Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Åh Moa.

En av de böcker jag älskat allra mest är Moa Martinssons Mor gifter sig. Igår när jag plockade ur lådor jag burit ned från vinden hittade jag boken igen. Inledningen är skriven av Moa själv, hon öppnar med en presentation av sin mamma, som hon själv anser är bokens huvudkaraktär. Hon ställer en fråga som som påminner mig om något; att aldrig glömma:

Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner anda anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen?

Det är en passage ur boken jag särskilt kommer ihåg, och som jag även kom att tänka på i efterdyningarna av klasshatsdebatten. Moas mamma gifte sig med en man Moa hade svårt att tåla. Han söp, slog hennes mor och lämnade dem ofta utan pengar, svältandes. Hennes mor födde barn som aldrig levde mer än ett år, svaga på grund av den dåliga näring och det hårda kroppsarbete hennes mor var tvungen att utsätta sig för, långt in i slutet på graviditeterna.

Passagen jag tänkte på var den när Moas mor, Hedvig, är nygift. Mannens släkt kommer från staden och är så kallade välbärgade och "bildade". Att vara bildad, som Moa förstod det, var att sitta i gröngräset om söndagarna, äta smörgås och potatis och köttbullar och dricka öl och brännvid och sjunga "här är gudagott att vara".

Moas mamma arbetade hårt för att kunna utfordra den bildade släkten som kom varje helg. En hel del saker gick till pantlånaren för att ha råd. Varje helg åt de upp den mat som var tänkt åt familjen under veckan varför mamman svalt. Men hon vågade inte köra iväg den "bildade" släkten, trots att hennes svärmor säger åt henne att hon bör göra det.

Men Hedvig var inte så karsk som farmor. Hedvig hade ett oäkta barn, hade slitit mycket i sitt liv, fått lära sig att niga och tiga inför fint och "bildat" folk, och nu skulle hon snart ha ett barn till och var mycket trött, orkade inte opponera.

Hon födde till slut ett barn som var för litet av näringsbristen, det dog. "Sen den tiden har jag svårt att tåla välbärgat, objudet främmande." skriver Moa.

Jag förstår det klasshat hon kände. Jag ser ingen anledning till att känna något annat under omständigheterna. Svaret på Moas fråga är ett ljungande nej. Det fanns ingen vettig anledning till att hennes mors liv var så hårt, trots fred och hårt arbete. Det handlade inte om något annat än den djupaste orättvisa, och vi får aldrig glömma.

I boken sprang hon inte - om tolkningen av Jane Eyre

För några veckor sedan såg jag Fukunagas filmatisering av Jane Eyre och kände återigen en viss besvikelse över en regissörs tolkning av en kvinnas litterära verk (som jag skrev om Annauds filmatisering av Marguerite Duras Älskaren, vilket av någon anledning blogger inte låter mig länka till). Min besvikelse och övertygelse om att regissören inte förstått andemeningen i berättelsen berodde på en scen där Jane springer. Nedan förklarar jag varför:

Jane Eyre är en historia om självrespekt och att följa sina ideal. Precis som den närbesläktade Stolthet och fördom handlar den också om kärlek men framför allt om jämlikhet - mellan klasser och mellan könen. Det bärande temat i böckerna är enligt mig att möta kärleken på jämlika villkor (något jag även tidigare hävdat om filmen Dirty Dancing)



Elisabeth Bennett vägrar gifta sig med Mr Darcy när han förolämpar henne genom att fria till henne "trots att hon är av lägre klass" och hon bibehåller stolt sin självkänsla mot den snobbiga Lady Catherine de Bourgh som försöker förödmjuka henne av samma anledning:

"You are then resolved to have him?"
"I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me."

Jane Eyre är en historia om en människa som kämpar hela livet med att erövra sitt människovärde. Som barn mobbas hon av sin fosterfamilj. Hon sänds till ett uppfostringshem där hon får utstå misshandel och svält. När hon börjar arbeta på Thornfield Hall förälskar hon sig i Mr Rochester. Han hävdar att han älskar henne, men är gift med en galen kvinna som han spärrat in på vinden (för övrigt har denna historia gett upphov till en av de mest intressanta feministiska textanalyserna någonsin; The madwoman in the attic). Han erbjuder henne att bo med honom som hans älskarinna, medan hans sinnessjuka fru får "vård" på vinden. Hon vägrar, flyr och kommer inte tillbaka till Thornfield Hall förrän hon nåtts av nyheten att huset brunnit ned, att Mr Rochesters fru har dött och att han skadats allvarligt.



Berättelserna handlar alltså om kärlek, men kärlek på lika villkor, utan förödmjukelser, underkastelser eller kompromisser med de egna idealen. Jag menar att det är därför dessa böcker är så älskade av generationer av kvinnor.

Men i filmatiseringen av Jane Eyre händer något annat. Jane har flytt från Mr Rochester när hon inser att han har en fru och därför ljugit för henne och arbetar som lärarinna på landsbygden. Hennes välgörare prästen erbjuder henne äktenskap, men hon vägrar eftersom hon inte älskar honom. Så får hon en känsla, som om någon viskade till henne. Det är då hon springer. Hon når Thornfield Hall och upptäcker först då att huset brunnit. Hon återförenas med den nu blinde Mr Rochester.

Därför går också hela poängen förlorad. I filmen får Jane en känsla och återvänder till mannen som erbjöd henne en andra klassens tillvaro. I boken återvänder hon inte förrän hon vet att hon kan gå till Mr Rochester på sina egna villkor.

Elisabeth och Jane gör alltså inga egentliga revolutioner. De accepterar och bekräftar de strukturer av makt som omger dem i form av äktenskapet med en rikare man. Men i deras egna minirevolter mot en tillvaro dikterad av en definition av dem som mindervärdiga finns ändå något viktigt att ta fasta på.

Jag menar inte att Fukunagas version av Jane Eyre är sämre för att han är man. Men jag undrar om vi inte alla underskattar kvinnors längtan efter kärlek på jämlika villkor? Bilden av den kärlekstörstande kvinnan kan annars ofta vara den självuppoffrande, romantiska idioten som underkastar sig för kärleks skull. Jag uppskattar berättelser av kvinnor som inte utplånas av kärlek utan tvärtom kämpar för sin egen värdighet och för jämlikhet som villkor för kärleken.

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.