Det är bara lite mycket nu.

Mamma ringde och idag och berättade att min moster har fått åka in till sjukhuset i en psykos. Jag vet inte om det är rätt ord, jag tror inte det, men något har hänt som är relaterat till hormonbesvär, trötthet och möjlig tilltagande demens. Hon har inte varit sig själv en tid. Vi visste inte att det var så illa som det var.

I veckan träffar jag en kollega i korridoren. Jag har inte sett henne på länge. Hon är i slutet på sin doktorandtid och har ganska nyss flyttat till en annan stad med sin familj och börjat pendla. Hon berättade att hon ska sjukskriva sig. Hon och hennes man hade efter en lång period av influensa och lunginflammation i familjen tagit en kort semester till Barcelona för att vila upp sig. En dag läser hon ett jobbmail. Samma natt vaknar hon av att hon inte kan andras. Hon kliver upp för att se bilarna som åker förbi nedanför hotellet. Inser att något håller på att gå sönder.

Min andra kollega, också en kvinna med små barn, lyssnar på oss i korridoren. Hon berättar att hon också fått ett mail, från hennes forskningsfinansiär. I mailet kunde hon läsa att hon skulle rapportera vad hon gjort med pengarna ett år tidigare än hon själv räknat med. Den natten kunde hon inte sova. Nästa dag upptäckte hon att mailet gått till fel person, men hon visste då: det räcker med ett mail för att man ska nästan krascha.

Varför krashar kvinnorna runt omkring mig?

Igår fick jag ett mail, den tidskrift jag skickat min artikel till var inte intresserade. Jag sov mycket dåligt inatt. 

Mamma kämpar med sitt onda ben. Hon har fått svinkoppor som inte går bort, trots penicillin och solbehandlingar. Hennes bästa vän är döende i leukemi. Varje dag ringer hon till mig och gråter över den stundande förlusten av en älskad människa sen 45 år tillbaka. Min mamma är inte döende men det är mycket nu.

Min svärmor ringde B i veckan. Hon har malignt melanom. Hon ska opereras om två veckor och jag erbjöd mig att bo hos henne några dagar efter operationen när hon behöver som mest hjälp. Jag tror allt kommer gå bra. Det känns viktigt att vara där för henne, ändå gnagde tanken: varför är det jag som gör detta? Som kärleksarbetar. 

Min rädsla och ångest väver ett större bo i mitt bröst. Jag kan fortfarande inte sova. Jag har ingen rätt att vara så här svag. Men det är mycket nu. "Du var gladare i höst", säger B, och ja, det var jag. Jag var mindre ensam. Jag hade mindre ont.

På torsdag ska jag till vårdcentralen och be om hjälp. Det finns nog hjälp att få, jag ska nog få mer ork igen, någon gång. Det är bara lite mycket nu.

Att söka hjälp

Det bor en empatilös person i mig som inte orkar med människor som år ut och år in talar om sin ångest och rädsla utan att någonsin söka hjälp. Som aldrig kommer på tanken att söka professionell samtalshjälp.

För en månad sen kunde jag inte vrida nacken. Min stress, oro och ångest över min mammas obotliga cancer och min uppsägning från jobbet fick till slut kroppsliga symptom. Min mage svällde upp, mina ben kryllade av myror precis innan sömn och jag hade en apelsinstor knuta mitt i ryggen.

Jag orkade inte mer. Allt kom såklart upp när jag var stabil i min jobbsituation, när jag landat drömjobbet och hade åter en inkomst tryggad. Då kunde jag slappna av och ta tag i oron. Och vad gjorde jag? Jag gick till min vårdcentral, träffade en för mig ny husläkare. Jag var jättenervös inför att gå dit. Jag har aldrig gått till en vårdcentral med så diffusa symptom. Men min nyblivna husläkare tog mig på allvar och skickade mig på provtagning. Jag visste redan svaret, allt sitter i huvudet. Husläkaren skickade mig till vårdcentralens psykolog, som nu ger mig råd och stöd för att hjälpa mig gå igenom krisen med en döende mamma.

Det är så otroligt enkelt att söka hjälp. Därför blir jag så empatilös för människor som verkar vilja posera med sin ångest, oro och rädsla. Kanske för att de utan den inte kan definiera sig själva som människor? De ÄR sinnebilden av den svåra människan, och med den tillhör en klädsam ångest som kommer och går. Ser ni hur empatilös jag är?

Jag erkänner att jag blir personen som säger: men ryck upp dig. Sök hjälp.

Min ångest

Min ångest känns som precis innan man ska hålla ett föredrag inför en massa människor man vill imponera på. En lätt panikartad känsla som gungar magen och ger diarré! Fast hela tiden.

Min ångest får min hjärna att darra inför mina arbetsuppgifter. Uppgiften att lära sig nya saker får min skalle att känna sig så här: 




Min reaktion på min ångest? Typ den här:

Hur känns din ångest?

I love feminist gif blogs!

Som den här exempelvis: femalesoftwareeng.tumblr.

Kopplingen betyg, arbetsmarknad och position. Om pojkars och flickors skolsituation.

I betänkandet från kvinnomaktsutredningen "Ty makten är din..." från 1998 (SOU 1998:6) går det att läsa att "det är bättre att satsa på könsbyte än utbildning" för kvinnor. Jag minns vilken deprimerande effekt det hade på mig när den kom, och ifall man verkligen kunde ta det på allvar. Jag brukar tänka på den meningen när jag möter diskussioner om genus i utbildning, nu senast i en bloggpost på SvD.

Andemeningen med texten verkar vara att vi inte reagerar tillräckligt mot att pojkar halkar efter i betygen. "Argumentet brukar vara att pojkar ändå alltid klarar sig. Men det stämmer inte." Men vad som inte nämns i texten med att pojkar "alltid klarar sig" är relationen mellan utbildning och arbetsliv, . Ignorerar man det sambandet får man också en i min avsikt ensidig diskussion kring utbildning.

Jag minns när jag talade med en man en gång om relationen mellan utbildning, betyg och arbetsliv. Han blev väldigt arg, det var inte det vi diskuterade! Man måste hålla sig till sak! Men jag anser att om vi inte diskuterar relationen mellan utbildning och arbetsliv kan vi inte heller diskutera utbildningens värde och mening, och inte heller förstå elevers beteenden och handlingar i relation till betyg.

Problemet är nämligen det, att om det stämmer att flickor presterat bättre i praktiskt taget alla ämnen sen skolan infördes, har vi kanske inte tillräckligt diskuterat brytningen mellan prestationer i skolan och tillgången till löner, yrken, positioner, karriärer och makt. Eller, det har vi visst det; inom feminismen. Det är positivt att diskussionen förs i bredare sammanhang.

Jag tror vi måste förstå flickor och pojkars olika beteende (i den mån den är olik, det finns stora skillnader inom gruppen, som också Pia Rosander fastställer i sin avhandling) som reaktioner på ett system: genom historien har kopplingen mellan positioner, arbetsliv och betyg tenderat att inte gälla för män, de "flyter upp som korkar" ändå, som tidigare nämnda SOU också konstaterade. I en sån kontext är det inte konstigt att pojkar inte satsar på goda betyg på samma sätt som flickor, eftersom de har en tillgång som räknats ännu högre när det gäller tillgång till makt, arbete och positioner; ett manligt kön. Flickor däremot kompenserar för att vara född i "fel" kön genom att skaffa sig utbildningskapital. Deras fokus på goda betyg kan också ses som en reaktion på ett system.

Det finns en väv av omständigheter som påverkar individers inställning till skola och betyg andra än kön, vilket jag tycker bloggtexten är känslig för. "Pojkarna som halkar efter är sällan medelklassens killar, som mycket riktigt tar sig in i samhället ändå." Vad har man för förståelse och bild av vem man kan vara när man växer upp i vissa omständigheter? Jag menar att vi kan begränsas, inte determineras av, våra sociala omständigheter på sätt som gör att vi ser olika möjligheter. Här kommer klass, bakgrund och kön in i bilden. En intressant undersökning i detta avseende är Beverly Skeggs "Att vara respektabel".

Att uppmärksamma betydelsen av betyg kan vara viktigt i relation till en framtida arbetsmarknad där utbildning får allt större betydelse; i en sån framtid blir också pojkarna förlorarna. Jag tycker det är intressant att tänka sig ett annat scenario; att länken mellan tryggad framtid och utbildning kollapsar då kvinnor äger lejonparten av utbildningskapitalet (enligt logiken "allt kvinnor rör vid förvandlas till bajs") eftersom det kommer kvarstå överordnade tillgångar som kommer fortsätta att strukturera vårt samhälle: manligt kön, vit hud, ett svenskt namn. Den som lever får se.

Att lärare låter pojkars beteende påverka deras betyg är problematiskt. Men vi måste också prata om hur vi kan ge stöd till lärare i situationer med elever. Jag har en kollega vars dotter har ont i magen innan hon ska till skolan, för en pojke i hennes klass trakasserar deras lärare. En sån situation påverkar sannolikt hela klassen negativt. Den pojken mår nog inte bra och behöver hjälp - kanske en stödlärare? Min bror arbetade ett tag som klassassistent åt specifikt en pojke som hade adhd. Han berättade att han ibland fick hålla armarna hårt om pojken under hans värsta utbrott. När pojken började högstadiet hade hans utbrott upphört. Han var en mer harmonisk människa och elev. Finns resurserna och hjälpen?

Det är jätteviktigt att vi pratar om barns situation i skolan, och att vi ser till kön. Men bloggtexten i SvD kan också tolkas som att vi skulle värdera flickor högre; när vi uppmärksammar och åtgärdar flickors ohälsa i skolan missgynnar vi pojkar, vilket inte alls behöver vara fallet. Det viktiga är att vi inte börjar reproducera bilder av hur pojkar "är" för att förklara könsskillnader i betyg. Det har flickor fått utstå i århundraden: de "är" närmare naturen och därför längre i från det rena intellektet, de "är" ämnade till omsorg om andra och inte betydelsefulla positioner osv etc. Då reproducerar vi bara föreställningar av kön som får konsekvenser för människors självbilder: Säg åt någon att hen inte kan och hen börjar tro dig.

Tankespyor

Tre saker jag gjort som orsakar skavsår i hjärnan:

1. Jag glömde ett viktigt objekt på en plats. Jag är virrig. Jag har annalkande demens. Jag är så klantig.
2. Jag förebrådde andra för ett beteende jag själv uppvisar. Jag har ingen självinsikt. Jag har dubbelmoral. Vem kan älska en sådan?
3. Jag har gjort ett misstag på jobbet. Jag är ouppmärksam. Jag är en sån som gör misstag. Jag är inte duktig.

Jag är jag är jag är. Den svåraste att leva med är alltid en själv.

Sen en tid tillbaka har jag återkommande smärtor i nacken och axlarna. Ofta gör de att jag har svårt att sova. Jag vaknar på nätterna, ofta runt kl 1, och känner vågor av sorg och ångest rulla genom kroppen. Om jag inte kan sova kan jag inte arbeta. Jag lyckas ofta dämpa ångesten med tankekraft. Men smärtan är kvar. Då rullar ångesten tillbaka. Jag måste komma ihåg att köpa piller idag.

Jag vet inte varför jag skriver det här. 

Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

Ädelt våld

I helgen var jag på fest. Det var roligt, lägenheten var översållad med människor jag inte träffat förut. Jag övade på att överkomma min blyghet och försökte mingla. Under kvällen talade jag med två män. Det lustiga var att båda, oberoende av varandra, berättade att de hade gjort andra illa, dvs misshandlat en annan man. Det olustiga är att jag såg på båda att det fanns en stolthet i det.

Båda männen hade använt våld i försvar. Det ädla våldet är nödvändighetens våld. Övervåldet de beskrev att det utsatt sin angripare för var ett resultat av att de båda känt sig i underläge på olika sätt; de hade båda utsatts för utfrysning, alienation från grupp, mobbing. De hade varit deprimerade.

De var ledsna för att de använt våld. Men de kunde inte ångra det. De ville att jag skulle veta hur mycket de slagit tillbaka.

Det var någonting med det som gjorde mig ledsen. Jag kramade handen hårt på den människa jag gick hem med. Han har aldrig försökt göra sig en person inför mig genom våld.


(fotnot: läste av en slump två artiklar idag kring just det här ämnet.)

Kvinnoblivandet

Caitlin Moran skriver om kvinnoblivandet i "Konsten att vara kvinna", jag känner mig alienerad till kvinnosläktet. För några veckor sedan satt jag bakom en snygg och elegant kvinna i bussen. Jag lade märke till hennes välkammade hår, uppsatt i en snygg frisyr. Den perfekta makeupen och den klanderfria kappan. Hon tog fram en ytterst liten tub med kräm och lade omsorgsfullt en linje med nagelbandsvälgörande kräm på varje finger. Hon masserade ömt in varje finger. På bussen. I jämförelse med henne kände jag mig som en abnorm kvinna. Jag var osminkad, hade ej borstat håret som vanligt, slängt på mig några passande kläder och lyssnade på senaste podavsnittet av The Economist där på bussen på väg till jobbet. När mina nagelband släpper tar jag fram nagelklipparen och klipper av dom.

Moran tar upp de frågor i kvinnoblivandet hon antar att vi kvinnor har problem med idag eftersom det aldrig varit lättare att vara kvinna: "vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet" står det på baksidan. Moran inleder med ett kapitel om hur hon hittade sin klitoris, hur hon hittade sin sexualitet och jag blir upprymd och glad och även något avundsjuk. Jag tänker på hur mitt förhållande till min kropp hade varit om jag tillåtit mig utforska den så som Moran gjorde. När jag läser kapitlet ser jag samtidigt den norska filmen Ligg med mig som porträtterar unga kvinnors sexualitet, skambeläggandet och den tonåriga kåtheten på ett underbart sätt.

Men sedan börjar jag tyvärr sucka och grymta när jag läser vidare. Det som ska föreställa dråpliga berättelser om mens, kroppsbehåring och bröst leder fram till kapitlet där Moran berättar att hon är feminist. Vad innebär det att vara feminist? Moran ger dig ett snabbtest: "Stick ned handen i byxorna. a) Har du slida? b) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på dessa frågor är ja: Grattis du är feminist!" Kan män vara feminister med denna definition eller är feminismen bara en rörelse för kvinnan och hennes fitta?

Redan på sidan efter detta snabbtest får jag klart för mig att Moran och jag båda två visst är feminister, men att vi måste leva på skilda planeter. Här klargör nämligen Moran att det inte alls är förtryckande för andra kvinnor att anlita städare eftersom "DET ÄR INTE KVINNORNA SOM HITTAT PÅ DAMMET". Hon fortsätter med ett gäng taffliga argument till varför det är okej för medelklasskvinnan att anlita städhjälp, bland annat med hjälp av jämförelsen att det borde vara klassförtryck när en medelklassman lejer en manlig rörmokare om det anses kvinnoförtryckande när en medelklasskvinna anlitar en kvinnlig städerska. "Okej", suck, stånk och stön.

Här har jag alttså surnat till rejält och jag vill egentligen lägga ifrån mig boken för att aldrig mer ta upp den. Moran fortsätter med sina veckorevyianska tips om allt från mode, kläder, väskor, högklackade skor till att det är dyrt att gifta sig och att det är okej att inte skaffa barn.

Moran skriver ur en brittisk kontext. Och jag är så underbart glad att jag inte är kvinna i UK där feminismen verkar ha kommit lika långt som ungefär till just ett nummer av Vecko Revyn i början av 1990-talet. Som jag för övrigt prenumererade på. Jag har redan läst alla dessa tips om konsten att vara kvinna. Men jag snappade nog inte upp ett endaste en av dem. Om jag inte hade läst Moran eller Vecko Revyn hade tanken aldrig slagit mig att en kan mäta omkretsen på sina lår eller att kvinnor skvallrar och att det är okej. Tack för din gärning!

Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Tomtar och Timbrotroll

Dagens ledare i Östgöta Correnspondenten gav mig så mycket inspiration! jag inte kunde låta bli.

Agaat

Jag är ledsen, Marlene van Neikerk! Jag borde älskat din bok. Men du lät förståelsen komma försent. Inte för än sidan 666, lustigt nog, började jag verkligen läsa, suga i mig varje bokstav. Varför lät du inte Agaat tala för än det nästan var för sent? Det var hennes röst jag hade behövt, redan från början.

Tack ändå för skildringarna av ett jordbruk.

Äktenskap, makt, frihet

Förslaget om månggifte framstår för mig som så blåögt och totalt utan maktanalys. Jag pratade med en vän om vad vi såg skulle vara konsekvenserna om förlaget gick igenom, och kom fram till några olika scenarier: Män i Norrlands inland som köper mer än en thailändsk fru, kuvade fyra fruar till någon man i en förort. Någon kvinna kommer gifta sig med två män, dessa exempel kommer lyftas fram av media som målande exempel på konsekvenserna av reformen.

Jag tror så här: resurssvaga kvinnor med lågt ekonomiskt och socialt kapital kommer i högre grad finna sig i situationer där deras män gifter sig med andra kvinnor mot deras vilja. Högutbildade kvinnor med tillgång till resurser kommer ha makt att hantera ett förhandlingsläge och i större utsträckning leva i relationer enligt sin vilja. Inte för att jag inte sett resursstarka kvinnor känna maktlöshet över sina kärleksliv. Kalla mig dystopisk, eller vad ni vill. Jag anser att vi lever i ett patriarkat, och vill inomfeministiskt prata om hur detta förslag egentligen skulle gynna kvinnor, även de som saknar tillgångar och makt.

Då ser jag hellre att vi pratar om att avveckla giftermålet som en juridisk överenskommelse.

Uttalanden som ”staten ska inte lägga sig i människors liv” verkar så ofta göras av människor som formar definitioner av ”frihet” enligt den maktordning de själva har tillgång till. Jag anser att statens har en viktig funktion i att så långt som möjligt förhindra utsatthet, förhindra misär. Den versionen av liberal frihet som vissa förespråkar är utformad efter dem som har medel att hantera denna frihet. Medlena kan vara olika, men det handlar alltid om olika resurser, ekonomiska, kulturella, sociala. Där enskilda individer endast ser sina personliga tillkortakommanden, måste vi prata om makt och tillgångar.

Åh Moa.

En av de böcker jag älskat allra mest är Moa Martinssons Mor gifter sig. Igår när jag plockade ur lådor jag burit ned från vinden hittade jag boken igen. Inledningen är skriven av Moa själv, hon öppnar med en presentation av sin mamma, som hon själv anser är bokens huvudkaraktär. Hon ställer en fråga som som påminner mig om något; att aldrig glömma:

Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner anda anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen?

Det är en passage ur boken jag särskilt kommer ihåg, och som jag även kom att tänka på i efterdyningarna av klasshatsdebatten. Moas mamma gifte sig med en man Moa hade svårt att tåla. Han söp, slog hennes mor och lämnade dem ofta utan pengar, svältandes. Hennes mor födde barn som aldrig levde mer än ett år, svaga på grund av den dåliga näring och det hårda kroppsarbete hennes mor var tvungen att utsätta sig för, långt in i slutet på graviditeterna.

Passagen jag tänkte på var den när Moas mor, Hedvig, är nygift. Mannens släkt kommer från staden och är så kallade välbärgade och "bildade". Att vara bildad, som Moa förstod det, var att sitta i gröngräset om söndagarna, äta smörgås och potatis och köttbullar och dricka öl och brännvid och sjunga "här är gudagott att vara".

Moas mamma arbetade hårt för att kunna utfordra den bildade släkten som kom varje helg. En hel del saker gick till pantlånaren för att ha råd. Varje helg åt de upp den mat som var tänkt åt familjen under veckan varför mamman svalt. Men hon vågade inte köra iväg den "bildade" släkten, trots att hennes svärmor säger åt henne att hon bör göra det.

Men Hedvig var inte så karsk som farmor. Hedvig hade ett oäkta barn, hade slitit mycket i sitt liv, fått lära sig att niga och tiga inför fint och "bildat" folk, och nu skulle hon snart ha ett barn till och var mycket trött, orkade inte opponera.

Hon födde till slut ett barn som var för litet av näringsbristen, det dog. "Sen den tiden har jag svårt att tåla välbärgat, objudet främmande." skriver Moa.

Jag förstår det klasshat hon kände. Jag ser ingen anledning till att känna något annat under omständigheterna. Svaret på Moas fråga är ett ljungande nej. Det fanns ingen vettig anledning till att hennes mors liv var så hårt, trots fred och hårt arbete. Det handlade inte om något annat än den djupaste orättvisa, och vi får aldrig glömma.

den fattiges ekonomi

Någon gång i höstas hade pappa pengar. Han hade fått dubbel lön och fått ut semesterdagar och det allra sista från sitt jobb, som nu släppt honom till system utanför arbetsmarknaden. Hans höfter är trasiga, han väntar på att nästa sida ska opereras. I höstas förde han över 1300 kr till mig när jag samtidigt hjälpte honom att betala räkningar via telefon. Pappa har en bankdosa, men ingen dator och inget internet. Räkningar har han.

Ett par gånger när vi talades vid under hösten sa han: gör något roligt för de pengarna. För någon månad sen ringde han och berättade att han inte hade råd att hämta ut sina piller för hjärtat och diabetesen. Jag förde direkt över en del av pengarna. Nu i jul sa han: jag vet att du önskar dig en symaskin. Jag har sett att de har en på Jula, köp den för de pengarna. Men jag rörde aldrig pengarna, vis av erfarenhet.

Idag ringer pappa och säger på sitt vanliga sätt: "jag har inte en sekin". Eftersom vi har olika banker tar det ett par bankdagar att föra över pengarna. Pappa har inte råd att vänta. Därför är han på väg till mig, med bilen. En timmes bilväg enkel resa, för 700 kr.

Gott nytt år pappa.