Romantiseringen av sexuella trakasserier

Är det bara jag som reagerat på Bryan Cranston's överfallskyss av Julia Dreyfus på senaste Emmy-galan?

Jag tycker inte det är roligt. Jag blir bara trött när överfall romantiseras/avpolitiseras genom "humor" (ja, jag är medveten om att det hela var planerat och skådespeleri. Det spelar ingen roll, för det är betydelsen av att göra en sån här situation till lite rolig/upphetsande som jag vänder mig emot).

Det hela fick mig att tänka på den här bilden:

Visste ni att kvinnan, den unga sjuksköterskan på bilden inte ville bli kysst, och att hon vägrade vara med när det gjordes som förslag att bilden skulle tas igen fast flera år efteråt? Bilden illustrerar inte ett romantiskt, triumfatoriskt ögonblick, utan en ovälkommen sexuell handling, ett övergrepp. Såna här handlingar blir inte problematiserade, de blir romantiserande, och det är fel. Kvinnors vilja och kroppar kan bli övertagna, mäns handlingskraft hyllad. Liknande kulturella representationer av relationer mellan män och kvinnor undergräver varje tanke om bestämmande över sin egen kropp.

Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Åh Moa.

En av de böcker jag älskat allra mest är Moa Martinssons Mor gifter sig. Igår när jag plockade ur lådor jag burit ned från vinden hittade jag boken igen. Inledningen är skriven av Moa själv, hon öppnar med en presentation av sin mamma, som hon själv anser är bokens huvudkaraktär. Hon ställer en fråga som som påminner mig om något; att aldrig glömma:

Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner anda anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen?

Det är en passage ur boken jag särskilt kommer ihåg, och som jag även kom att tänka på i efterdyningarna av klasshatsdebatten. Moas mamma gifte sig med en man Moa hade svårt att tåla. Han söp, slog hennes mor och lämnade dem ofta utan pengar, svältandes. Hennes mor födde barn som aldrig levde mer än ett år, svaga på grund av den dåliga näring och det hårda kroppsarbete hennes mor var tvungen att utsätta sig för, långt in i slutet på graviditeterna.

Passagen jag tänkte på var den när Moas mor, Hedvig, är nygift. Mannens släkt kommer från staden och är så kallade välbärgade och "bildade". Att vara bildad, som Moa förstod det, var att sitta i gröngräset om söndagarna, äta smörgås och potatis och köttbullar och dricka öl och brännvid och sjunga "här är gudagott att vara".

Moas mamma arbetade hårt för att kunna utfordra den bildade släkten som kom varje helg. En hel del saker gick till pantlånaren för att ha råd. Varje helg åt de upp den mat som var tänkt åt familjen under veckan varför mamman svalt. Men hon vågade inte köra iväg den "bildade" släkten, trots att hennes svärmor säger åt henne att hon bör göra det.

Men Hedvig var inte så karsk som farmor. Hedvig hade ett oäkta barn, hade slitit mycket i sitt liv, fått lära sig att niga och tiga inför fint och "bildat" folk, och nu skulle hon snart ha ett barn till och var mycket trött, orkade inte opponera.

Hon födde till slut ett barn som var för litet av näringsbristen, det dog. "Sen den tiden har jag svårt att tåla välbärgat, objudet främmande." skriver Moa.

Jag förstår det klasshat hon kände. Jag ser ingen anledning till att känna något annat under omständigheterna. Svaret på Moas fråga är ett ljungande nej. Det fanns ingen vettig anledning till att hennes mors liv var så hårt, trots fred och hårt arbete. Det handlade inte om något annat än den djupaste orättvisa, och vi får aldrig glömma.

Jag hatar att...

Jag och min manliga kollega blev kontaktade av en man som är anställd i ett projekt ämnat att utreda möjligheterna för institutionens kopplingar till den sektor som forskningen berör. Vi mötte honom på olika tillfällen för att prata om våra projekt och våra kunskaper.

Min kollega träffade denna man först och berättade att det hade varit jättetrevligt, att de hade mest suttit och snackat skit, gått ned och tagit en cigg ihop, pratat om att göra något projekt ihop i framtiden.

Så kom jag dit och berättade om mig själv och fick bara en skeptisk blick. Istället för en diskussion fick jag en föreläsning om mitt kunskapsområde. Jag fick veta att "det blir svårt det jag planerar göra", och att det "märks att jag är långt från fältet". Att det jag har kunskap om redan gjorts så mycket, ja ja.

Jag hatar att min manliga kollega går därifrån med en klapp på ryggen, att han behandlades som en jämlike, medan jag gick därifrån och kände mig nedsänkt, klappad på huvudet, undanryckt mattan. Som en konkurrent istället för en kollega.

Jag hatar att jag träffade honom idag igen och får "ja-ja-attityden" riktad mot mig igen när min andra kollega berättar hur långt jag kommit med studien.

Jag hatar det så mycket!

En liten replik till Roland PM

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen. 

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.