomer i åtta västländer fick rangordna vilka prioriteringar olika partier i praktiken gjort när det gällde ett antal viktiga politiska mål.2 Ett av målen var full sysselsättning, ett annat låg inflation. Resultaten visade att endast de socialdemokratiska partierna konsekvent satte full sysselsättning högst och låg inflation lägst. Konservativa och liberala partier gjorde lika konsekvent den motsatta värderingen: låg inflation högst, full sysselsättning lägst. Inte heller Europas starka kristdemokratiska partier har någonsin haft full sysselsättning som ett högt prioriterat mål.
Långvarigt låg arbetslöshet minskar företagens vinster
Den kritik de borgerliga partierna i Europa under 1960-talet oftast förde fram var att regeringarna främst måste motverka den ökande inflationen. Fram till det andra världskriget var inflationen allmänt mycket låg. Då ledde löneför- handlingar ofta till långa arbetskonflikter, inte sällan lockouter för att sänka lönerna. Regeringarna gjorde inte mycket mer än att se på när guldmyntfoten och riksbankernas vägran att sänka sina styrräntor för att öka sysselsättningen gav mycket hög arbetslöshet. När regeringarna efter 1945 gick in för att hålla arbetslösheten nere fick vi vad som ofta kallades en spiral av ökande löner och priser, där arbetsgivarna i förhandlingarna kunde gå med på att höja lönerna för att i nästa steg kompensera sig genom att höja priserna. Arbetskonflikterna blev nu korta men ökade i omfattning.
Bekymren för inflationen delades också av löntagarna, inte minst i Sverige där bl a LO och Gösta Rehn drev kampanjen ”Hata inflationen!” I flera länder provade man olika former av trepartsförhandlingar, där arbetsgivare och lön- tagare i samverkan med regeringarna sökte lösningar som t ex i de svenska s k Hagarundorna.
Den kritik de borgerliga partierna i Europa under 1960-talet oftast förde fram var att regeringarna främst måste motverka den ökande inflationen. Fram till det andra världskriget var inflationen allmänt mycket låg. Då ledde löneför- handlingar ofta till långa arbetskonflikter, inte sällan lockouter för att sänka lönerna. Regeringarna gjorde inte mycket mer än att se på när guldmyntfoten och riksbankernas vägran att sänka sina styrräntor för att öka sysselsättningen gav mycket hög arbetslöshet. När regeringarna efter 1945 gick in för att hålla arbetslösheten nere fick vi vad som ofta kallades en spiral av ökande löner och priser, där arbetsgivarna i förhandlingarna kunde gå med på att höja lönerna för att i nästa steg kompensera sig genom att höja priserna. Arbetskonflikterna blev nu korta men ökade i omfattning.
Bekymren för inflationen delades också av löntagarna, inte minst i Sverige där bl a LO och Gösta Rehn drev kampanjen ”Hata inflationen!” I flera länder provade man olika former av trepartsförhandlingar, där arbetsgivare och lön- tagare i samverkan med regeringarna sökte lösningar som t ex i de svenska s k Hagarundorna.
Men ökande inflation var inte främst en fråga om mera luft i lönekuverten. Den långvarigt låga arbetslösheten minskade löntagarnas underläge i förhål- lande till arbetsgivarsidan och ledde i praktiken till att arbetsgivarna nu måste förhandla med fackföreningarna också om sina vinstandelar. I de europeiska länderna blev resultaten av dessa förhandlingar att sedan 1950 ökade löntagarnas andel av bruttonationalprodukten gradvis på vinsternas bekostnad (Figur 2).
Den långvarigt låga arbetslösheten pressade företagens vinstnivåer. Samtidigt blev fackföreningarna starkare och viktiga politiska maktfaktorer. Löntagarnas inflytande växte. Man började ifrågasätta arbetsgivarnas rätt att ensidigt leda och bestämma på arbetsplatserna. I Europa ökade arbetskonflikterna med Paris 1968 som det stora utropstecknet.
Gösta rehn: Full sysselsättning inte längre tillåten
Hur skrämma väljarna med hög arbetslöshet?
I det läget tillsatte samarbetsorganet för de rika västländerna – OECD – en utred- ning som 1970 kom med sin rapport Inflationen – Det nuvarande problemet.3 Vid sidan av penningvärdesförsämringen redovisar rapporten löntagarnas växande andel på vinsternas bekostnad som det centrala problemet. Enligt rapporten har denna situation uppstått genom att regeringarna i valet mellan låg inflation och låg arbetslöshet av rädsla för väljarnas dom alltid har valt låg arbetslöshet. På 30- talet såg väljarna hög arbetslöshet som något naturligt och oundvikligt. Under efterkrigstiden skulle väljarna direkt peka ut regeringen som ansvarig för en växande arbetslöshet och straffa den vid nästa val. Rapporten slutar med rekom- mendationen att regeringarna nu ska låta arbetslösheten öka. Men här ser man ett stort pedagogiskt problem: Hur ska regeringarna lära väljarna att av fruktan för hög arbetslöshet hålla tillbaka sina lönekrav utan att man behöver läxa upp dem med att verkligen få känna på hög arbetslöshet?
Vad OECD sett som sitt stora pedagogiska problem – att låta arbetslösheten öka utan att ansvaret drabba regeringen – fick en dramatisk lösning. Efter kriget mellan Israel och arabländerna höjde de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan – OPEC – drastiskt oljepriset först 1973 och sedan 1979. Dessa extrema höjningar fick västländernas ekonomier att skära ihop och i de flesta länder ökade arbetslösheten. I England visade Thatcher, att när man kunde peka på oljechocken som orsak till hög arbetslöshet kunde regeringen bli omvald trots hög arbetslöshet. I de dåvarande EG-länderna lade man nu om den ekonomiska politiken mot nya men kära mål. Dessa länder övergav full sysselsättning och styrde därefter i stället mot låg inflation. EFTA-länderna Sverige, Norge, Finland och Österrike försökte att med andra medel bevara hög sysselsättning.
I det läget tillsatte samarbetsorganet för de rika västländerna – OECD – en utred- ning som 1970 kom med sin rapport Inflationen – Det nuvarande problemet.3 Vid sidan av penningvärdesförsämringen redovisar rapporten löntagarnas växande andel på vinsternas bekostnad som det centrala problemet. Enligt rapporten har denna situation uppstått genom att regeringarna i valet mellan låg inflation och låg arbetslöshet av rädsla för väljarnas dom alltid har valt låg arbetslöshet. På 30- talet såg väljarna hög arbetslöshet som något naturligt och oundvikligt. Under efterkrigstiden skulle väljarna direkt peka ut regeringen som ansvarig för en växande arbetslöshet och straffa den vid nästa val. Rapporten slutar med rekom- mendationen att regeringarna nu ska låta arbetslösheten öka. Men här ser man ett stort pedagogiskt problem: Hur ska regeringarna lära väljarna att av fruktan för hög arbetslöshet hålla tillbaka sina lönekrav utan att man behöver läxa upp dem med att verkligen få känna på hög arbetslöshet?
Vad OECD sett som sitt stora pedagogiska problem – att låta arbetslösheten öka utan att ansvaret drabba regeringen – fick en dramatisk lösning. Efter kriget mellan Israel och arabländerna höjde de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan – OPEC – drastiskt oljepriset först 1973 och sedan 1979. Dessa extrema höjningar fick västländernas ekonomier att skära ihop och i de flesta länder ökade arbetslösheten. I England visade Thatcher, att när man kunde peka på oljechocken som orsak till hög arbetslöshet kunde regeringen bli omvald trots hög arbetslöshet. I de dåvarande EG-länderna lade man nu om den ekonomiska politiken mot nya men kära mål. Dessa länder övergav full sysselsättning och styrde därefter i stället mot låg inflation. EFTA-länderna Sverige, Norge, Finland och Österrike försökte att med andra medel bevara hög sysselsättning.
Gösta rehn: Full sysselsättning inte längre tillåten
Den tidigare LO-ekonomen Gösta Rehn, som följt den här utvecklingen på nära håll, sammanfattade i en artikel 1987 utvecklingen under den här tiden så här:
”Det är möjligt att den plötsliga ökningen av arbetslösheten efter den första uppgången i oljepriserna 1973 inte hade planerats av regeringarna. Men när den kom var de glada över att se att arbetslösheten inte var politiskt så farlig som de hade trott. ... Det skede vi nu är inne i kan karakteriseras så att full sysselsättning inte längre är tillåten. ... Regeringarna ska inte försöka att alltför snabbt få tillbaka full sysselsättning. De måste följa den smala vägen mot en något bättre tillväxt och sysselsättning, och fackföreningarna ska lära sig läxan: att inte höja lönerna så att det uppstår arbetslöshet. Om fackförening- arna sköter sig bra och trycker ned medlemmarnas löner kan de anförtros, att som belöning få en nivå något närmare full sysselsättning. Men uppenbarli- gen kan sysselsättningen aldrig verkligen tillåtas att bli full sysselsättning. ... Arbetskraftsanvändningen bör hållas så mycket under full sysselsättning att fackföreningarna och deras medlemmar ständigt påminns om ’läxan’. ... Självklart erkänner ingen regering, att hög arbetslöshet är ett mål eller ett centralt medel för att uppnå prisstabilitet och en önskad tillväxtnivå.”4
ECB och Stabilitetspakten elstängsel mot löntagarna
De starkaste politiska krafterna bakom den Europeiska Unionen, bland dem de kristdemokratiska partierna, gav första prioritet åt uppgiften att bygga upp den Europeiska Centralbank (ECB) med ett enda och snävt mål: att bevara en låg inflation. Den amerikanska centralbanken har ett mycket bredare mål: att också uppnå god sysselsättning och tillväxt vid sidan av inflationsbevakningen. Till skillnad från USA har Europa haft både starka fackföreningar och socialdemokratiska partier. Den enda och snäva uppgiften för ECB att hålla låg inflation var ett sätt att med dubbla lås gardera sig mot att Europas starka socialdemokratiska partier och fackföreningar skulle kunna vattna ut inflationsbekämpningen med försök att motverka hög arbetslöshet.
ECB:s nuvarande regelverk gör att banken som sin centrala uppgift har att höja styrräntan för att ”kyla ned” en situation när arbetslösheten blir så låg att inflationen riskerar att öka. Men inflation, arbetslöshet och löntagarnas andel av produktionen är mycket nära förbundna. Genom att hålla låg inflation kommer den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska löntagarnas andel av produktionens resultat. Efter 1980 har löntagarnas andel av BNP klart sjunkit (Figur 2).
Som jag nämnt ovan försökte fackföreningarna och socialdemokraterna i flera västeuropeiska länder att under 1970- och 80-talen få med arbetsgivarna på breda uppgörelser, där löner, skatter och en del andra viktiga frågor samtidigt kunde förhandlas. Dessa olika former av ”politiska förhandlingar” blev delvis ganska framgångsrika. Men när arbetsgivarna och de borgerliga partierna nu såg en möjlighet att genom hög arbetslöshet ensamma kunna bestämma, att slippa förhandlingar och kompromisser, var det ur deras synpunkt rationellt att välja den utvägen.
De starkaste politiska krafterna bakom den Europeiska Unionen, bland dem de kristdemokratiska partierna, gav första prioritet åt uppgiften att bygga upp den Europeiska Centralbank (ECB) med ett enda och snävt mål: att bevara en låg inflation. Den amerikanska centralbanken har ett mycket bredare mål: att också uppnå god sysselsättning och tillväxt vid sidan av inflationsbevakningen. Till skillnad från USA har Europa haft både starka fackföreningar och socialdemokratiska partier. Den enda och snäva uppgiften för ECB att hålla låg inflation var ett sätt att med dubbla lås gardera sig mot att Europas starka socialdemokratiska partier och fackföreningar skulle kunna vattna ut inflationsbekämpningen med försök att motverka hög arbetslöshet.
ECB:s nuvarande regelverk gör att banken som sin centrala uppgift har att höja styrräntan för att ”kyla ned” en situation när arbetslösheten blir så låg att inflationen riskerar att öka. Men inflation, arbetslöshet och löntagarnas andel av produktionen är mycket nära förbundna. Genom att hålla låg inflation kommer den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska löntagarnas andel av produktionens resultat. Efter 1980 har löntagarnas andel av BNP klart sjunkit (Figur 2).
Som jag nämnt ovan försökte fackföreningarna och socialdemokraterna i flera västeuropeiska länder att under 1970- och 80-talen få med arbetsgivarna på breda uppgörelser, där löner, skatter och en del andra viktiga frågor samtidigt kunde förhandlas. Dessa olika former av ”politiska förhandlingar” blev delvis ganska framgångsrika. Men när arbetsgivarna och de borgerliga partierna nu såg en möjlighet att genom hög arbetslöshet ensamma kunna bestämma, att slippa förhandlingar och kompromisser, var det ur deras synpunkt rationellt att välja den utvägen.
ECB och dess enda målsättning för låg inflation är nu en del av den europeiska konstitutionen. Förändringar i dessa grundlagar kräver i princip godkän- nande av samtliga medlemsländer. Det blir ytterst svårt för att inte säga nära nog omöjligt att i den här frågan få fram någon ändring. ECB och stabilitetspakten kring EMU har kommit att bli ett elstängsel, som snabbt ger en stöt i form av stigande arbetslöshet om löntagarna avviker från den ”rätta vägen.”
Socialdemokrater övertar borgerlig syn på välfärdsstaten
Det var inte många ledande socialdemokrater som i valrörelsen ifrågasatte al-liansens påståenden, att välfärdsstaten lett till ett växande ”utanförskap” genom onödiga sjukskrivningar mm och blivit en huvudorsak till hög arbetslöshet. Detta ”utanförskap” var särskilt stor bland kvinnor i offentlig sektor. Här bör man komma ihåg att de hårda neddragningarna efter krisen 1991 särskilt drabbade kvinnor i offentlig sektor, där mycket personal drogs bort medan arbetsuppgifterna blev kvar för att utföras av färre anställda. Studier visar t ex att skadlig stress bland LO-kvinnorna under den här perioden ökade markant i offentlig men inte i privat sektor.
Som en viktig del av sin offensiv mot socialdemokratin drev näringslivet under 1980-talet intensiva kampanjer om att ”den svenska modellen” efter 1970 allvarligt försämrat Sveriges ekonomiska tillväxt i jämförelse med de andra OECD- länderna. Annonserna påstod att om Sverige haft samma tillväxt sedan 1970 som andra OECD-länder skulle varje svensk familj ha fått 100 000 tals kr mer i hushållskassan. Bland OECD-länderna fanns 1970 fattiga länder som Turkiet, Grek- land, Portugal och Spanien, medan Sverige tillsammans med en del andra länder var klart rikare. Men samma tillväxt räknat i kronor per invånare blir betydligt mer i procent för ett fattigare land med låg utgångsnivå än för ett rikt land med högre utgångsnivå. Vrångbilden av att Sverige ”halkar efter” byggde på en sådan vinkling. Dessa effektivt vinklade kampanjer har lämnat bestående spår i verk- lighetsbilden också hos ledande svenska socialdemokrater.
Att skatter och välfärdspolitiska reformer kan minska ekonomisk effektivitet och tillväxt är något som politiker och forskare bör ha i minnet. Men vi måste också se på fakta. Med ett räkneexempel kan vi illustrera hur näringslivet kampanjmakare fått fram den svenska eftersläpningen. Anta att vi vill jämföra effekterna av två olika träningsmetoder i höjdhopp på en amatör med 100 cm som personbästa och en distriktsmästare med rekord på 200 cm. Anta att båda efter avslutad träning ökat sitt personbästa med 10 cm. Enligt näringslivet räk- nemodell har amatören då vunnit eftersom han ökat med 10 % från sitt utgångs- värde. Mätt på samma sätt i procent av utgångsvärdet har distriktsmästaren ju bara ökat med 5 %. Om distriktsmästaren ökat lika mycket (10 %) som amatören skulle han ha förbättrat sitt rekord med hela 20 cm!
Den här sortens räkneövningar kunde ha lagts i glömska men de fortsätter att spöka bland ledande socialdemokrater. Ett exempel är det studiematerial som partimedlemmarna fick att diskutera inför partiets s k tillväxtkongress 2004. Studiematerialet var utarbetat under ledning av Thomas Östros, Pär Nuder och Jens Henriksson. Där fick partimedlemmarna läsa, att om Sverige sedan 1970 haft samma tillväxt som andra jämförbara länder hade vi varit betydligt rikare: ”I genomsnitt hade svenska hushåll haft 12-13 procent högre inkomster och den of- fentliga sektorn hade disponerat över 100 miljoner kronor mer än nu.” Partimedlem- marna fick sedan i uppgift att diskutera hur vi skulle kunna ha använt denna av oss nu bortslösade rikedom. Detta budskap till partimedlemmarna byggde helt på den räknemodell som introducerats många år tidigare av Näringslivets Ekonomifakta och som blandar ihop förändring i kronor och förändringar i procent från olika utgångsnivåer.
Om vi ska dra slutsatser om politikens effekter på tillväxt måste vi på något sätt ta hänsyn till skillnader i ländernas utgångsnivåer. Ett sätt är då att jämföra Sverige med länder som har samma höga utgångsläge, dvs de sex europeiska länder som 1970 tillsammans med Sverige tillhörde de rikaste OECD-länderna. Dessa sex länder var Danmark, England, Frankrike, Holland, Schweiz och Tyskland. Deras välfärdsstater skiljer sig på olika sätt från den svenska. Vi kan här jämföra hur nivåerna av BNP per invånare förändrats från 1950 och fram till 2008 i internationellt jämförbara mått på köpkraft för Sverige och för medelvärdet av de sex andra rika länderna (Figur 3).
Vi ser att från starten 1950 följer den svenska tillväxtlinjen fram till 1990 mycket nära medelvärdet för de sex andra rika länderna. Uträknat i procent blir ökningen lika stor för Sverige som för de sex andra rika länderna.
Vad göra?
Det nytänkande som nu behövs bland socialdemokraterna bör främst riktas in på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. För- nyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och män har här varit positiv. Men när andelen (s) röstande minskar både inom LO och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och ekonomisk ojämlikhet.
I motsats till näringslivets åsiktsfabriker har arbetarrörelsen en tankesmedja som i fråga om kvalitet ligger på en mycket hög nivå. Där har Anne-Marie Lindgren nyligen påtalat hur partiets uppmärksamhet på den ekonomiskt betingade ojämlikheten och utvecklingen på arbetsmarknaden länge minskat trots att för- ändringarna varit klart negativa för löntagarna (Arbetarrörelsens tankesmedja, Om S-förnyelsen 2010-11-17). Där konkretiserar hon de problem som jag här beskrivit. Jag avslutar därför med att instämma i det Lindgren skriver:Det nytänkande som nu behövs bland socialdemokraterna bör främst riktas in på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. För- nyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och män har här varit positiv. Men när andelen (s) röstande minskar både inom LO och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och ekonomisk ojämlikhet.
”Vi har sedan 90-talets mitt haft en tydligt ökad utsortering från arbetsmarknaden, betingad av allmänt skärpta krav på tempo, stresstålighet och prestationsförmåga. Vi har också en tydlig tendens till försämring av anställnings- och arbetsvillkor: Fler tillfälliga anställningar, uppdelade arbetssche- man, hårdare tidspress, minskade möjligheter att påverka det egna arbetet, ökade krav på arbetsinsatser utöver ordinarie arbetstid, omvandling av an- ställningar till uppdrag (microföretag), osv. Utvecklingen är mest märkbar för LO-grupperna men syns också inom tjänstemannayrkena – särskilt kraven på (obetalt) övertidsarbete har ökat på många håll.
Att partiet inte riktigt såg detta ledde, bland annat till, att man felbedömde orsakerna till att anspråken på såväl a-kassa som sjukförsäkring ökade från 90-talets slut. I statistiken syns tydligt att huvudorsaken är ökningen av såväl långtidsarbetslöshet som långtidssjukskrivningar. Båda har ett tydligt samband utsorteringen på arbetsmarknaden. Men förklaringarna, även inom socialdemokratin, kom att sökas i att trygghetssystemen var för generösa, och botemedlet låg i snävare bedömningar. Utsorteringsmekanismerna inom ar- betslivet fick däremot fortsätta att verka.
Tjugo år tidigare skulle socialdemokratin inte gjort den missen. Men perspektivet har långsamt men säkert förskjutits under trycket av den allt starkare marknadesideologin: det som kallades ekonomiska incitament hade blivit den dominerande förklaringen, medan sociala och strukturella faktorer mer och mer hamnat i bakgrunden. På samma sätt trängde marknadstänkan- det igenom i politiken i övrigt: avregleringar, privatiseringar, pengsystem och marknadsbaserade modeller (beställa-utföra) igenom i den offentliga förvaltningen. ...Förändringarna syftade till större effektivitet och bättre kvalitet i samhällssektorn, men vad de konkret innebar var att de politiska, demokratiska, möjligheterna att upprätthålla kvalitet och effektivitet faktiskt minskade – och att kvalitet och effektivitet därmed sjönk. Ingen torde i dag anse avregleringen av elmarknaderna och av SJ hör till socialdemokratins mest lyckade projekt. Och regelverken för de privatiserade verksamheterna inom den of- fentliga sektorn har så stora luckor att skattepengar bara rinner iväg.
I praktiken används ordet ’förnyelse’ i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ’förnyelse’ borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av en politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det.
Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar... ) och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete mellan forskning, företag och regioner....
Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte till trygghetssystemen.”
Noter
1. I Figur 1 gäller siffrorna fram till 1939 för Sverige och Storbritannien. Från 1950
och framöver visar figuren medelvärden för 14 västländer med socialdemokrater i regeringsställning eller som det viktigaste oppositionspartiet. Dessa länder är Australien, Nya Zeeland och Japan samt 11 länder i Europa, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Samma 11 länder finns också med i Figur 2. I Kanada, USA, Irland och
Italien saknades socialdemokraterna både i regeringsställning och som det viktigaste oppositionspartiet.
2. Länderna var Belgien, Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge, Storbritannien och England (se E.S. Kirschen m fl 1964. Economic Policy in Our Time (Amsterdam: North Holland.).
3. OECD. 1970. Inflation – The Present Problem. Paris: OECD.
4. Gösta Rehn 1987, “State, Economic Policy and Industrial Relations in the 1980s: Problems and Trends. Economic and Industrial Democracy (vol 8, no 1): 16-93. Mina kursiveringar.
1. I Figur 1 gäller siffrorna fram till 1939 för Sverige och Storbritannien. Från 1950
och framöver visar figuren medelvärden för 14 västländer med socialdemokrater i regeringsställning eller som det viktigaste oppositionspartiet. Dessa länder är Australien, Nya Zeeland och Japan samt 11 länder i Europa, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Samma 11 länder finns också med i Figur 2. I Kanada, USA, Irland och
Italien saknades socialdemokraterna både i regeringsställning och som det viktigaste oppositionspartiet.
2. Länderna var Belgien, Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge, Storbritannien och England (se E.S. Kirschen m fl 1964. Economic Policy in Our Time (Amsterdam: North Holland.).
3. OECD. 1970. Inflation – The Present Problem. Paris: OECD.
4. Gösta Rehn 1987, “State, Economic Policy and Industrial Relations in the 1980s: Problems and Trends. Economic and Industrial Democracy (vol 8, no 1): 16-93. Mina kursiveringar.
1 kommentar:
Kolla mailen! :):(
Skicka en kommentar