Romantiseringen av sexuella trakasserier

Är det bara jag som reagerat på Bryan Cranston's överfallskyss av Julia Dreyfus på senaste Emmy-galan?

Jag tycker inte det är roligt. Jag blir bara trött när överfall romantiseras/avpolitiseras genom "humor" (ja, jag är medveten om att det hela var planerat och skådespeleri. Det spelar ingen roll, för det är betydelsen av att göra en sån här situation till lite rolig/upphetsande som jag vänder mig emot).

Det hela fick mig att tänka på den här bilden:

Visste ni att kvinnan, den unga sjuksköterskan på bilden inte ville bli kysst, och att hon vägrade vara med när det gjordes som förslag att bilden skulle tas igen fast flera år efteråt? Bilden illustrerar inte ett romantiskt, triumfatoriskt ögonblick, utan en ovälkommen sexuell handling, ett övergrepp. Såna här handlingar blir inte problematiserade, de blir romantiserande, och det är fel. Kvinnors vilja och kroppar kan bli övertagna, mäns handlingskraft hyllad. Liknande kulturella representationer av relationer mellan män och kvinnor undergräver varje tanke om bestämmande över sin egen kropp.

Den högsta kasten

Jag har ett minne av Carina Rydberg. Jag såg henne i ett sådant där tv-program där kändisar samlas och äter och pratar ihop, kanske var det "stjärnorna på slottet" eller något liknande. Samtalet runt bordet handlade plötsligt om att hon aldrig lyckades upprätthålla en relation, dvs Få En Man. De andra kändisarna beklagade detta, vissa försökte uppmuntra med fraser som "man vet aldrig när det händer" och andra pinsamheter som bara bekräftade att Det Måste Vara Något Fel På Henne. Hon själv spädde på självföraktet genom att själv bidra med teorier om Varför Hon Inte Fått En Man. Det hela var, med brist på bättre ord på svenska, cringe-worthy.

Jag läste precis ut Den högsta kasten, hennes "självutlämnande" roman från slutet av 90-talet där hon benämner människor ur den Stockholmska kändispoolen med namn. Den första delen utspelar sig i Indien och nästa i Stockholm, där hon förälskar sig i en Man Hon Inte Får. Vissa har jämfört boken med handlingen i Sex and the city, och visst, Carrie jagar också Mr Big i storstadsnatten medan hon försörjer sig som skribent, men det finns flera skillnader mellan SATC och Carina Rydbergs bok som gör att jag alltid tyckte om den senare men, ja jag måste erkänna, mår illa inför den andra. Det handlar kanske framför allt om de tidiga försöken i SATC att porträttera en singelkvinna på sätt som inte var förnedrande, hon och hennes vänner var inga loosers. Och framförallt porträtterar SATC kvinnogemenskapen som den viktigaste i deras liv, vilket jag alltid tyckt vara så realistiskt vad gäller mina egna relationer.

Carina Rydberg befattar sig inte med kvinnor, utom när de fungerar som rivaler. De är alla platta och obegripliga i hennes värld. Istället vänder hon sig till och interagerar bara med män. En av de första aspekterna av hennes bok jag ogillade var hur hon porträtterade sig själv som ständigt igenomskådande av allt, hon tolkar, ser, uppfattar, läser av, hon är kallt beräknande mot alla hon möter. I andra delen av boken blir det outhärdligt; varje blick, rörelse, ord och handling tolkas som något mer, tecken på att hon är i centrum, visst pratar man om henne, visst är man rädd för henne?

Så inser jag vad det är jag tycker så illa om berättelsen (vilket inte är samma sak som att det skulle vara en dålig bok); hon och de människor hon beskriver beter sig precis som man gjorde när man gick i högstadiet. Alla dessa hierarkier man skulle hålla reda på och ens plats i dem, alla människor som hade makt över ens självkänsla, alla dessa jävla killar man skulle ägna så mycket tid och energi åt. Carina Rydbergs Stockholm är befolkat av 40-åringar going on 14. 

Jag minns precis hur det var att bli vuxen: man kunde skita i allt det där! Man kunde kliva ur det, satsa sin energi på bra människor, slippa intrigerna, no more drama in my life. Den högsta kasten är ett enda långt tonårsdrama med vuxna människor i rollerna. Så oerhört jobbigt att leva i, en sån manifestation av min värsta mardröm. Och värst av alla är Carina själv, hon älskar en man som inte älskar henne, därför ska hon straffa honom och säger åt honom i en oerhört pinsam scen " Du är död för mig nu" och häller ett glas vatten över honom. Cringe-worthy. Kanske är det min egen bild av mig själv som 14-åring jag avskyr när jag avskyr hela handlingen i Den högsta kasten. 

Kanske är Anna Odell en bättre jämförelse än Carrie Bradshaw. Oförätter som ska hämnas på genom konstnärlig gestaltning, men i Rydbergs bok finns i alla fall inga pretentioner om att låtsas vilja förstå. 

Det där lät kanske lite hårt, men det är så jag ser det. Jag är medveten om att båda blev utsatta för något, det där osynliggörandet som fungerar som en slägga mot den bräckliga känslan av att man har ett värde. Ett avförmänskligande kanske. Men frihet är bara frihet från önskan om hämnd eller vedergällning, åtminstone för mig. 

Jag läste en intevju med Carina Rydberg för några år sedan, alltså länge efter att Den högsta kasten kommit ut, och efter den hemska Kändisarna på slottet-avsnittet (tror jag). Hon hade börjat med trädgårdsarbete, om jag inte minns fel, och hade två fina hundar hon verkade tycka så mycket om. Det verkade så... fridfullt. Jag tyckte om den bilden av det liv hon verkade leva. 

Men det är ju bara min förståelse av hur man undkommer ens egna privata helvete av hierarkier och drama. 

Män som inte vill vara (med) kvinnor

I helgen var jag på schlagerfest. När jag och mitt sällskap anlände hade ett gäng glada schlagerfans redan kommit. En av dessa personer var en man i en svart klänning. Själv hade jag på mig en prickig klänning. Jag började mingla och ta för mig av mat och dryck. Jag såg verkligen fram emot kvällen.

Efter en stund stod jag, tre andra kvinnor och mannen i klänning och minglade. Det är följande samtal som får mig att förstå att han är en man i klänning och inte en person som identifierar sig som kvinna. Någon ger honom en komplimang för klänningen, den är verkligen snygg. Han tackar och berättar att den minsann inte är hans flickväns, han har köpt den för tillfället och även strumpbyxorna, en tjej på affären hade hjälpt honom hitta rätt storlek. Han var bara orolig att strumpbyxorna skulle gå sönder, sa han, så han hade köpt rätt tjocka, 20 denier trodde han. Det är nog minst 40 denier i så fall, sa jag och någon annan av tjejerna höll med; 20 denier är tunna strumpbyxor. Men att försöka förhindra att strumpbyxor går sönder är helt omöjligt, garvade några av oss, man gör av med säkert ett par i veckan. Jag tipsade också om det fina med underklänning om man har en klänning som tenderar att glipa för mycket eller halka ned, vilket killen i klänning hade haft lite problem med. Vi pratade helt enkelt om de problem man kan ha med klänning, eller hur orimligt ont det kan göra med högklackat. Vid den här tidpunkten föreställde jag mig fortfarande att den här killen gillar att klä sig i klänningar, att det inte är ett jävla skämt i stil med "man klär sig som kvinna, hi hi". Då märker jag att han blir generad, och börjar dra sig undan. "Oj då, här blev man indragen i kvinnokunskapen!" anmärkte han, och gick för att prata med en annan man i skjorta istället.

Senare under kvällen fick jag intrycket av att mannen i klänning började agera allt mer macho. Han satt bredbent och halsade öl och brydde sig inte längre att klänningen hasade ned så mycket att han visade tuttarna. När Polens bidrag kom menade han att detta var hans favoritbidrag och när vi fick ge poäng till låtarna fick Polen hans 12:a.

Det hela var så lustigt. Genom att prata med honom om de problem som kan uppstå med "kvinnliga" kläder som trasiga strumpbyxor och klänningar som inte håller sig på plats tog vi honom och hans klädval på allvar. Ja, vi ville inkludera honom, vi delade ju erfarenhet. Men han agerade som att han förväntade sig att vi skulle garva åt honom. En kille i klänning liksom, på schlagerfest, hö hö. Men det finns inget skrattretande med att vara kvinna, eller klä sig som en kvinna, inte på det sättet han verkade tycka i alla fall. Istället för att faktiskt erkänna klänning som ett mänskligt plagg drog han sig undran i genans när han märke att vi tog hans klädval på allvar, vi tog honom för en person som vill bära klänning. Så ytterst pinsamt, han skojade ju bara?

Jag berättade den här episoden för en vän igår som arbetar på en avdelning som tenderar att utsortera kvinnor. Hon är en av de få som orkat vara kvar. En av hennes chefer, en machoman som ibland har nagellack för att hans dotter målar det på honom, samarbetar bara med andra män och lyfter bara andra yngre män.

Vi kom fram till att vi inte uppskattar patriarkatet även om det kommer i klänning och nagellack.

För övrigt var jag lycklig över att Österrike vann.

Hemgatan, nu imorgon

Jag är bättre på att analysera en relation som gått sönder för att försöka förstå var det gick fel. Men försöker jag förstå vad det är vi gör rätt?

I början tänkte jag på hur vi verkade ha olika syn på kärlek. Mitt ideal handlar om två människor som står sida vid sida, som förstår varandra som partners i ordets djupaste bemärkelse: likvärdiga, tillsammans. 

Du verkade se på kärlek som något som skulle rädda dig från dig själv. Jag kunde inte vara din räddare,tänkte jag, men jag tyckte om dig. Sen började jag älska dig.

Nu när vi är partners inser jag att jag behöver din kärlek på samma sätt! Om du inte älskade mig, brukar jag tänka ibland. Nu känner det som att din kärlek "räddar mig", varje dag. Så lustigt. 

Jag vet inte om vi är likvärdiga. Att vara feminist gör mig till väktare över vår relation. Jag vaktar på tillfällen då vi blir ojämlika. Jämställdheten är mitt projekt att övervaka. Det kan vara tröttsamt men alternativet skulle vara oändligt mycket mer nedbrytande. 

Jag är jävligt stolt över dig, jag är stolt över oss, jag kommer hem ikväll älskling, vad ska vi laga till middag?

Ingen orkar jämt

Är jag den enda som inte orkar jobba jämt?

Jag kan sitta på möten och tänka att jag inte hör hemma här, på den plats jag kämpat så mycket för att uppnå, för att jag är för lat. Jag orkar inte jobba jämt, kvällar, helger.

Men genom att underkänna mig själv som tillhörande mitt arbete bidrar jag ju till att återskapa myten om den ständigt presterande personen

Kanske är den mest revolutionerande handlingen att inte göra mer än vad som krävs av dig, och ständigt vakta på sin rätt att inte ta på sig för mycket jobb.

Våldtäkt är inte din underhållning.

Punkt.

Saker jag oroar mig för inför utsikten att någon gång bli förälder.

Jag vet att jag är ett stort barn som tänker så här. Var tar man vägen med all sin rädsla och oro?

-     Att min kropp ska gå sönder av graviditeten. Min mamma blev sjuk efter att hon fick mig. Hon hade ständiga smärtor och kunde inte sova ordentligt på flera år. Det måste varit ett helvete. Jag skulle inte klara av det, jag är inte stark som min mamma.

-          Att min kropp ska gå sönder av en förlossning. Min mamma kämpade i över ett dygn med min bror. Jag kom med kejsarsnitt. Jag får sådan ångest av tanken på att föda barn att jag börjar kallsvettas. Att spricka, att inte kunna ha sex, att inte kunna gå på toaletten som förut, att ha ont, att möta en sjukvård som är så bantad att barnmorskorna inte har tid att gå på lunch. Jag känner mig så otrygg och rädd inför tanken på att föda att jag tänker begära kejsarsnitt – och ja, jag vet att det också är farligt. Men jag är så jävla rädd.

-          Att vi ska bli ojämställda. Studie på studie visar att barn förändrar tidigare jämställda par till ojämställda par. Detta handlar främst om att kvinnan ändrar sina mönster för hur hon arbetar, både i hemmet och lönearbete. Mannen ändrar däremot inte mycket. När jag läser sådant får jag halsbränna av indignation. Att inte fler kvinnor förvandlas till bitterfittor över detta är mer än jag förstår. Om det hände mig och B (varför skulle det inte hända oss?) så kommer jag tappa respekt för mig själv, för B och för vår relation.

-          Att jag inte ska tycka om att vara förälder. Att veta att jag ångrar mig. Att sömnlösheten ska knäcka mig. Att få panik när barnet får ett hysteriskt utbrott (alla barn får hysteriska utbrott) för att jag hatar det beteendet så mycket. Att jag ska börja använda ironi och nedlåtenhet när barnet är barnsligt. Att jag ska längta bort, tillbaka till när jag fick vara min egen. Att jag ska hata mig själv för att jag känner så. Jag skulle känna mig som världens vidrigaste människa.

-          Att jag inte ska kunna göra mitt jobb för jag är för trött/har för ont/tar på mig någon slags superförälderroll (se ovan om ojämställdhet). Att min karriär går åt helvete. B jobbar jättemycket. Jag är rädd att han inte inser hur mycket hans liv kommer ändras av att få barn, hur det inte längre kommer att fungera. Att han kommer hata vårt liv och önska att vi aldrig skaffat barn.

-          Att jag kommer vägra anpassa mig, jobba lika mycket som förut, gå under av dåligt samvete, paja min relation med B, vara en dålig morsa som är gift med jobbet.

-          Att barnet får en sjukdom/åkomma som tär på oss emotionellt och ekonomiskt. Att ingenting blir glädjefyllt längre för mitt barn har ont/kommer aldrig kunna leva självständigt. Att jag kommer gå under av dåligt samvete för jag önskar att det hade kunnat vara ”normalt”.

Återträffen

Jag tillhör en av dem som tyckte Anna Odells verk Okänd kvinna var mycket bra. Den sporrade reflektioner hos mig kring sanning och verklighet, vem som är sjuk och vem som anses vara frisk. Den satte lupp på vår sjukvård som jag såg som nödvändig och viktig. Tyvärr verkade hon inte lyckas riktigt i sina ambitioner att skapa en debatt om sjukdom och vård, eftersom debatten i media främst handlade om henne som person. Anna Odell blev Anna Odell med hela folket, och fick förkroppsliga den galne konstnären som meningslös provokatör/uppvisare av våra samhällsinstitutioner, normer och föreställningar om normalt/onormalt.

Igår såg jag hennes nya projekt Återträffen. Salen var fullsmockad med folk trots att det pågick en landskamp i herrfotboll samtidigt. Kassan klarade inte folkansamlingen och arrangörerna tvingades starta filmen en halvtimme försent för att alla skulle få chans att köpa en biljett. Anna Odell själv var där för ett samtal efteråt lett av en av arrangörerna.

Filmen är mycket bra. Den första delen är ett otroligt intensivt scenario där Anna Odell gestaltar vad hon tror är det hennes före detta klasskamrater var rädda för skulle hända när de inte bjöd henne till klassåterträffen. Anna Odell leker med bilden av sig själv som den gränslösa, den man inte riktigt vet är sjuk i huvudet eller inte. Jag njöt av varje obehagskänsla jag fick av att sätta mig in i klasskamraternas upplevelser när den mobbade börjar ställa frågor under det som ska vara en fest, det som skulle vara ett trevligt återseende för att minnas en gemenskap. Problemet var ju att gemenskapen aldrig fanns för en person, och genom att ignorera hennes upplevelser existerade den ju inte heller under återträffen. Den slutar verkligen så hemskt som man skulle tänka sig. Man skäms över att vara människa. Man vet att det skulle kunnat hända på riktigt.

Andra delen av filmen är annorlunda. Och hade denna inte varit hade jag fortsatt att anse att Anna Odells verk är fantastiska. Men efter denna del har jag svårt för filmen, och det värsta är att jag inte vet hur jag ska känna för konstnären Anna Odell, och därmed gör jag precis det fel jag ansåg att media gjorde under Okänd kvinna; jag sammanblandar Anna Odell med hennes verk.

Problemet är att jag ser filmen som en slags hämnd. Detta beror naturligtvis på att den är relaterad till verkligheten, till den verkliga Anna Odells erfarenheter. Hade det varit en vanlig spelfilm hade det inte varit samma problem, nu är det inte så. I andra delen gestaltar Anna Odell mötena med de gamla klasskamraterna genom skådespelare. Här tänker jag mig att det var för att nå förståelse, för att faktiskt höra deras erfarenheter av deras skoltid. Men vad sker när hon har full kontroll över gestaltningen av dem, kontroll över bilden av dem? ”När man är mobbad fråntas man alltid sina upplevelser”, sa Anna Odell i samtalet efteråt. Hennes skolkamrater minns inte, de säger att de inte har samma bild. Så sipprar små kristaller av förakt fram som Anna Odell fångar upp. Något ord, en gest. Hon säger till och med att hon är glad att de kom fram, för att få bekräftat vad hon visste. Anna Odell vill prata om makt, och om hierarkier. Hur de med mest makt också har mest ansvar, att erkänna de med minst makt exempelvis. Att ignorera något kan vara det mäktigaste vapnet, eftersom det är att underkänna någons människostatus. Samtidigt fråntar Anna Odell sina klasskamrater sina upplevelser. I konstnärligt syfte kan detta vara ok, anser jag. Jag tvivlar inte på att Anna Odell varit mobbad. Det intressanta hade varit att utforska tomrummet mellan hennes upplevelser och hennes mobbares erfarenheter. Hur saker och ting som förstörde en människas liv bara kan vara ett vakuum hos den som utförde handlingarna.

Istället väljer Anna Odell ut små scener där hennes före detta klasskamrater framställs som självcentrerade, som löjliga, som fega och baktalande. De verkar inte förändrats mycket på tjugo åt. Samtidigt omger sig Anna Odell med sina skådespelare, som framstår som i kontrast till hennes klasskamrater. Hon har människor nu, de är vackra och kreativa. I slutscenen får man till och med en aning att ”Anna Odell” i filmen har en relation till en av dem.

I samtalen efteråt ställer min kollega just den frågan kring ansvar och makt som Anna Odell har i gestaltningen av hennes klasskamrater som jag beskriver i denna text. Handlar det inte om hämnd? Detta är den enda fråga Anna Odell inte kan svara på. ”Om jag blir misshandlad och vill möta de personerna efteråt, för att förstå, är det då hämnd?” frågar Anna Odell tillbaka. Men detta är inte möten, det är hennes gestaltningar av möten, noggrant utvalda för att vara del i en konstnärlig process.

Problemet är att jag inte kan tro att hon är så ogenomtänkt i sitt verk. När jag tänker det får jag känslan av att jag är del i Anna Odells konstverk, genom mina tankar och frågor om hämnd och skuld och avsikter. Jag får känslan att hon sitter där och spelar att hon inte visste varför hon gjorde filmen, bara att det inte var för att få hämnd, när gestaltningarna är så uppenbart valda att ge en viss bild. Jag går därifrån med min bild av hennes gestaltningar av dem, som de inte haft kontroll över och förmodligen inte heller godkänt. ”Jag har inte menat att få det att verka som att de är de onda och jag är den goda”, säger Anna Odell, men det är inte det det handlar om. Jag går från biosalongen, tänker på ansvar och makt, när man har möjligheten att uppvisa sina verk med sådant genomslag. 

Matkassen

Känner ni till initiativet Matkassen? Jag såg uppdateringar delas i min fb-feed om människor som behövde hjälp med mat och kläder till sina barn. Oftast har det varit ensamstående mammor. Ofta behöver de hjälp med kläder inför vintern, särskilt skor till barnen. Jag gick med i gruppen. Igår lämnade jag min första matkasse till en tjej i staden där jag bor.

Jag avskyr välgörenhet. Det är ett tillfälligt plåster på ett öppet köttsår som skulle behöva sys. Det gör människor till tacksamma offer i stället för medborgare med rättigheter. Det ändrar ingenting i grunden. Så varför kändes det självklart att hjälpa till när jag såg att någon i min stad inte hade medel till mat? Jag har varit arbetslös. Det var fruktansvärt. Jag åt pasta och gröt i veckor. Värst var ändå ångesten. Tänk om det aldrig ordnar sig? Men egentligen gjorde det aldrig något, inte på riktigt. Det var ju tillfälligt, det vågade jag ändå tro på någonstans. Jag fick alltid hjälp av mina föräldrar, 200 kr här, en betald biljett hem ibland. Jag fick tillfälliga extrajobb. Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp från andra.

 I butiken igår köpte allt jag kunde. Schampoo. Bröd, mjukt och hårt. Kaviar. Falukorv, köttbullar, det gillar väl barn? Kaffe. Tandkräm. Kakor med choklad. Min fina kollega ville också vara med. Det kostade ändå mindre än vad jag trodde. Jag hade fått adressen till henne från Matkassen. Jag var nervös. Jag kände mig lustigt nog som ett as. Där kommer jag med mina pengar, tror hon att jag tycker jag är bättre än henne? Det är jag inte. En annan gång är det jag som behöver hjälp. Det har blivit så lätt att falla i det här landet.

Hon tog emot oss med en kram. Vi fick alla tårar i ögonen. Hennes två barn vågade inte komma fram. "Min son frågade vad vi skulle äta idag" sa hon, "och jag visste inte om vi ens skulle ha någon mat. Min dotter åt just det sista nudelpaketet". Hon hade tvekat länge innan hon kontaktade matkassen. "Jag har aldrig varit så här illa ute innan". Vi gick därifrån, en kram till fick vi. Hon kallade oss sina änglar. Jag kände mig glad, ändå så ledsen. Tårarna kom lite senare. Tidigare idag fick jag veta att jag fått löneförhöjning.

 Vi är beroende av varandra. Vi måste ta hand om varandra. En annan gång är det jag, kanske inte i morgon, kanske inte nästa vecka, men någon gång.

Joss Whedon sa något väldigt bra en gång. Han talade om jämlikhet mellan kvinnor och män, men det kan lika gärna appliceras på jämlikhet generellt. Jag har satt paranteser kring det jag ändrat i hans citat:

Equaliy is not a concept. It's not something we should be 'striving' for. It's a necessity: equality is like gravity. We need it to stand on this earth as (people) men and women. And the (injustice) misogyny that is part of every culture is not a true part of the human condition, it is life out of balance, and that imbalance is sucking something out of the soul of every (person) man and woman who is confronted with it. We need equality, kinda now.

Ett kort inlägg om den samtida postkoloniala debatten.

Minns ni Hirdmans genussystemet? Jag tycker den kan appliceras på den samtida debatten om vithet och utanförskap i svenska samhället. Om vi slarvigt tar ett talande exempel, den här texten exempelvis, så menar jag så här:

Hirdman menade att ojämlikheten mellan könen upprätthålls av två logiker: 1. Åtskiljande 2. En manlig norm. Den första logiken får som konsekvens att män och kvinnor hierarkiseras; det män gör och är är alltid bättre. Den andra logiken gör att det män gör och är ses som neutralt, som mänskligt; medan det kvinnor gör och är ses som specifikt, som "det andra".

Jag tycker debatten går ut på just det här. De berättelser, tolkningar och erfarenheter man har som vit medelklass kan inte längre förstås som neutrala. Det tillåts inte längre.Det ska benämnas som den specificitet den representerar. Så länge det kan göras reproduceras också ojämlikheten.

Jag gillar det.

Det verkar finnas mycket rädslor kring relativiseringar, och det är värt att diskutera. Men förlåt en sliten analys: handlar det inte främst om rädslor att finna sina medfödda privilegier ifrågasatta?

Jag följer i alla fall diskussionen med intresse.

Föräldramakt i skolan och lärares makt över elever

Jag lyssnade på Kalibers reportage om föräldramakt i skolan idag och minns min egen situation när jag gick i lågstadiet. Min lärare sjukskrev sig några månader efter att främst mina föräldrar slagit alarm om situationen i min klass. Var då mina föräldrar personer med för stor makt?

Frågan om skolan och lärares arbetssituation samt elevers och föräldrars makt är såklart känslig och inte helt enkel. Men det är en så enormt viktig fråga, för vissa av oss personligen som arbetar med undervisning, och för att vi alla någon gång varit elever.

När jag började ettan var jag ett helt vanligt barn. Jag gillade flickiga klänningar och att leka krig med mina kompisar Daniel, Anders, Therese och Erik. När jag slutade trean gick jag ut med förståelsen att jag var ett jobbigt barn som borde vara mer snäll flicka, som inte var duktig utan bara krånglig. Först som vuxen förstod jag att jag tagit på mig bilden som min lärare hade på  mig. Hon hette Stina. Stina hade stålgrått hår och stiliga kläder. Stina höjde aldrig rösten mot oss. Däremot minns jag att hon kunde behandla vissa av oss med iskallt förakt. Min vän Erik som hade hörselskada satte hon längst bak i ett hörn, där han hade behövt sitta närmare henne. Hon berömde ofta de söta flickorna i klassen för att vara just söta och snälla. När de inte ville läsa högt ur böckerna behövde de inte. Hon uppmuntrade oss att tävla med varandra. Den som avslutade en bok först var bäst. Jag minns hur alla elever satt med händerna och armarna för sina skrivböcker för att dölja för andra hur det gick. Trots att jag lärde mig skriva och läsa fort och ofta avslutade mina böcker i svenska först fick jag aldrig höra att jag var duktig.

Det gick inte länge innan jag började skolka. Jag gick inte in efter rasterna. Men jag lämnade inte skolan. Jag minns inte vad jag gjorde vid den här tiden. Men jag minns att jag hade sorg. Jag ville bli sedd, jag ville att Stina skulle komma ut och leta efter mig, fråga hur det var med mig, om jag inte ville komma in igen. Det gjorde hon aldrig. Flera år efteråt berättade min kompis Daniel att någon i klassen vid det här tillfället frågat var jag var. Då hade Stina sagt att jag "inte var någon att bry sig om".

Vid den här tiden började jag drömma mardrömmar varje natt.  Jag hade ångest varje kväll inför att gå och lägga mig. Mina föräldrar började bli oroliga. De frågade hur jag hade det i skolan egentligen, vad var det som hände med mig? jag minns att jag försvarade Stina. Någonstans hoppades jag så innerligt efter hennes godkännande. Jag hade aldrig mött förakt från en vuxen förut, och jag tänkte att det måste vara mitt fel. Mina föräldrar ordnade föräldramöten där de pratade om situationen i klassen, hur vi barn mådde egentligen. Mamma har berättat att föräldrarna till de söta flickorna i klassen inte förstod vad de pratade om. Men andras föräldrar, som Eriks, var också oroliga.

Stina kom aldrig på mötena. Så sjukskrev hon sig. Hon var borta några månader, under tiden fick vi en vikarie. Hon var så snäll. Det första hon gjorde var att prata med oss om varför vi tävlade hela tiden. Vi började jobba tillsammans istället. Erik fick sitta längst fram. Jag fick beröm när jag läste ut hela Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen". Jag slutade skolka, mardrömmarna blev färre. Sen kom Stina tillbaka.

I fyran fick jag en ny lärare som hette Karin. En av de första lektionerna fick vi i uppdrag att skriva våra egenskaper efter bokstäverna i våra namn, A för Amazing till exempel. Jag minns att jag satt med mina bokstäver, A N N A, länge länge. Jag hittade inga andra egenskaper än Alltid dum, Nästan idiot, osv. Så jag skrev dem tillslut. Och brast i gråt. När Karin visade det för min mamma senare berättade hon att hon också gråtit. Jag hade förvandlats från en tuff liten tjej till ett barn som inte tyckte om sig självt.

Jag är glad att Kaliberreportaget tog upp den strukturella förändringen i och med kommunaliseringen och friskolereformen som förvandlat elever till kunder, rektorer till företagsledare och lärare till producenter av rätt betyg. I en sådan situation uppstår också nya förståelse av vad utbildning bör vara och de flesta anser väl att det är en trist utveckling när elever som inte förtjänat höga betyg klara sig genom främst resursstarka föräldrars förtjänst. Jag själv som undervisar i högskolan har varit med om situationer där G-gränsen höjts för att kunna godkänna fler elever på tentor. Orsaken? Institutionerna får pengar för varje godkänd student.

Men därmed inte sagt att föräldrar inte ska få ha inflytande över sina barns skolsituation. Om inte mina föräldrar ingripit under mina första skolår misstänker jag att jag hade tappat all livslust. Relationen lärare-elev är en av de absolut viktigaste relationer man kan ha till en vuxen som barn, som kan påverka en länge efteråt.

Japansk krigare

Från Pinterest.

Prekariatet

När en ekonom vill tala klass, ja då drar i alla fall jag öronen åt mig. I mina ögon talar ekonomer oftast om klass i syfte att söndra den strukturella och relationella förståelsen av klass. Guy Standing har lanserat begreppet prekariatet som många inom vänsterrörelsen inte varit sena att hänga på. Jag ställer mig tveksam.

När jag såg Palme-dokumentären då Kjell-Olof Feldt beskriver Palmes romantiserade syn på arbetare, insåg jag att jag i mångt och mycket delar Palmes syn. Kroppsarbetarna är det finaste vi har. Och jag tror fortfarande att arbetarens frihet (klassposition) står och faller med dess förhållande till produktionsmedlen (Hej Marx!). Detta förhållningssätt får ni kalla mig stofil för.

Ekonomiprofessorn Guy Standing menar att vi har att göra med ett framväxande prekariat som är en klass-i-skapande. En helt ny socialgrupp, som består av människor med osäkra arbetsförhållanden.

För att fastslå nödvändigheten av detta begrepp måste Standing argumentera för den förändrade och fragmenterade arbetarklassen, att dess kollektiv inte längre gäller i vad jag antar är ”vår” del av världen. Och det är här jag och Standing delar oss på. Det har att göra med vår skilda förståelse av kapitalismen. Kapitalismens inneboende funktion är kapitalackumulering, i denna process finns en inbyggd osäkerhet som skapar arbetarens beroende till kapitalet. Kroppsarbetaren säljer inte bara sin tid, utan också sin kropp. Min pappa har betalat med sina utslitna höfter.

Jag antar att Standing sållar sig till dem som menar att vi har att göra med en ”ny” kapitalism, en kapitalism som luckrar upp rörligheten i både arbete och kapital. Kapitalet har enligt dessa förespråkare lämnat sin (fysiska lokala) plats och blivit globalt. Därför har vi vad många kallar ett post-industriellt samhälle där arbetare är individualiserade och har osäkra och temporära jobb. Jag är av den åsikten att det inte finns en ny kapitalism. Effekterna av den så kallade nya teknologi är inte särskilt stor, den delen utgör fortfarande en mindre del i den kapitalistiska produktionen. Globaliseringen gör inte heller kapitalet särskilt rörligt, jag läste att den mesta av USA:s outsourcing faktiskt skett inom landet, dvs flytt av jobb från norr till söder. Standings bidrag är inte nytt, snarare har vi i årtionden fått höra om risk, osäkerhet, flexibilitet och mobilitet och en mängd andra hot på arbetsmarknaden av teoretiker som Beck, Bauman och Castells.

Prekariatet definieras inte i förhållande till sin plats i produktionen, snarare bärs det allra första kännetecknet av prekariatet upp av ett attitydförhållande till staten och kapitalet där förtroendet är raserat. Kroppsarbetarna, den ”gamla” och ”trygga” arbetarklassen vilken välfärdsprojektet byggde på har ”skrumpnat ihop och förlorat sin känsla för solidaritet”, menar Standing.

Och det är här jag undrar vem som verkligen förlorat sin känsla för solidaret? En omfördelande välfärdsstat är som mest omfördelande när också medelklassen ingår i offentliga lösningar. Det ökar kvaliteten på våra välfärdstjänster. Så fort medelklassen tror sig tjäna på privata lösningar urholkas däremot den omfördelning som ska gå till det gemensamma.

När sociologer i UK lägger till en kulturell dimension i klassbegreppet och gör klass till någonting som endast är deskriptivt rasar många, rätteligen. Men när ekonomer som Guy Standing söndrar klassbegreppet och liknar den kroppsarbetande arbetarklassen som trygghetsknarkare, då undrar jag vem tjänar på bilden av den fragmentiserade arbetarklassen?

Med ett kapitalistiskt system finns det en inbyggd osäkerhet, vi offrar några, om vi nu inte är så smarta att vi reglerar marknaden och fördelar våra resurser något mer rättvist. Men när denna osäkerhet drabbar en större andel av populationen behöver vi då ett nytt ord och ny vokabulär? Min mest konspiratoriska teori är att framställandet av arbetsmarknaden som så osäker är en del av en ideologiproduktion som syftar till att skapa rädsla hos arbetare för att säkra deras medgörlighet.

Samtidigt, det stora skiftet i svensk arbetsmarknadspolitik hände 1979 när OECD rekommenderade att överge full sysselsättningsmålet till förmån för inflationsmål. Detta är en medvetet förd nyliberal politik som får konsekvenser på vår arbetsmarknad i form av fler osäkra anställningar.  Osäkra arbetsförhållanden är på så sätt inbyggt i ett system där tillväxt betyder att socialisera bankernas skulder och där arbetstagarnas maktpositioner på arbetsmarknaden försvagas (se exempelvis på att facken går med på lönesänkningar).Det är ingenting ”nytt” och spektakulärt med detta. 

En irriterande del av prekariatsdebatten i Sverige är också att den inte tycks handla om exempelvis migrantarbetares situation på den svenska arbetsmarknaden, utan snarare om en kulturarbetande medelklass som aldrig tidigare behövt inse att arbetsmarknaden är just en marknad och du säljer din arbetskraft, oavsett om det är med kroppen eller huvudet.

Minne: gympaläraren.

Min gympalärare i högstadiet hette Janne. Han var lång med rakat huvud. Jag minns honom av någon alltid i sandaler, han hade långa knotiga tår som jag tyckte var läskiga.

Jag var ingen stjärna i idrott. Jag hade några gånger försökt vara med på rasternas fotbollsmatcher, men min tafflighet i jämförelse med alla coola kids som spelade på fritiden, inte bara fotboll utan även innebandy och ibland även tennis, var rätt betydlig. Jag försökte maskera det med att stå i mål, men efter att fångat en hård boll med ansiktet en gång så läppen sprack lade jag ned mina försök att integreras på fotbollsplanen. Jag var helt enkelt "dålig i idrott".

Inte för att jag inte rörde på mig som liten. Jag gillade ju att dansa. Det började med hip hop i mellanstadiet för att gå över till jazzdans, fridans och balett. Jag var rätt duktig. I åttan kom jag med i min dansskolas specialgrupp; en utvald grupp av talangfulla barn som kanske skulle vilja fortsätta professionellt.

I åttan började jag också försiktigt ifrågasätta normen fotboll för att kunna vara bra på idrott. Jag kanske snubblade på mina egna fötter när jag försökte dribbla, som nån annan gummitarzan, men jag var ganska bra på både handboll och volleyboll. Dansen gjorde mig rätt stark och smidig även om jag inte kunde mäta mig i kondition mot fotbollskidsen.

I sjuan hade jag fått en trea i idrott. Det var betyget man fick om man gick på lektionerna men inte så mycket mer. Jag bestämde mig för att jag var kapabel att få ett högre betyg. Jag trodde verkligen det. Så jag gick och frågade vad jag behövde göra för att få en fyra. "Led några uppvärmingar och håll en egen lektion" sa Janne.

Sagt och gjort. Jag höll några uppvärmningar inför lektioner, där jag plockade ihop rörelser jag observerat att de lite mer erfarna klasskompisarna gjort. Det gick bra. Min sportfånar till klasskamrater verkade till och med tycka att det var kul att jag visade framfötterna i ett ämne jag inte var så duktig på. Det härmade mig snällt i alla blandade småhopp.

Sen höll jag en egen lektion. Efter kompetens hade jag en jazzdanslektion. Jag var nervös innan. Men det visade sig att det inte fanns någon anledning till det. Min klass hängde med så mycket de kunde och ansträngde sig, från den minsta tjejen till den största, tuffaste fotbollskillen. Kanske var det då jag började upptäcka att jag hade en ganska skön klass ändå. Det var en av de roligaste idrottslektionerna jag varit med om. Det var bara en sak som störde mig. Innan lektionen började gav Janne mig en blick som jag inte visste hur jag skulle tyda. Han tittade på mina kläder; leggings, dansskor, benvärmare och stor tröja, och fnyste till ett ögonblick, leende. Han hånskrattade åt mig. Jag kände mig som att jag lika gärna kunde kommit in i salen naken.

När slutet på terminen kom och vi skulle få våra betyg var jag full av tillförsikt. Jag hade gjort allt man skulle. Jag hade förtjänat min fyra. Som bonus kändes inte idrottslektionerna så ångestfyllda längre. Jag såg på mina klasskamrater med nya ögon. Så ser jag vad det står på mitt betyg: Idrott - 3.

Jag gick inte direkt till Janne. Jag blev så ledsen. Av någon anledning vågade jag inte heller. Till slut, på vår avslutningsdag, gick jag fram till honom. "Varför fick jag inte bättre betyg när jag gjorde allt du sa?" frågade jag. Jag fick aldrig veta. Janne tyckte nämligen inte att jag skulle förstöra den glada stämningen på avslutningen.

Jag blir fan fortfarande arg ibland när jag tänker på Janne. För det var inte bara jag. Det var även killen som inte gillade bollsport, tjejerna som höll på med gymnastik på fritiden, alla de som hade svårt för vad idrottsämnet var reducerat till. Jag kom att tänka på Janne idag när jag läser i lokaltidningen om två tjejer som inte fått se underlaget för det IG de fått i betyg i idrott. Jag antar att dans inte var tillräckligt bra för Janne. Och jag kommer aldrig glömma hans korta hånfulla skratt när han såg mig i mina danskläder.

Att söka hjälp för strukturella problem?

Som jag skrev bland kommentarerna under mitt inlägg om att söka hjälp tycker jag inte att jag ska sätta mig i en terapisoffa och acceptera könsmaktsordningen. Eller att oacceptabla arbetsförhållanden ska stimuleras bort med hjälp av kbt-terapi.

Jag läste CyborgManifestos inlägg om den omänskliga arbetslinjen. Kanske är det inlägget en respons på mitt inlägg nedan om att söka hjälp? Jag började detta inlägg som ett svar på hennes, men insåg att jag sedan ville ha mer plats att skriva på och sortera mina tankar på, därav eget blogginlägg.

Jag är en Nina Björk/Roland Paulsen-anhängare, jag är arbetskritisk och jag har ställt mig frågan vad och hur ett arbete är om vi inte skulle haft en marknad? När jag får vara kreativ på min fritid, som att sy och bygga saker, känner jag mig som mest tillfredsställd. Just då känner jag ingen alienering till vad jag gör. Men ibland kommer den stora meningslösheten. Liksom, en text, är det det jag har producerat? Då tänker jag på pappa som i alla vintrar körde grävmaskin och skottade snön om nätterna så att alla andra människor kunde ta sig till sina arbeten på mornarna. Där har vi någon som gör nytta, ett samhällsnyttigt arbete. Jag har alltså inte förlorat min förmåga att tänka strukturellt för att min mamma är döende.

Allt CyborgManifesto skriver, vill jag skriva under på. Jag anser att det finns andra värden som en vänsterrörelse bör föra. Motsatsen till det individuella ansvaret att ”söka hjälp” i detta skitsamhälle som tvingar människor att sälja sin arbetskraft på en omänsklig arbetsmarknad ser jag snarare utgöras av solidaritetshandlingar och att organisera sig fackligt eller politiskt. En ska inte acceptera förhållanden som detta i en terapisoffa, särskilt inte med kbt-terapi.

Samtidigt tycker jag att det finns en motsättning. Vad ska vi göra, vi som är politiskt deprimerade, som blir utbrända av att kämpa, stå emot och skrika oss hesa, när vi inte orkar längre? Så här känns det just nu: jag skulle vara glad om jag orkade föra politisk kamp, men alla som läser Anna T:s inlägg nedan om personliga omständigheter där människor i ens närhet inte mår bra inser att alla psykiska problem inte beror på politiska omständigheter. När min pappa ringde mig i torsdags kväll och sa att han hade fått lunginflammation och åkt in på sjukhuset tänkte jag nä nu, nu rinner droppen över. Sedan pratade jag med min mamma som samtidigt i sin kamp mot cancern försöker peppa min lillebror som har ätstörningar. Jag tänkte, tar det aldrig slut? Hur ska jag orka stå emot detta samhälle om jag inte får hjälp att sortera bland alla mina känslor? Var ska jag lägga min energi?

Hos vissa kanske det politiska enklare rinner av en? Jag blir otroligt påverkad av att bara gå omkring en vanlig dag i det här livet. En kväll i förra veckan när jag var på väg hem fick jag för mig att räkna alla utsatta jag såg, i brist på andra sätt att ta in verkligheten omkring mig. Jag räknade och när jag kom hem på kvällen grät jag. Jag har fortfarande den unga pojken som rotade i papperskorgen fastetsat på min näthinna. Jag tänker på små detaljer, som att han hade skaffat en extra grov handske för den handen han använde för att leta i papperskorgen. 

Ur ett individuellt välmåendeperspektiv tycker jag fortfarande att uppmaningen: sök hjälp! Är berättigad. Det är individer som måste stå ut i det här samhället. Jag gick inte i terapi för att acceptera det borgerliga samhället, snarare behövde jag en ventil pga alltför mycket politisk depression gjorde mig nedstämd. Jag behövde hjälp att bära alla dessa känslor. Vad ska individerna göra medan vi kämpar för Nina Björk-samhället? En vänsterrörelse som ser politiska lösningar på alla typer av individuella psykiska problem har jag svårt för.

Ett mycket viktigt spår bland dessa tankar är förstås vilken hjälp en får. Jag är mycket kritisk till kbt, men jag vet inte om en får säga det i det här landet. Jag är inte heller tillräckligt påläst inom de olika skolorna, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig förespråka individuell hjälp som handlar om att ”tänka om, tänka rätt” kring sina problem. Jag är nog biased här eftersom jag själv gick i psykodynamisk terapi. Och slutligen: det är en lyx att gå i privat terapi. Nu när jag har slutat den är jag plötsligt ikapp med min ekonomi. I senaste podcasten ”En varg söker sin pod” av Liv Strömqvist och CRFN pratar de om att gå i privat terapi: det är som att visa att en har råd med dyra kläder.