Saker jag vet idag som jag önskar att jag visste när jag var liten

Klassiker. Man önskar man visste då vad man vet nu. För barndomen och tonåren var inte lätta, så kanske de flesta av oss känner. Jag tänker ibland på vad jag önskar att jag hade kunnat göra annorlunda som barn, även om det är fåfängt och meningslöst då jag inte kan ändra något av mitt förflutna. Men jag bestämde mig för att lista de viktigaste lärdomar jag önskar jag kände till som barn och tonåring:

-          Tålamod. Som liten var jag frusterad över att jag inte klarade vissa saker med en gång och trodde att det innebar att jag var korkad. Jag insåg försent att en inlärningsprocess kräver upprepning. Jag tror att mina språkstudier främst har lärt mig det. Att lära sig något kräver att man tragglar, tragglar, och till slut etsar det sig i hjärnan. Det kräver också misslyckanden. Ja! Jag önskar att jag sett misslyckanden som naturliga steg mot vägen att bli bra på något. Ridningen har lärt mig det. Innan man blir bra på att rida ramlar man av hästen 100 gånger. Jag önskar att jag litat på att min intelligens räckte till när jag stötte på hinder. Allt jag behövde var tid.

-          Du behöver inte deras gillande. Klassiskt självhjälpstema. Men det är sant. Mina strävanden efter att bli gillad av alla, och inte minst killar, förlamade mig och hindrade mig från att bli den människa jag kunde varit. För med önskan att bli omtyckt kommer rädslan att inte bli omtyckt, vilket är en naturlig del av livet. Ja, jag insåg det för sent. Var man än hamnar och vilka man än möter kommer vissa inte gilla dig. Det är ok. Du kommer inte gilla alla du möter heller. Speciellt önskan om att bli åtrådd av killar förminskade mig, ja nästan stympade mig. Jag önskar att jag hade lagt min tid och energi på att bli den bästa människa jag kunde vara istället, på ett sätt som var uppbyggande och stärkande. Då brukar gillandet från andra komma automatiskt, när de inser att din självkänsla inte är beroende av deras godkännande.

-          Våga nya saker. Speciellt nya människor. Jag önskar att jag inte valt det gymnasium jag gått på, för att det var bekvämt nära mitt hem och för att mina gamla vänner gick där. Om de verkligen var mina vänner skulle jag haft dem kvar ändå. Jag önskar att jag valt det gymnasium där de estetiska ämnena var. Där hade jag mer sannolikt mött människor som var mer lika mig själva, och därför också mer sannolikt vågat möta den känsla av annorlunda jag alltid hade mot mina gamla kamrater – möta den och våga uppskatta den.

-          Identifiera dig med dina intressen. Vilken sorts musik du gillar eller vilka filmer, böcker, vilken sport du gillar att utöva, de är inte triviala. De är du. Intressena förändras i takt med att du förändras, men just i den stunden är du tjejen som gillar att dansa och läsa böcker, och det är intressant. Jag hyste alltid en misstänksamhet mot att definiera mig själv vilket också ledde till att jag aldrig fann mig själv. Istället för att vara någon som gillade musik var jag ingen som gillade musik.

-          Identifiera dig inte med dina tillkortakommanden. Åh, vad det var lätt att göra det. Jag var så dålig på det och så okunnig om det. Tillkortakommandena är inte du. De är naturliga hinder på vägen mot utveckling som du klarar att överkomma.

Nåja. Jag ska inte heller vara för hård mot mitt unga jag (nu är jag ju inte lastgammal, men jag har ingen bättre beteckning på skillnaden mellan mitt barn- och tonårsjag och mitt jag idag). Jag måste vara ödmjuk inför det faktum att tillit, som jag efterlyste i det första exemplet, är ett resultat av erfarenhet. Ibland roar jag mig att läsa mina dagböcker från den tiden och inser att jag faktiskt inte var så dum. Framförallt hade jag en ganska medveten, ironisk humor som jag uppskattar.  Kanske var det aldrig en risk att det skulle gå dåligt för mig, jag var alldeles för ombolstrad av en trygg och kärleksfull uppväxt för det. Dessutom måste jag tänka tanken att alla misstag jag gjorde under mina tonår och barndomsår ändå format den människa jag är idag, och hon är inte fy skam. Jag undrar vad mitt 50-åriga jag önskar att den 30-åriga Anna T visste? Hur man slutar blogga på arbetstid kanske?

Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.

So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.

Förnedringen i fallet eller FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL

Jag föll i helgen. Av en häst. Sen grät jag: stora, varma tårar. Och funderade över förnedringens natur.

Det är nånting som är så förödmjukande med att bli avkastad av en häst. Att köra en snabb bil är möjligen adrenalinframkallande. Kanske detsamma att åka kite, slänga sig nedför en bergvägg med endast ett snöre kopplat till fötterna, bestiga ett berg eller dyka på havsbotten. Men ingenting av det innebär att du måste förhålla dig till en annan levande varelse när du söker dina kickar, en varelse med sina egna tankar, känslor och logiker. När jag i helgen landade med ett högljutt duns med höften först och skrapade upp skinnet på armen mot paddockens grus hade jag blivit förkastad av någon. Hela handlingen var ett "icke-godkänd".

Man vill ju så gärna vara vän med hästen. Men för att kunna vara vän måste man först bevisa sig vara den som bestämmer. Det var den uppgiften jag kände att jag misslyckats med i helgen, och därför grät jag arga tårar. FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL.

Hästmänniskor måste leva med ständiga förödmjukelser men aldrig tappa kärleken. För hästar kräver en kombination av bestämdhet, tydlighet och styrka parat med outsinlig mjukhet, vänlighet och rättvisa. Ibland krävs det till och med att man blir lite förbannad, utan att någonsin tappa fattningen. Jag hade misslyckats med denna kombination i helgen, därför grät jag ledsna tårar. Man vill vara den bästa för någon, samtidigt som man är den som har kommandot. Jag kunde inte vara den personen för den hästen, istället blev jag någon den måste den känt obehag inför. Jag var ratad i mina högsta önskningar och mina ärligaste ambitioner.

När jag var liten och följde syrran till stallet utvecklade jag en paranoid känsla att det var något fel på mig. Hästarna knuffade mig, bet mig och stämplande mig. Stallet var en våldsam plats. Och det verkade som att bara jag hade problem - alltså måste det vara något med mig som hästarna hatade. Det var en fruktansvärd känsla. Hade jag vänt blicken ett ögonblick från min självcentrerade osäkerhet hade jag insett att detta var saker som hände alla, men den klaustrofobiska känslan av att vara negativt utvald var för stark. Från den positionen framstod andra hästtjejer som lysande supermänniskor. Jag slutade rida ganska snart.

Som vuxen har jag lagt av mig självcentreringen. Och med den stigande självkänslan kom också envisheten. När man inte tar sig själv på så stort allvar är det också svårare att känna sig förödmjukad. Erfarenheten från helgen visar att jag inte är immun mot känslor av förnedring. Men jag kan skratta åt det idag! Gud vad jag garvat åt synen på mig själv käkandes grus. Jag pratade med en kompis som berättade om olika sätt att falla från en häst. Uppenbarligen gjorde jag "grävskopan". Jag har ännu inte gjort "Frimärket" - när man kastas av mot ridhusväggen och glider ned med armarna och fötterna som ett X. Skillnaden idag är också att jag vill förstå. Varför gick det fel? Vad hände som fick den hästen bli så avvisande? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Så jag ska upp på hästryggen igen, gärna samma häst när jag får tillfälle. Alla hästmänniskor som blivit avkastade och förnedrade är mina förebilder. Alla som vill göra om - göra rätt.

Kyssar jag minns

Ibland tänker jag på dem. Vissa var som på film. Vissa ångrar jag. Vissa får mig att le tills hjärtat. Ett axplock:

1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.

2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.

3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.

4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.

5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.

6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.

Varför blogga?

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. Hur mycket jag än älskar vår blogg och resten av den smarta bloggosfären känns det ibland bara så gjort. Gammal skåpmat på något sätt. Det finns bloggar som fortfarande känns vitala. Mikael Sol's blogg eller Verklighetens Smolk exempelvis. Ibland när jag läser bloggar som de här tänker jag att det finns berättelser som är viktigare än mina. Inte för att mitt liv är oviktigt, tvärtom, men för att jag har det så bra. Att skriva var alltid en ventil för min ångest och sorg. Men jag antar att jag börjar undra varför jag skriver egentligen? Varför bloggar jag?

Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.

När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.

Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.

Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.

Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.

Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.

Måla mig en djävla tavla.

Ibland tänker jag fortfarande att man måste vara kreativ för att bli älskad. Du värderas i första hand efter vad du gör, inte vad du säger. Och alla älskar personen på scenen. Alla identifierar sig med personen på skärmen. Alla beundrar personen bakom orden. Alla vill vara med personen som håller i penseln.

Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.

Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.

Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.

Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.