Saker jag vet idag som jag önskar att jag visste när jag var liten

Klassiker. Man önskar man visste då vad man vet nu. För barndomen och tonåren var inte lätta, så kanske de flesta av oss känner. Jag tänker ibland på vad jag önskar att jag hade kunnat göra annorlunda som barn, även om det är fåfängt och meningslöst då jag inte kan ändra något av mitt förflutna. Men jag bestämde mig för att lista de viktigaste lärdomar jag önskar jag kände till som barn och tonåring:

-          Tålamod. Som liten var jag frusterad över att jag inte klarade vissa saker med en gång och trodde att det innebar att jag var korkad. Jag insåg försent att en inlärningsprocess kräver upprepning. Jag tror att mina språkstudier främst har lärt mig det. Att lära sig något kräver att man tragglar, tragglar, och till slut etsar det sig i hjärnan. Det kräver också misslyckanden. Ja! Jag önskar att jag sett misslyckanden som naturliga steg mot vägen att bli bra på något. Ridningen har lärt mig det. Innan man blir bra på att rida ramlar man av hästen 100 gånger. Jag önskar att jag litat på att min intelligens räckte till när jag stötte på hinder. Allt jag behövde var tid.

-          Du behöver inte deras gillande. Klassiskt självhjälpstema. Men det är sant. Mina strävanden efter att bli gillad av alla, och inte minst killar, förlamade mig och hindrade mig från att bli den människa jag kunde varit. För med önskan att bli omtyckt kommer rädslan att inte bli omtyckt, vilket är en naturlig del av livet. Ja, jag insåg det för sent. Var man än hamnar och vilka man än möter kommer vissa inte gilla dig. Det är ok. Du kommer inte gilla alla du möter heller. Speciellt önskan om att bli åtrådd av killar förminskade mig, ja nästan stympade mig. Jag önskar att jag hade lagt min tid och energi på att bli den bästa människa jag kunde vara istället, på ett sätt som var uppbyggande och stärkande. Då brukar gillandet från andra komma automatiskt, när de inser att din självkänsla inte är beroende av deras godkännande.

-          Våga nya saker. Speciellt nya människor. Jag önskar att jag inte valt det gymnasium jag gått på, för att det var bekvämt nära mitt hem och för att mina gamla vänner gick där. Om de verkligen var mina vänner skulle jag haft dem kvar ändå. Jag önskar att jag valt det gymnasium där de estetiska ämnena var. Där hade jag mer sannolikt mött människor som var mer lika mig själva, och därför också mer sannolikt vågat möta den känsla av annorlunda jag alltid hade mot mina gamla kamrater – möta den och våga uppskatta den.

-          Identifiera dig med dina intressen. Vilken sorts musik du gillar eller vilka filmer, böcker, vilken sport du gillar att utöva, de är inte triviala. De är du. Intressena förändras i takt med att du förändras, men just i den stunden är du tjejen som gillar att dansa och läsa böcker, och det är intressant. Jag hyste alltid en misstänksamhet mot att definiera mig själv vilket också ledde till att jag aldrig fann mig själv. Istället för att vara någon som gillade musik var jag ingen som gillade musik.

-          Identifiera dig inte med dina tillkortakommanden. Åh, vad det var lätt att göra det. Jag var så dålig på det och så okunnig om det. Tillkortakommandena är inte du. De är naturliga hinder på vägen mot utveckling som du klarar att överkomma.

Nåja. Jag ska inte heller vara för hård mot mitt unga jag (nu är jag ju inte lastgammal, men jag har ingen bättre beteckning på skillnaden mellan mitt barn- och tonårsjag och mitt jag idag). Jag måste vara ödmjuk inför det faktum att tillit, som jag efterlyste i det första exemplet, är ett resultat av erfarenhet. Ibland roar jag mig att läsa mina dagböcker från den tiden och inser att jag faktiskt inte var så dum. Framförallt hade jag en ganska medveten, ironisk humor som jag uppskattar.  Kanske var det aldrig en risk att det skulle gå dåligt för mig, jag var alldeles för ombolstrad av en trygg och kärleksfull uppväxt för det. Dessutom måste jag tänka tanken att alla misstag jag gjorde under mina tonår och barndomsår ändå format den människa jag är idag, och hon är inte fy skam. Jag undrar vad mitt 50-åriga jag önskar att den 30-åriga Anna T visste? Hur man slutar blogga på arbetstid kanske?