Lösningen på mysteriet kring damfotbollen - en del av det, åtminstone

Jag har tänkt på damfotboll en del. När jag växte upp i min mellanstora norrländska stad spelade praktiska taget alla fotboll, pojkar flickor damer herrar (utom jag då, som var den flummiga bruden som gillade att läsa böcker och dansa). De tuffaste tjejerna spelade fotboll, de mest populära var riktigt bra på det. Och även om jag inte intresserade mig så mycket för fotboll lärde jag mig att tycka om det någorlunda i alla fall, praktiskt taget alla mina vänner spelade ju. Så jag hängde med på matcher och turneringar ibland, fröjdades när min bästis lag vann Gothia Cup och var stolt över henne när hon kom med i länslaget.

Under förra sommarens VM i fotboll hände något. Jag blev intresserad av fotboll på riktigt, och det var mycket tack vare hur mycket damfotbollen lyfts. Många av matcherna var olidligt spännande och finalen mellan USA och Japan fick mig att bita ned samtliga naglar på fingrarna. Plötsligt förstod jag glädjen i sporten. Med en stor stark i näven brölade jag lyckligt varje gång ett snyggt mål sattes i kassen.

Jag är medveten om hur bespottad damfotbollen har varit och har fascinerats av det. Det mesta verkar handla om ren sexism, ofta inlindat i "omtanke" Spelarna är fula, lesbiska och dåliga. Det går för långsamt, det är värdelöst, det är sämre än männens. "Kvinnor behöver andra förutsättningar, så som mindre planer och mindre mål". Det hela är mycket lustigt, och kräver förklaringar.

Så i veckan under min och B:s semester i Istanbul fick jag en förklaring av en man varför han avskydde damfotboll. Spelarna var nämligen inte sexiga, förklarade han. Det var ingen sport för kvinnor. Han kunde gladeligen se kvinnor spela tennis eller volleyboll, det var bra sport för kvinnor menade han. Men fotboll, nä usch. "Tycker du det är viktigt att män är sexiga när de spelar fotboll?" frågade B och mannen skrattade; nej självklart inte. Därmed avslöjade han att han gav män och kvinnor helt olika förutsättningar för att utöva sporten.

Abby Wambach. Inte kvinnlig eller sexig? Tacka fan för det

Jag har inte kunnat låta bli att tänka mycket på det här uttalandet efter det. Jag skyller det inte på att mannen var turk, för hans kompis som stod bredvid (som också var turk) höll inte alls med honom. Det är ganska intressant att möta denna sortens aktiva motstånd till skillnad från det passiva motstånd som ofta gör sig gällande i andra sammanhang. Det säger något om hur vissa män ser på kvinnor och deras roll i världen. Vi ska vara till för dem. Mannen är första könet, kvinnan är till för hans tillfredsställelse genom att vara vackra, sexiga och ljuva. Men våra handlingar som inte syftar till att ge något till män i form att att tillfredsställa deras bild av Kvinnan är inte godkända, de möter motstånd.

Det hela påminde mig om den absurda situation som uppstod när jag läste Contemporary Social Theory på Trinity College i Dublin. Alla seminarier flöt på bra med intressanta samtal, tills vi kom fram till framväxten av feministisk teori. Då förmörkades den intellektuella solen för en av de manliga kurskamraterna. "Det är sexism!" utbrast han, men hade inget svar när vår seminarieledare frågade om han ansåg att kampen för jämlikhet var sexistisk. Sedan kom det: "Jag anser att om kvinnor ska ta och göra historia och teori på det här sättet borde de först FRÅGA OSS!" spottade han fram, varpå min haka åkte ned med en stor smäll i golvet. Skulle jag skratta eller gråta?


Jag tror det är samma logik. Kvinnor ska alltid, i alla sina handlingar, ha mäns godkännande i åtanke, inte minst vad gäller hennes kropp. Därför är kvinnors erövring av fotbollen så viktig. Den pekar nämligen på kvinnan som aktör för sina egna intressen skilda från ett samtidigt omhändertagande av mäns intressen. Det är därför det också är så viktigt för mansvärlden att sexualisera kvinnliga fotbollsspelare, som i fallet med Josefin Öhmans utvik i Slitz. Pröva bildgoogla damfotboll så fattar ni vad jag pratar om.

Själv längtar jag till nästa avspark i en stor turnering. Jag lär sitta där med ölen och nedbitna naglar och fira det stora fuck you-finget som damfotbollen placerar i sexismens öga.

Jag tänker på matematik

Det gör jag, verkligen hela tiden, och det gör mig glad. Det började med en artikel i Damernas Värld. Sedan hittade jag en bok om Matematikens historia på Myrorna för några kronor som jag har läst den med fröjd sedan dess.

I skolan var jag inget matematikgeni. Det är jag inte nu heller. Tvärtom misstänker jag att jag har lättare matematik-dyslexi, åh jag minns hur jag grät över matteläxorna i grundskolan. Jag grät för att jag var dum, trög, och för att jag var tjej. Hade jag varit kille hade jag nog fattat, tänkte jag och sörjde. Jag förstod kanske att såna tankar var fel, men den lilla matematikhistoria vi lärde oss i skolan bevisade ju: det fanns inga kvinnliga matematiker. Vi fick aldrig lära oss varför.

En gång i sexan, av någon anledning, fick jag alla rätt på ett matteprov. Jag trodde nästan det inte var sant. Min fröken som var hård men rättvis bad mig strängt att ta åt mig äran. Det var min första seger mot min självbild som dum och trög. I engelska och svenska fick ofta jag alla rätt på proven, men de ämnena visste jag ju var inte lika mycket värda. De var ju tjejämnen.



I högstadiet gick jag allmän matte, det vill säga den grupp av elever som ansåg sig själva vara dåliga i matte. Så här i efterhand är jag mycket osäker till såna uppdelningar. Jag behövde någon som kunde övertyga mig om att jag inte var dum utan bara inte vågade ens försöka på grund av mitt dåliga självförtroende. Det fanns lite utrymme för det i allmän matte. Min självbild som trög gjorde mig trög. Att utmana den bilden var svår nog att få mig att gråta ändå upp i gymnasieålder.

I tvåan på gymnasiet vågade jag för första gången utmana mig själv med hjälp av en lärare som inte trodde att jag var dum i huvudet. Jag insåg också att matte inte blev svårare ju högre kurser man läste, bara annorlunda. Jag tyckte inte att geometri och trigonometri var tråkigt, tvärtom. Till och med algebra var kul. Vanlig aritmetik däremot verkade vara min akilleshäl. Jag satte som mål att få VG i matte C. När provresultaten kom hade jag klarat det med en poäng. Det betyget betydde mer för mig än alla mina MVG i historia, engelska, svenska och samhällskunskap. För jag hade överkommit mitt största hinder.


Efter gymnasiet gjorde jag mitt eldprov: jag beslöt mig för att läsa tekniskt basår. Detta innebar att jag läste in naturämnena på gymnasiet under ett år på universitetsnivå. Inför första tentan i matte var jag nära att få panikångest. Jag kom in i tentasalen och såg papperet framför mig. Allt gungade. Jag sprang ut, cyklade hem och grät ned i min kudde som det misslyckade puckot jag var. Sen insåg jag en sak och slutade tycka synd om mig själv: Men herregud, det där kan jag. Jag har bara så vansinnigt dåligt självförtroende. Så när omtentan kom gick jag in och gjorde den, klarade G med god marginal, slutade hindra mig själv. Ja, det tog tid för mig att lösa matematiska problem, men till slut gjorde jag ju det. Det blev ok att göra misstag.

Matematiksjälvförtroendet är fortfarande dåligt, men nu slipper jag bevisa mig för någon. Jag behöver inte stressa, slipper visa mig korkad eller smart. Jag börjar nu med matematikhistorien och Fermats gåta, sedan kanske jag plockar upp några problem, vem vet? Jag kan älska matematiken nu i alla fall utan att behöva förhålla mig till idéer om genialitet och kön.

Feministen och den behagfulla kvinnan

Angående Malin Ullgrens krönika i DN:

Det finns flera tidningar jag skulle vilja prenumerera på. Arbetaren, ETC, Bang, Läsarnas fria, Feministiskt perspektiv. Men det gör jag inte. Jag prenumererar på ELLE.

Jag brukar säga att det är för att jag inte har tid. Jag får tidningar från hyresgästföreningen, från attac, från facket, från kyrkan. Jag hinner inte läsa dem. Men varför betalar jag för ELLE? Vad är det jag inte kan vara utan?

Jag försökte ett tag. Jag blir ofta förbannad av ELLE. En gång när de hade en modell som var så anorektisk att hennes ögon stod ut från hennes magra ansikte fick jag nog, slängde blaskan åt helvete, sade upp prenumerationen.

Lika fan köpte jag lösnummer efter lösnummer efter det. Att prenumerera blev ekonomiskt gynnsamt eftersom jag ändå köpte tidningen. Jag kan inte vara utan modereportagen, tipsen på vad som gäller nu. Jag kan inbilla mig om att det handlar om kreativitet, om stil, men jag vet också: mitt människovärde speglas i mitt utseende. Det ligger makt i att ha stil. Utan stil kan man till och med bli betraktad som ointelligent, otroligt nog.

Jag försöker träna så ofta jag kan. Ibland blir det sällan. Då får jag visserligen ont i ryggen och mår sämre, men framför allt får jag ångest. Ångest för att bli slapp, ångest för att bli tjock.

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd? På ett plan vet jag naturligtvis svaret: att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel.

En gång skrev jag en text om kvinnlighet och skönhet som blev publicerad i Läsarnas Fria. Jag kan inte säga att jag minskat glappet mellan teori och praktik sen dess.

Jag antar att det beror på rädsla.

Killen som visste vad manlighet var

Han har en röd t-shirt som spänner över den gymmade kroppen. Under ärmarna ringlar sig svarta tatueringar ned för armarna. Han är full, det kan man se på de halvslutna ögonen.

Jag är där med någon. Han berättar för mig att denna någon såg bögig ut. ”Hade han inte varit här med dig..!” Vid ett tillfälle riktar han näven mot munnen i en fram-och-tillbakarörelse som ska indikera avsugning? vad vet jag. Det är menat mot honom jag kom med; han som dansar och är glad. Ingen är rädd för honom. Jag skrattar nästan till, för enligt killen i den röda t-shirten är sådana män lågt på skalan? Men att just det gör honom åtråvärd för mig. Det finns ingen jag vill ha mer.

Han berättar om sin dotter. Rösten blir gäll när han vill visa hur mycket han älskar henne. Visar en bild på en söt liten tjej i vit mössa. Berättar också om hur jobbigt det kan vara, ”ibland när hon skrikit i 12 timmar, då vill man bara, man blir…” så gör han en rörelse som om han stampade ned något i golvet.

Han tar på mig. Visar hur han ”brukar smeka sin dotter i nacken”. Jag vill fly, men då är jag otrevlig. Och längst bakom; jag är rädd att han ska bli arg. Att han ska gå över linjen mellan full och intensiv till full och våldsam.

Han börjar försöka få ihop mig med en av sina vänner. Vid ett tillfälle föser han ihop oss med varsin arm i våra nackar så att pannorna nästan studsar mot varandra, hans vän blir generad; "egentligen är han riktigt smart, han jobbar som programmerare..." Jag flyr till köket.

Där stannar jag och lyssnar på en tjej som pratar om sin nyfödda dotter under resten av kvällen.