Kort om bråk

Jag tänker på hur det är att bråka med någon man älskar. Jag vill inte ogilla bråken. De är inte dåliga i sig, ingen relation utvecklas utan missförstånd eller misstag. Det är hur man gör bråken som kan vara dåligt.

När B och jag bråkar, vilket vi gör väldigt sällan, handlar det ofta om vanlig trötthet. Man är grinig, har ont i huvudet, orkar inte riktigt vara stark och bra hela tiden. Eller så handlar det om att man inte riktigt lyckas frigöra sig från sina egna förståelser för att ta in den andras, för att det kan vara svårt att gå ifrån vanan att egentligen bara tänka på sig själv och sina behov.

Det är ok. Aldrig när vi bråkar jag har känt den där underliggande oron, den som är nära rädslan; att hans sätt att bråka är tecken på att något inte står rätt till. Känslan att han har något inom sig som inte har med mig att göra men som kommer skada mig.

Det är så skönt att bråka utan att känna rädsla. Bara vänta, vända tillbaka, fråga; varför blev vi arga nu egentligen? Veta att den andra vill inget illa, på riktigt veta det.

Beteenden jag uppvisar mot B för att jag en gång hade en elak pojkvän.

Händelse: B vinner mot mig i wordfeud. Igen. Med cirka hundra poäng.
Beteende: Jag börjar gråta. Jag skäms när jag gör det men jag gör det ändå. Orsak: viss PMS och för lite sömn, men också, ryggmärgsreaktionen att han ska använda det emot mig, kalla mig dum, påminna mig hur mycket bättre han är i mig, hur han är mer intelligent.
Bs reaktion: Men snälla, du är ju bättre än mig på massor av saker. Jag förstår inte din reaktion. Kan du försöka berätta varför du blev så ledsen?

Händelse: Jag får svampinfektion. Det gör ont.
Beteende: Får dåligt samvete för att vi inte kan ligga. Hatar den känslan men den är där ändå. Minns stunder då den andre tvingade mig fast jag inte ville. Fast det gjorde ont.
B reaktion: Vi ska absolut inte ligga förrän du blir bättre. Dessutom kan vi ha sex på andra sätt.

Händelse: Jag får, otroligt nog, en biljett till WOW av en släkting. Blir jätteglad. Men: jag hade beställt tågbiljetter till B för att hälsa på honom i helgen. Jag ringer B och berättar att jag inte kan komma. Han hinner inte riktigt svara för hans mamma är på besök.
Beteende: Jag blir orolig att jag skadat vår relation genom att såra honom. Att han ska tycka att jag är självisk och elak. Jag skickar flera sms där jag ber om ursäkt och hoppas han inte blev ledsen. Har fruktansvärd ångest och är beredd att vaska festivalbiljetten.
Bs reaktion: skickar ett sms där han menar att det visserligen är synd att vi inte ska ses, men att han hade gjort samma om det hade varit honom. Önskar att jag ska få kul och att han längtar till nästa helg då vi ses igen.

B, jag vill bara säga att du är bäst. Jag älskar dig för att du, vilket är så självklart, inte är en idiot. Jag ska försöka mitt bästa att inte förvänta mig elakheter. Det normala är något annat.

So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.

I boken sprang hon inte - om tolkningen av Jane Eyre

För några veckor sedan såg jag Fukunagas filmatisering av Jane Eyre och kände återigen en viss besvikelse över en regissörs tolkning av en kvinnas litterära verk (som jag skrev om Annauds filmatisering av Marguerite Duras Älskaren, vilket av någon anledning blogger inte låter mig länka till). Min besvikelse och övertygelse om att regissören inte förstått andemeningen i berättelsen berodde på en scen där Jane springer. Nedan förklarar jag varför:

Jane Eyre är en historia om självrespekt och att följa sina ideal. Precis som den närbesläktade Stolthet och fördom handlar den också om kärlek men framför allt om jämlikhet - mellan klasser och mellan könen. Det bärande temat i böckerna är enligt mig att möta kärleken på jämlika villkor (något jag även tidigare hävdat om filmen Dirty Dancing)



Elisabeth Bennett vägrar gifta sig med Mr Darcy när han förolämpar henne genom att fria till henne "trots att hon är av lägre klass" och hon bibehåller stolt sin självkänsla mot den snobbiga Lady Catherine de Bourgh som försöker förödmjuka henne av samma anledning:

"You are then resolved to have him?"
"I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me."

Jane Eyre är en historia om en människa som kämpar hela livet med att erövra sitt människovärde. Som barn mobbas hon av sin fosterfamilj. Hon sänds till ett uppfostringshem där hon får utstå misshandel och svält. När hon börjar arbeta på Thornfield Hall förälskar hon sig i Mr Rochester. Han hävdar att han älskar henne, men är gift med en galen kvinna som han spärrat in på vinden (för övrigt har denna historia gett upphov till en av de mest intressanta feministiska textanalyserna någonsin; The madwoman in the attic). Han erbjuder henne att bo med honom som hans älskarinna, medan hans sinnessjuka fru får "vård" på vinden. Hon vägrar, flyr och kommer inte tillbaka till Thornfield Hall förrän hon nåtts av nyheten att huset brunnit ned, att Mr Rochesters fru har dött och att han skadats allvarligt.



Berättelserna handlar alltså om kärlek, men kärlek på lika villkor, utan förödmjukelser, underkastelser eller kompromisser med de egna idealen. Jag menar att det är därför dessa böcker är så älskade av generationer av kvinnor.

Men i filmatiseringen av Jane Eyre händer något annat. Jane har flytt från Mr Rochester när hon inser att han har en fru och därför ljugit för henne och arbetar som lärarinna på landsbygden. Hennes välgörare prästen erbjuder henne äktenskap, men hon vägrar eftersom hon inte älskar honom. Så får hon en känsla, som om någon viskade till henne. Det är då hon springer. Hon når Thornfield Hall och upptäcker först då att huset brunnit. Hon återförenas med den nu blinde Mr Rochester.

Därför går också hela poängen förlorad. I filmen får Jane en känsla och återvänder till mannen som erbjöd henne en andra klassens tillvaro. I boken återvänder hon inte förrän hon vet att hon kan gå till Mr Rochester på sina egna villkor.

Elisabeth och Jane gör alltså inga egentliga revolutioner. De accepterar och bekräftar de strukturer av makt som omger dem i form av äktenskapet med en rikare man. Men i deras egna minirevolter mot en tillvaro dikterad av en definition av dem som mindervärdiga finns ändå något viktigt att ta fasta på.

Jag menar inte att Fukunagas version av Jane Eyre är sämre för att han är man. Men jag undrar om vi inte alla underskattar kvinnors längtan efter kärlek på jämlika villkor? Bilden av den kärlekstörstande kvinnan kan annars ofta vara den självuppoffrande, romantiska idioten som underkastar sig för kärleks skull. Jag uppskattar berättelser av kvinnor som inte utplånas av kärlek utan tvärtom kämpar för sin egen värdighet och för jämlikhet som villkor för kärleken.

Plötsligt där bakom

Det kan komma helt plötsligt; man minns.

Vardagens stress lägger ett däst bomullslock över verkligheten.

Jag kan svara på sms som säger: "Love you!" Med ett trött: "Love u too!"

Men det är som att känslan är satt på mute.

Så kommer den helt oannonserat; på bussen, på föreläsningen, när man äter lunch.

Hjärtat sväller, bröstet sväller, underlivet dunkar: jag är kär.

Det finns där hela tiden bakom fast jag är trött, stressad, fast i bomullsvardagen.

Kyssar jag minns

Ibland tänker jag på dem. Vissa var som på film. Vissa ångrar jag. Vissa får mig att le tills hjärtat. Ett axplock:

1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.

2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.

3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.

4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.

5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.

6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.

That lovin' feeling: viljan och rädslan

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.