söndag 8 januari 2012

Victim-blaming oh no you didn't!

Igår läste jag denna text av Sakine Madon; en kritik av feminism i ljuset av en diskussion kring farliga silikoninlägg och kvinnors val kring sina kroppar. Det var en spännande text, men inte enligt mig för dess kritik av feminister (för vilka är det hon egentligen pratar om?) utan för att jag anser att den speglar en viss förståelse av den fria viljan.

Den fria viljan är en filosofisk debattpunkt som också fungerar som en tydlig skiljelinje mellan höger- och vänsterpolitiska idéer. Jag tolkar Madon som att hon anser att ”feminister” dumförklarar kvinnor som väljer att skaffa silikon i brösten genom att beskriva dem som offer. Problemet med den bilden är att den lätt ger sken av att Madon anser att människors val alltid är helt befriade från de omständigheter som omger dem, samt att de alltid är oproblematiska då människor gör ”medvetna val”, t.o.m när dessa val får konsekvensen att människan far illa. Att kritisera dessa val därför, blir att offerförklara.

En alternativ syn på det fria valet, som jag antar representerar de ”feminister” som kritiserar att kvinnor väljer att skaffa silikoninlägg, är att dessa kvinnor är påverkade av normer och ideal för hur kvinnor ska se ut, ideal som i grunden är skadliga för kvinnors självbilder och självförtroenden, eftersom de är onåbara utan kirurgiska ingrepp och ofta rigorösa bantningsprogram.

Det handlar alltså inte om att dumförklara eller offergöra, som Madon menar, utan att försöka se alternativa sätt att förhålla sig till sin kropp som inte orsakar skada, samt att fundera över vilka hinder det finns till dessa sätt. Kvinnor som opererar in silikon i sina bröst agerar inte som idioter. Tvärtom skaffar dom sig de medel de kan för att bli lyckliga enligt de regler som gäller i den tid och det samhälle de verkar i. Frågan är bara; om detta medför skador, bör vi då inte ifrågasätta dessa handlingssätt? Borde det inte finnas alternativ? Om dessa ideal får som konsekvensen att många kvinnor har svårt att acceptera sin kroppar och ger dem ångest, är de inte då värda att försöka bekämpas? Vem vinner på att detta sker? Det handlar helt enkelt om att fråga varför vi gör de val vi gör och vilket samhälle det skapar.

Det blir därför angeläget att fråga sig varför debattörer som Madon anklagar feminister som kritiserar handlingar som kan vara skadliga för att göra kvinnor till offer. Jag tror nämligen inte att Sakine Madon är dum. Hon vet att vi påverkas av vår tid, vår omgivning, det vi läser, de vi lyssnar på, de vi möter. Om hon inte gjorde det skulle hon aldrig arbeta som skribent.

Kan det vara så att oviljan att se bortom de val som verkar förnuftiga här och nu, ett slags en-dimensionellt tänkande, har politiska orsaker? Om vi alla är fullständigt ansvariga för våra beslut, även när vi skadar oss själva, och om dessa beslut anses skapade isolerade från de normer, ideal, tids- och platsbundna förståelse, var finns då incitamenten för att någonsin ändra något? Finns det då något som någonsin är problematiskt? Finns då plats för politiken?

Enligt den logiken blir alla försök att diskutera strukturer, normer och förståelser paternalism. I så fall hävdar jag på samma sätt att en argumentation likt Madons är att lämna folk i sticket. Jag är nyfiken på vilken feminism det var som hon attraherades av från början? En som strävar till att stärka kvinnors position, säkerligen, men hur gör vi det utan att kritisera företeelser som påverkar kvinnors val?

För vilket samhälle vill vi egentligen ha? Jag ser gärna ett där våra val är våra egna och där vi har rätt att ta dem, förutsatt att vi inte skadar andra, men där vi förstås som samhällsvarelser, föränderliga och påverkbara. I alla olika håll. När vi tar val som skadar oss själva önskar jag inte heller att all diskussion om dessa val skulle stämplas som försök till att offergöra.

Det verkar faktiskt helt absurt.

3 kommentarer:

John-Henri Holmberg sa...

Snubblade över din text medan jag översätter en helt annan om just skuldbeläggning av offer.

Zick Rubin och Letitia Peplau vid UCLA visar i "Who Believes in a Just World" att personer som ser världen som rättvis tenderar att i jämförelse med andra vara starkare religiöst troende, mer auktoritära, mer konservativa och lita mer på politiska ledare och existerande samhällsinstitutioner.

Tendensen till "rättvisetro" hos många hamnar ibland i konflikt med hur vi ser på individens rätt till fria val. Enligt rätten till fria val har självklart den som så vill rätt att klä sig "utmanande" (vad som passar in i begreppet varierar förstås efter rådande normer). Men om den som gör det blir våldtagen, antastad eller stenad innebär det å andra sidan enligt rättvisetron att den samtidigt bär en del av ansvaret för den konsekvensen, vilket får juridiskt orimlig konsekvenser.

I fallet med bröstimplantat handlar det förstås inte om att väga in riskerna för att drabbas av våld. Men det finns medicinska risker och, som du påpekar, problem som har att göra med självbild och på ett övergripande plan kanske med valet att medverka till en viss dominerande norm. (Som växlar; stora bröst blev i modern tid inte önskvärda förrän på 1950-talet; under första hälften av seklet ägnade sig i stället de som råkade ha stora bröst åt kirurgisk bröstförminskning, eftersom idealet då var det motsatta.)

Problemet blir därmed komplext. Självfallet har du rätt i att vi påverkas av rådande strukturer, normer och kulturella mönster och trender. Samtidigt lever vi i och omgivna av nuet. Valet att anpassa sig till det eller ta avstånd från det är också ett val vi måste göra, även om man förmodligen måste anta att de flesta inte gör det medvetet: önskan att uppskattas av sin omgivning är så stark att den hos en majoritet av alla människor leder till anpasslighet [Solomon Asch och många andra har experimentellt och dystert övertygande visat på fenomenet]. I och med det finns en automatisk kostnad för individen när hon ställs inför valet att utföra eller förkasta en handling som hon tror skulle uppskattas av dem hon ser som sitt sociala sammanhang. Belöningen för att välja anpassning är uppskattning och därmed en ökad känsla av bekräftelse och trygghet. Belöningen för att förkasta anpassning är känslan av att ha gått sin egen väg, som också kan ge ökad självkänsla – men bara om man tidigare verkligen valt att förkasta majoritetsuppfattningen. Min misstanke är att det är ungefär så här Madon resonerat: de som förkastar de normer majoriteten omfattar kritiserar dem som anpassar sig till normerna och ger dem därmed underförstått i åtminstone viss mån skulden för att de "felaktiga" normerna består.

Så långt har förstås Madon rätt. Samtidigt är det förstås orimligt att anse att man inte utifrån sina egna värderingar skulle få kritisera andras värderingar (eller de handlingar de leder till). Men på den här punkten är debatten ofta kolossalt snubblande, eftersom rätten att kritisera andras också grundläggande val av värderingar snabbt råkar i konflikt med det som brukar kallas politisk korrekthet. Om man får kritisera den kvinnosyn och samhällsordning som leder till önskan att genomföra bröstförstoringar, får man då också och lika hårt kritisera den människouppfattning och de övertygelser som leder till att andra kvinnor inte visar sig offentligt utan att vara beslöjade? Och om inte, vari skulle skillnaden ligga?

Jag håller fullständigt med dig om de slutsatser du drar. Men problemen är komplexa och ett av de riktigt stora problemen är att respekten för individens rätt att välja slår åt alla håll. Den får inte hindra kritik av de underliggande förhållanden som styr valen, men den bör – och så långt håller jag med Madon – leda till att kritiken uttrycks på ett sätt som i möjligaste mån undviker att fördöma sådana val enskilda fattat. Åtminstone så länge de valen inte är till direkt skada för andra.

Anna Tholl sa...

Hej Jon-Henri,

tack för din kommentar. Jag tycker du pekar på en viktig poäng; och det är vikten av att försöka förstå sina meningsmotståndares ståndpunkter än att blint göra ned dem.

Jag tycker att analyser av den typ du gör är riktig på många sätt, men vill lägga till den speciella situation det kan innebära att vara kvinna i en viss genusordning som vissa vill kalla patriarkat. Det får inte glömmas hur det formar oss som människor. Att skuldbelägga kvinnor för att upprätthålla patriarkatet är därför en feltolkning av Madon, om hon förstår problemet som du förklarat. Det handlar inte om vem som har skulden, för den ligger inte hos en person, men vårt handlande och situation är aldrig helt beroende av oss själva.

Det handlar om att skapa förståelse, se logiken i handlingarna. Men också se vad det får för konsekvenser utöver individen.

Där ligger också möjligheten att föra kritik mot exempelvis slöjan. Att kritisera en kollektiv handling bör inte bli att kritisera varje enskild person som utför handlingen, eftersom ingen inte gör det i ett socialt vaakuum. Där bör både slöjan och bröstförstoringar förstås som många saker; tillhörighet och varför inte en protest?

Diskussionen om vad det skapar för samhälle, och vad det finns för alternativ bör dock alltid hållas levande.

Jag har bara noterat att högerdebattörer (Madon flera gånger) anklagar vänstern för att offergöra människor. Det grundar sig på en envis missförståelse och ovilja att sätta sig in i det andra politiska lägrets tankemönster, för att skapa en politisk motbild. Antar jag.

Det är intressant att diskutera.

Anna Tholl sa...

Sen skulle jag så klart vilja lyfta fram dem som det inte talas om: de företag och intressenter som säljer och gör reklam produkter likt silikoninlägg (jag är medveten om att bröstimplantat kan ha medicinska orsaker, men det är inte det jag talar om här). Vilket ansvar har dem i en värld där det går att tjäna enorma pengar på kvinnors (allas) otillräcklighetskänslor?