Rasisten

Jag blir arg när jag kallas svenne.

Min mamma sitter på hem och får inte god vård för att vi inte har råd med det längre.

Det är deras kultur att begå brott.

De vill inte bli som oss och göra rätt för sig.

Vi har ju vänner som är romer, som har ett jobb, sköter sig och bidrar. De gillar vi.

Politikerna vågar inte lyssna på vad det svenska folket faktiskt vill, att det har blivit för mycket invandrare.

De är inte dumma de som kommer hit, de vet att vi har gratis skola, bra sjukvård och att man får pengar även när man inte jobbar.

De är också rasister, vet du hur mycket den kristne syrianen hatar muslimen?

Träffade ett par rasister igår som var ovanligt öppna med sin rasism. Inte för att de ville själva kalla sig rasister, det har gått sådan inflation i det ordet. 

I min krets uttalar vi våra rasistiska åsikter med lite mer finess:

Vi kan återta ordet "nigger", tänk ungefär som de homosexuella gjorde med ordet bög.

För att i framtiden kunna erbjuda den välfärd som vi är vana vid måste vi begränsa oss till att säkerställa vård och omsorg till de som verkligen behöver den. 

Det finns en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland de som begår brott.

Etniska svenskar mitt i livet har låg arbetslöshet.

Det är så smidigt med vår polska städerska som kommer en gång i veckan.

Vi står inför stora välfärdsutmaningar i framtiden.

Våra trygghetssystem måste säkras. Vi sänker ersättningsnivåerna i a-kassan och begränsar sjukpenningen så det blir lättare att komma tillbaka i arbetslivet.

Man borde få ha rätt att uttala sig kränkande om andra religioner.

kroppen och kläderna

Pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag...minns ni den texten?

Well, pappa var just här igen. Han ville inte komma upp den här gången. Vi gick och tog en fika, han hade inte sitt arbetarställ på sig. Ja, för att han har slutat att arbeta. Pappas kropp säger ifrån.

Hans axlar kan inte lyfta kantstenen.
Hans utslitna höft gör att han inte kan gå mer än 10-15 steg utan att behöva sätta sig ned.

Pappa ska fylla 60 nästa år och hans kropp säger ifrån. Hans historia är på inga sätt unik.

Pappa förhandlar med smärtan och svartjobben för att få det att gå ihop. Jag manar på honom; pappa pengar är inte allt. Är det inte bättre att ha hälsan i behåll? Jag vet att det bara är ord som kan komma från den gynnades mun, som aldrig behöver förhandla med kroppen.

När han kommer hem tar han så starka tabletter så att han inte minns när han åt senast.

Han är så glad för min skull. Han kollar in min kappa, berömmer mina skor. Jag behöver inte bli smutsig. Han ger mig råd om hur jag ska tvätta mina kläder när jag säger att jag ska hem till tvättiden. Först 60 grader med förtvätt. Häll i en skopa blekningsmedel så blir de som nya igen. Mina kläder blir aldrig smutsiga.

Kvinnogemenskapen och parrelationen

I helgen firade jag mina vänners bröllop. Dom var så fina. Jag kände mig rörd över det sätt de valt att bekräfta sitt band till varandra.

Bröllop är ju fortfarande en väldigt heterosexuell historia. Ett privilegium som många önskar att de hade möjlighet till. I sin värsta normerande manifestation framställs det också som en "flickas högsta önskan" eller något liknande reducerande epitet.

En enda gång tänkte jag på hur detta blev tydligt under kvällen, nämligen under bröllopsvalsen. Brudparet uppmanade alla att dansa, och jag tror också att det hade kunnat bli så, om inte någon hade kläckt skämtet "nu får bara paren komma upp!"

Då upptäckte jag att tillställningen helt plötsligt och ofrivilligt blivit exkluderande. Endast heterosexuella par stod på dansgolvet, trots att det bara varit på skämt. Resten tittade på. Till min förskräckelse börjar vissa av paren dessutom att hångla upp varandra med intensitet.

Jag hade slängt upp B i famnen med vad jag trodde var en glimt i ögat. För jag tror vi båda någonstans är medvetna om hur mycket i heterosexualtiteten som är ett spel, "nu ska vi stuffa baby, du får föra så blir det fint, ska vi dippa varandra höhö". Men det är också så blodigt allvar, och det kliar i mig när jag blir medveten om det.

För när allt blev så där allvarligt och jag märkte att B höll om mig alldeles ömt kände jag två saker: Jag vill vara där mina vänner är - där bredvid, mina singeltjejkompisar, den vackraste gemenskap jag någonsin varit del av. Och två; Vad jag är glad i människan som håller i mig nu. Han är det viktigaste jag har och det finaste jag vet.

Hur kan jag förklara det? Att det finns en liten tagg mitt i den största kärleken jag någonsin känt; han tog mig bort från min kvinnogemenskap. För även om den gemenskapen aldrig skulle upplösas för att man "träffat en kille" är något ändå förändrat, det är han som är viktigast nu.

Det finns så idiotiska kvarvarande myter om kvinnors gemenskap och relationer. Att vi har varandra tills vi hittar den där killen. Att vår högsta önskan ändå är den där mannen. Det är en sån idiotisk idé! Mina relationer till andra kvinnor har alltid varit de viktigaste i mitt liv. Dansgolvet öppnade sig för alla till slut och jag sökte mig till dem, andades in doften av den enas hår, log stort mot den andra när vi härmade varandra i rörelsena. De är så vackra.

Jag älskar honom bara mer och mer och vill fanimej dela hela livet med honom, men jag sörjer den självklara tillhörigheten i singeltjejgänget. Den var aldrig, aldrig andra bäst.

Humor utan elak

Jag pratade med en vän förra veckan om våra Norrländska rötter. Både hans farmor och min farfar kom från de så typiskt Västerbottniskt klingade "Träsk"-byarna. Vi pratade om det typiskt västerbottniska och jag kom in på Klungan.

Kanske behöver man inte vara Norrlänning för att älska Klungan. Men det är nånting med det Västerbottniska som de gestaltar så perfekt. Som i en av pjäserna från "Det är vi som är hemgiften" där de berättar om "byn som bad för mycket om hjälpen" (som jag tyvärr inte hittar på youtube!).

Vad är det för slags humor det handlar om? Vi pratade om skillnaden mot 90-talets Killinggäng. Att den enda sketch jag skrattat åt vad gäller dem är den med tjejen som hävdar att hon raggat upp Peter Jöback. Allt det andra låtsades jag bara gilla.. Min kompis gillade det verkligen då, men nu kan han inte riktigt stå för det längre.

Han visade istället sin favoritsketch från Klungan. Och denna gång verkar de ha fångat något så typisk svenskt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.



Det är i alla fall fruktansvärt humoristiskt, på ett underligt sätt. Så kom vi på det: till skillnad från Killinggänget är inte Klungan... dryga. De gör inte narr, de har inte en massa underliggande popkulturella referenser i sina pjäser som för att visa att de kan mer än sin publik. Det är humor utan elak.

Den arbetslöses klagan

Jag träffade en gammal vän på vagnen idag. Vi hade inte setts sen jag flyttade från nya staden för två år sedan. Vi pratade om våra liv som man gör, hon välkomnade mig "hem" igen.

Sist vi träffades var hon fortfarande student, jag också, fast på övertid. Hon för att avsluta en master, jag för att inte stå på bar backe, ekonomiskt och fysiskt (jag hyrde en studentlägenhet). Hon jobbade extra på ica, jag hade sökt jobb där också, men inte ens blivit kallad på intervju. Jag minns ångesten över att inte ens vara påtänkt för ett jobb jag kunde utan och innan efter åtta års extraarbete på en stormarknad.

Nu stod vi där på vagnen och hon jobbade fortfarande på ica. Hon skulle gå tillbaka till skolan berättade hon, men hon hade haft otur med en praktikplats förra hösten, den hade dragits tillbaka i sista stund och hon hade inte hittat någon ny på så kort varsel. Samtidigt blev hennes mamma svårt sjuk. "Förra hösten var ett helvete" sa hon och jag kunde se att hennes ögon blev röda av tårar.

Alla i hennes klass hade fått jobb. Utom hon. Jo, en praktik där hon kände sig tvungen att sluta för hennes chef behandlade henne så illa. Och nu var hon snart 30. "Du har bara haft otur!" sa jag. Det tog emot att berätta om vad jag gör, om drömjobbet. Hon berättade om hur självförtroendet gick sönder lite mer varje gång hon sökte ett jobb hon inte fick, varje gång man förstod att man inte dög.

Jag ville säga åt henne att så mycket beror på slump. Hennes arbetslöshet är inte hon. Jag minns när jag kämpade med mina två extrajobb och heltidsstuder för att gå ihop, min praktik som var helt värdelös och ångesten efteråt över att inte veta hur man skulle få livet att gå ihop, att ingen ville ha en, allt man kunde och visste var värdelöst. Jag tror att jag grät varje dag.

Jag ville berätta om hur jag när jag till slut fått jobb, i flera månader föreställde mig att någon skulle komma in på mitt kontor, ta min nyckelbricka ifrån mig och säga: "Du trodde väl inte det här var på riktigt va?".

Fy fan. Att vara arbetslös är att vara satt på undantagstillstånd. Jag kommer aldrig förstå dem som säger att vi borde anstränga oss mer, att vi borde stå ut med chefer som behandlar oss illa, att det är vårt eget fel.

Det egna ansvaret räcker bara till en viss gräns.