Romantiseringen av sexuella trakasserier

Är det bara jag som reagerat på Bryan Cranston's överfallskyss av Julia Dreyfus på senaste Emmy-galan?

Jag tycker inte det är roligt. Jag blir bara trött när överfall romantiseras/avpolitiseras genom "humor" (ja, jag är medveten om att det hela var planerat och skådespeleri. Det spelar ingen roll, för det är betydelsen av att göra en sån här situation till lite rolig/upphetsande som jag vänder mig emot).

Det hela fick mig att tänka på den här bilden:

Visste ni att kvinnan, den unga sjuksköterskan på bilden inte ville bli kysst, och att hon vägrade vara med när det gjordes som förslag att bilden skulle tas igen fast flera år efteråt? Bilden illustrerar inte ett romantiskt, triumfatoriskt ögonblick, utan en ovälkommen sexuell handling, ett övergrepp. Såna här handlingar blir inte problematiserade, de blir romantiserande, och det är fel. Kvinnors vilja och kroppar kan bli övertagna, mäns handlingskraft hyllad. Liknande kulturella representationer av relationer mellan män och kvinnor undergräver varje tanke om bestämmande över sin egen kropp.

Minne: gympaläraren.

Min gympalärare i högstadiet hette Janne. Han var lång med rakat huvud. Jag minns honom av någon alltid i sandaler, han hade långa knotiga tår som jag tyckte var läskiga.

Jag var ingen stjärna i idrott. Jag hade några gånger försökt vara med på rasternas fotbollsmatcher, men min tafflighet i jämförelse med alla coola kids som spelade på fritiden, inte bara fotboll utan även innebandy och ibland även tennis, var rätt betydlig. Jag försökte maskera det med att stå i mål, men efter att fångat en hård boll med ansiktet en gång så läppen sprack lade jag ned mina försök att integreras på fotbollsplanen. Jag var helt enkelt "dålig i idrott".

Inte för att jag inte rörde på mig som liten. Jag gillade ju att dansa. Det började med hip hop i mellanstadiet för att gå över till jazzdans, fridans och balett. Jag var rätt duktig. I åttan kom jag med i min dansskolas specialgrupp; en utvald grupp av talangfulla barn som kanske skulle vilja fortsätta professionellt.

I åttan började jag också försiktigt ifrågasätta normen fotboll för att kunna vara bra på idrott. Jag kanske snubblade på mina egna fötter när jag försökte dribbla, som nån annan gummitarzan, men jag var ganska bra på både handboll och volleyboll. Dansen gjorde mig rätt stark och smidig även om jag inte kunde mäta mig i kondition mot fotbollskidsen.

I sjuan hade jag fått en trea i idrott. Det var betyget man fick om man gick på lektionerna men inte så mycket mer. Jag bestämde mig för att jag var kapabel att få ett högre betyg. Jag trodde verkligen det. Så jag gick och frågade vad jag behövde göra för att få en fyra. "Led några uppvärmingar och håll en egen lektion" sa Janne.

Sagt och gjort. Jag höll några uppvärmningar inför lektioner, där jag plockade ihop rörelser jag observerat att de lite mer erfarna klasskompisarna gjort. Det gick bra. Min sportfånar till klasskamrater verkade till och med tycka att det var kul att jag visade framfötterna i ett ämne jag inte var så duktig på. Det härmade mig snällt i alla blandade småhopp.

Sen höll jag en egen lektion. Efter kompetens hade jag en jazzdanslektion. Jag var nervös innan. Men det visade sig att det inte fanns någon anledning till det. Min klass hängde med så mycket de kunde och ansträngde sig, från den minsta tjejen till den största, tuffaste fotbollskillen. Kanske var det då jag började upptäcka att jag hade en ganska skön klass ändå. Det var en av de roligaste idrottslektionerna jag varit med om. Det var bara en sak som störde mig. Innan lektionen började gav Janne mig en blick som jag inte visste hur jag skulle tyda. Han tittade på mina kläder; leggings, dansskor, benvärmare och stor tröja, och fnyste till ett ögonblick, leende. Han hånskrattade åt mig. Jag kände mig som att jag lika gärna kunde kommit in i salen naken.

När slutet på terminen kom och vi skulle få våra betyg var jag full av tillförsikt. Jag hade gjort allt man skulle. Jag hade förtjänat min fyra. Som bonus kändes inte idrottslektionerna så ångestfyllda längre. Jag såg på mina klasskamrater med nya ögon. Så ser jag vad det står på mitt betyg: Idrott - 3.

Jag gick inte direkt till Janne. Jag blev så ledsen. Av någon anledning vågade jag inte heller. Till slut, på vår avslutningsdag, gick jag fram till honom. "Varför fick jag inte bättre betyg när jag gjorde allt du sa?" frågade jag. Jag fick aldrig veta. Janne tyckte nämligen inte att jag skulle förstöra den glada stämningen på avslutningen.

Jag blir fan fortfarande arg ibland när jag tänker på Janne. För det var inte bara jag. Det var även killen som inte gillade bollsport, tjejerna som höll på med gymnastik på fritiden, alla de som hade svårt för vad idrottsämnet var reducerat till. Jag kom att tänka på Janne idag när jag läser i lokaltidningen om två tjejer som inte fått se underlaget för det IG de fått i betyg i idrott. Jag antar att dans inte var tillräckligt bra för Janne. Och jag kommer aldrig glömma hans korta hånfulla skratt när han såg mig i mina danskläder.

Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

How much immigration can the Swedish society take? The Remix.

How much immigration can the Swedish society take?
a remix of
Linda Nochlin’s “Why are there no great women artists?”

by

Glitterfittorna

"How much immigration can the Swedish society take?" The question tolls reproachfully in the background of most discussions of the so-called immigration problem. But like so many other so-called questions involved in the ethnicity "controversy," it falsifies the nature of the issue at the same time that it insidiously supplies its own answer: "The Swedish society can only take so much immigration".

The assumptions behind such a question are varied in range and sophistication, running anywhere from "scientifically proven" demonstrations of the inability of human beings with dark skin rather than white skin to contribute with anything significant, to relatively open minded wonderment that immigrants, despite so many years of near equality and after all, a lot of swedes have had their disadvantages too, have still not achieved anything of exceptional significance in society.

The anti-racist's first reaction is to swallow the bait, hook, line and sinker, and to attempt to answer the question as it is put: that is, to dig up examples of worthy or insufficiently appreciated immigrants throughout history; to rehabilitate rather modest, if interesting and productive careers; to "rediscover" forgotten immigrants make out a case for them; to demonstrate that immigrants were really less dependent upon welfare than one had been led to think. Such attempts, whether undertaken from an anti-racist point of view, are certainly worth the effort, both in adding to our knowledge of immigrant’s achievement and of migration history generally. But they do nothing to question the assumptions lying behind the question ”how much immigration can the Swedish society take?" On the contrary, by attempting to answer it, they tacitly reinforce its negative implications.

It is when one really starts thinking about the implications of " how much immigration can the Swedish society take?" that one begins to realize to what extent our consciousness of how things are in the world has been conditioned-and often falsified-by the way the most important questions are posed. We tend to take it for granted that there really is an East Asian Problem, a Poverty Problem, a Black Problem and a Woman Problem. But first we must ask ourselves who is formulating these "questions," and then, what purposes such formulations may serve. (We may, of course, refresh our memories with the connotations of the Nazis' "Jewish Problem.") Indeed, in our time of instant communication, "problems" are rapidly formulated to rationalize the bad conscience of those with power: thus the problem posed by Americans in Vietnam and Cambodia is referred to by Americans as the "East Asian Problem," whereas East Asians may view it, more realistically, as the "American Problem"; the so-called Poverty Problem might more directly be viewed as the "Wealth Problem" by denizens of urban ghettos or rural wastelands; the same irony twists the White Problem into its opposite, a Black Problem; and the same inverse logic turns up in the formulation of our own present state of affairs as the "Immigrant Problem."

Now the "Immigrant Problem," like all human problems, so-called (and the very idea of calling anything to do with human beings a "problem" is, of course, a fairly recent one) is not amenable to "solution" at all, since what human problems involve is reinterpretation of the nature of the situation, or a radical alteration of stance or program on the part of the "problems " themselves. Thus immigrants and their situation in the society, as in other realms of endeavor, are not a "problem" to be viewed through the eyes of the dominant white power elite. Instead, immigrants must conceive of themselves as potentially, if not actually, equal subjects, and must be willing to look the facts of their situation full in the face, without self-pity, or cop-outs; at the same time they must view their situation with that high degree of emotional and intellectual commitment necessary to create a world in which equal achievement will be not only made possible but actively encouraged by social institutions.

It is certainly not realistic to hope that a majority of white people, in the society or in any other field, will soon see the light and find that it is in their own self-interest to grant complete equality to immigrants, as some anti-racists optimistically assert, or to maintain that white people themselves will soon realize that they are diminished by denying themselves access to traditionally "immigrant" realms and emotional reactions. Those who have privileges inevitably hold on to them, and hold tight, no matter how marginal the advantage involved, until compelled to bow to superior power of one sort or another.

Thus the question of equality devolves not upon the relative benevolence or ill-will of individual white people, nor the self-confidence or abjectness of individual immigrants, but rather on the very nature of our institutional structures themselves and the view of reality which they impose on the human beings who are part of them. Most white people, despite lip service to equality, are reluctant to give up this "natural" order of things in which their advantages are so great.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" is simply the top tenth of an iceberg of misinterpretation and misconception; beneath lies a vast dark bulk of shaky idees recues about the nature of society and its situational concomitants, about the nature of human abilities in general and of human excellence in particular, and the role that the social order plays in all of this. While the "immigrant problem" as such may be a pseudo-issue, the misconceptions involved in the question " how much immigration can the Swedish society take?" points to major areas of intellectual obfuscation beyond the specific political and ideological issues involved in the subjection of immigrants.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" has led us to the conclusion, so far, that society is not a free, autonomous activity of a super-endowed individual, but rather, that the total situation of society in its making, both in terms of the development of the art maker and in the nature and quality of the work of society itself, occur in a social situation, are integral elements of this social structure, and are mediated and determined by specific and definable social institutions, be they academies, systems of welfare, the media, mythologies of the immigrant or the Swede.

Extract remixed from Women, Art and Power and Other Essays, Westview Press, 1988 by Linda Nochlin, pp.147-158

Lösningen på mysteriet kring damfotbollen - en del av det, åtminstone

Jag har tänkt på damfotboll en del. När jag växte upp i min mellanstora norrländska stad spelade praktiska taget alla fotboll, pojkar flickor damer herrar (utom jag då, som var den flummiga bruden som gillade att läsa böcker och dansa). De tuffaste tjejerna spelade fotboll, de mest populära var riktigt bra på det. Och även om jag inte intresserade mig så mycket för fotboll lärde jag mig att tycka om det någorlunda i alla fall, praktiskt taget alla mina vänner spelade ju. Så jag hängde med på matcher och turneringar ibland, fröjdades när min bästis lag vann Gothia Cup och var stolt över henne när hon kom med i länslaget.

Under förra sommarens VM i fotboll hände något. Jag blev intresserad av fotboll på riktigt, och det var mycket tack vare hur mycket damfotbollen lyfts. Många av matcherna var olidligt spännande och finalen mellan USA och Japan fick mig att bita ned samtliga naglar på fingrarna. Plötsligt förstod jag glädjen i sporten. Med en stor stark i näven brölade jag lyckligt varje gång ett snyggt mål sattes i kassen.

Jag är medveten om hur bespottad damfotbollen har varit och har fascinerats av det. Det mesta verkar handla om ren sexism, ofta inlindat i "omtanke" Spelarna är fula, lesbiska och dåliga. Det går för långsamt, det är värdelöst, det är sämre än männens. "Kvinnor behöver andra förutsättningar, så som mindre planer och mindre mål". Det hela är mycket lustigt, och kräver förklaringar.

Så i veckan under min och B:s semester i Istanbul fick jag en förklaring av en man varför han avskydde damfotboll. Spelarna var nämligen inte sexiga, förklarade han. Det var ingen sport för kvinnor. Han kunde gladeligen se kvinnor spela tennis eller volleyboll, det var bra sport för kvinnor menade han. Men fotboll, nä usch. "Tycker du det är viktigt att män är sexiga när de spelar fotboll?" frågade B och mannen skrattade; nej självklart inte. Därmed avslöjade han att han gav män och kvinnor helt olika förutsättningar för att utöva sporten.

Abby Wambach. Inte kvinnlig eller sexig? Tacka fan för det

Jag har inte kunnat låta bli att tänka mycket på det här uttalandet efter det. Jag skyller det inte på att mannen var turk, för hans kompis som stod bredvid (som också var turk) höll inte alls med honom. Det är ganska intressant att möta denna sortens aktiva motstånd till skillnad från det passiva motstånd som ofta gör sig gällande i andra sammanhang. Det säger något om hur vissa män ser på kvinnor och deras roll i världen. Vi ska vara till för dem. Mannen är första könet, kvinnan är till för hans tillfredsställelse genom att vara vackra, sexiga och ljuva. Men våra handlingar som inte syftar till att ge något till män i form att att tillfredsställa deras bild av Kvinnan är inte godkända, de möter motstånd.

Det hela påminde mig om den absurda situation som uppstod när jag läste Contemporary Social Theory på Trinity College i Dublin. Alla seminarier flöt på bra med intressanta samtal, tills vi kom fram till framväxten av feministisk teori. Då förmörkades den intellektuella solen för en av de manliga kurskamraterna. "Det är sexism!" utbrast han, men hade inget svar när vår seminarieledare frågade om han ansåg att kampen för jämlikhet var sexistisk. Sedan kom det: "Jag anser att om kvinnor ska ta och göra historia och teori på det här sättet borde de först FRÅGA OSS!" spottade han fram, varpå min haka åkte ned med en stor smäll i golvet. Skulle jag skratta eller gråta?


Jag tror det är samma logik. Kvinnor ska alltid, i alla sina handlingar, ha mäns godkännande i åtanke, inte minst vad gäller hennes kropp. Därför är kvinnors erövring av fotbollen så viktig. Den pekar nämligen på kvinnan som aktör för sina egna intressen skilda från ett samtidigt omhändertagande av mäns intressen. Det är därför det också är så viktigt för mansvärlden att sexualisera kvinnliga fotbollsspelare, som i fallet med Josefin Öhmans utvik i Slitz. Pröva bildgoogla damfotboll så fattar ni vad jag pratar om.

Själv längtar jag till nästa avspark i en stor turnering. Jag lär sitta där med ölen och nedbitna naglar och fira det stora fuck you-finget som damfotbollen placerar i sexismens öga.

Jag hatar att...

Jag och min manliga kollega blev kontaktade av en man som är anställd i ett projekt ämnat att utreda möjligheterna för institutionens kopplingar till den sektor som forskningen berör. Vi mötte honom på olika tillfällen för att prata om våra projekt och våra kunskaper.

Min kollega träffade denna man först och berättade att det hade varit jättetrevligt, att de hade mest suttit och snackat skit, gått ned och tagit en cigg ihop, pratat om att göra något projekt ihop i framtiden.

Så kom jag dit och berättade om mig själv och fick bara en skeptisk blick. Istället för en diskussion fick jag en föreläsning om mitt kunskapsområde. Jag fick veta att "det blir svårt det jag planerar göra", och att det "märks att jag är långt från fältet". Att det jag har kunskap om redan gjorts så mycket, ja ja.

Jag hatar att min manliga kollega går därifrån med en klapp på ryggen, att han behandlades som en jämlike, medan jag gick därifrån och kände mig nedsänkt, klappad på huvudet, undanryckt mattan. Som en konkurrent istället för en kollega.

Jag hatar att jag träffade honom idag igen och får "ja-ja-attityden" riktad mot mig igen när min andra kollega berättar hur långt jag kommit med studien.

Jag hatar det så mycket!

Från forskare till forntomtar - om det feministiska och historiebrukliga samtalet

Har ni tidigare stött på begreppet "forntomtar"? Det hade inte jag, tills för någon månad sedan då jag gick på ett seminarium om ett forskningsprojekt som handlade om just detta. Forntomtar är ett lite elakt uttryck för de personer som rör sig kring och skapar alternativa berättelser om kulturarv och kulturföremål. Exempel på dessa "tomtar" är ufologer som debatterar tolkningar av Stonehenge och Ales stenar. Berättelserna kämpar ofta mot den mer officiella, mer vetenskapligt grundade förståelsen som representeras av Riksantikvarieämbetet. Dessa personer har ofta en livlig och expansiv aktivitet på nätet där de för en envis kamp mot den marginalisering och ifrågasättande som de upplever sig bli utsatta för av vetenskapen eller myndigheter för kulturarvsfrågor.

En god parallell till dessa kulturarvstomtar är vad jag skulle vilja kalla "genustomtar". Med en livlig nit för de en debatt på internet (och vissa ledarsidor) där de känner sig starkt marginaliserade och maktlösa mot den mer etablerade historien som förs av "statsfeminismen" med stöd från landets genusvetenskapliga institutioner.

Feminismen har inte bara fel, enligt genustomtarna, den har dessutom att skylla för att män hatar kvinnor och därmed utsätter dem för våld. Där statistiken talar om kvinnors svagare position vad gäller tillgång till resurser, representation och rätten till frånvaro av våld och diskriminering globalt och nationellt, ståtar genustomtarna på den undertryckta sanningen: det är istället män som är diskriminerade! Vad är meningen med makt om man ändå hindras utöva den av jämställdhetsivrare? utropar de kränkt.

Det intressanta med forntomtarna och genustomtarna är just frågan om kunskap och makt. Både riksantikvarieämbetet och feminismen är utsatta för en ifrågasättande av dess legitimitet från eldsjälar vilka minsann aldrig sett en kvinna diskrimineras/ en arkeologisk utgrävning visa på vad arkeologerna säger att den gör.

Frågorna som är intressanta i båda fallen handlar om de värden och normer som uttrycks genom de sätt som officiella berättelser omtolkas/tolkas och används. Man kan undra varför en myndighet som bygger på vetenskaplig grund har svårt att hantera dessa historiebruk i marginalen? När börjar vetenskap värderas på samma villkor som ufologi? När förpassas en tolkning ut i marginalerna?

Handlar undergrävandet av vetenskapliga "sanningar" samman med hur officiella berättelser blir just berättelser på samma värdeskala som vardaglig kunskap?

När börjar "kunskap" handla om vem som skriker högst istället för den som strävat efter förståelse och grundad förklaring?

Hjernevask - en kommentar.

Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring ”Hjernevask” och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring ”ideologisk” forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som ”ras”, kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll).

Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag.

Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning. Exempel på detta är problemet kring att flera tusen kvinnor varje år misshandlas av en närstående man men att flera kommuner i Sverige har dålig beredskap för att hantera detta. Ett annat exempel kan vara studier som visar på det större ohälsotalet och tidigare död för människor med klassiska arbetarklassyrken jämfört med tjänstemannayrken, bl a av anledningen att de senare får bättre och snabbare vård. I sin textsamling Edgework. Critical essays on knowledge and politics diskuterar den amerikanske statsvetaren Wendy Brown frågan om värderingar i forskning. Hon talar om etik, men en etik i den mer Weberianska förståelsen; ”not a set of guidelines for action but an aim to render crisis into knowledge, to orient us in darkness”. Brown menar att kritik måste inte eller ens borde bära en fullständig politisk vision, men: “as political theory, it must affirm contestable and contingent values, values that are themselves an affirmation of this world, and this time.” Både sociologin och genusvetenskapen bör förstås som dylika politiska vetenskaper då de hanterar frågor kring människors levnadsförhållanden och villkor.

Jag började studera genusvetenskap under början av 2000-talet. Det var en tuff studietid. Jag minns att jag aldrig pluggat så hårt, knappt ens idag som doktorand. Just de höga kraven på teoretiskt och metodisk kunnande som kurserna i genusvetenskap ställde gjorde just att jag kunde tänka mig att börja doktorera. Så här i efterhand kan jag se att de slipade mig intellektuellt. När jag började andra kurser för att samla ihop min magister kände jag att jag hade ett förspång i jämförelse med mina kurskamrater. För mig var det inte ovanligt att begära avmig som student att jag skulle orientera mig i avhandlingar eller teoretiskt avancerade vetenskapliga artiklar. Jag tyckte också att andra ämnen var mindre dynamiska än genusvetenskapen. Ingen annan disciplin verkade för mig vilja drivas av en ständig inomkritisk utveckling och finslipning av metod och teori.

Många som går ut genusvetenskapen berättar om att de fått ”genusglasögon”. Detta innebär att man ser världen på ett sätt där det neutrala subjektet ”människa” aldrig mer kommer misstas för något annat än den vita, västerländska man som utgjort dess mall. Det spännande med genusvetenskapen, postkoloniala- och andra kritiska teorier är hur de förändrar givna teorier genom att addera eller problematisera kön. Ett lysande exempel är Diane Sainsburys Gendering Welfare States från 1994 där Esping Andersens berömda uppdelning av välfärdsstater problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar.

I min egen forskning möter jag människor som berättar för mig om deras arbetsliv och erfarenheter av speciella högskoleutbildningar. Mitt material som det ser ut nu öppnar för en intersektionell analys. Detta beror på hur de berättelser jag samlar in skiljer sig med avseende på kön, sexualitet, ålder och etnicitet. Kvinnor, homosexuella, de med icke-svenska namn samt yngre har helt enkelt i större grad mött situationer av trakasserier och nedvärderande behandling under sin studenttid, vilket också präglat deras upplevelser av yrkeslivet. Detta är något jag måste hantera i mitt material, och den bildning vad gäller teori och metod för att bemöta liknande frågor skulle jag inte haft i samma utsträckning om det inte vore för genusvetenskapen.

När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program. Frågan vi bör ställa oss är vad detta innebär för alla social- och kulturvetenskaper som på samma sätt relaterar sin forskning till problemställningar som är politiska. Förutsättningarna för forskning förändras alltid; forskningslandskapet ser inte likadant ut idag som för 30 år sedan. Förhoppningsvis beror detta på en utveckling som gagnar forskningen själv. Vad jag menar är att ingen forskningsdisciplin någonsin bör sluta fråga sig själva varför de finns och är viktiga. Finner man inte längre svaret på det utan fortsätter genom en trög mekanism av exempelvis anställningspolitik kan man fråga sig om det är fruktsamt för god forskning. Men om dessa beslut sker på populistiska grunder får politiken legitimitetsproblem (även om jag inte inbillar mig att makten vill stödja den forskning som inte passar den egna ideologin).

Vad som dock blivit tydligt genom debatten kring hjernevask är att forskare behöver bli bättre på att formulera sig kring vad de gör och på vilka sätt det är viktigt. Anledningen till att forskare kan ha svårt att berätta om sina områden kan bero på en blandning av den ödmjukhet inför den kunskap som man själv frambringar. Ofta står man på giganters axlar och ens forskning utförs alltid inom en likartad intellektuell kontext till vilken man står i beroendeförhållande till. Det handlar också om att frågorna kring forskningens värde ofta placerar forskaren i en försvarsposition där kommunikation blir svår. Att försvara sig är något annat än att berätta och förklara. Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som ”värde” eller ”relevans” är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation.

Jag är för att serien visas i Sverige. Jag tror den kommer leda till intressanta diskussioner kring flera av dess tema. Inte minst tror jag den kommer kritiseras, då mitt intryck av den mediala diskussionen i Sverige oftast håller sig på en intellektuellt hederlig nivå, åtminstone om man tittar bortom SvDs ledarsidor. Det där kan verkar hårt, men det fascinerar mig att långt gående konservativa debattörer så som Johan Ingerö eller Roland Poirier Martinsson inbillar sig att de kritiserar genusvetenskapen från en ideologiskt neutral ståndpunkt (det ska bli intressant vad de t.ex har för kommentarer kring programmets rasdiskussion, om den nu stämmer som min kollega beskrivit den).

Jag vill bara avsluta med att säga till alla dem som har läst eller läser genusvetenskap: era studier har aldrig varit oviktiga eller icke-samhällsrelevanta. Det visste ni när ni började dem och det stämmer ännu. Fortsätt gå på den känslan; det var något ni ville veta och förstå mer av. Genusvetenskapen kan inte ge er hela bilden, men den kommer förhoppningsvis ge er ett kritiskt förhållningssätt till kunskap; åtminstone bör det vara dess syfte.