Romantiseringen av sexuella trakasserier

Är det bara jag som reagerat på Bryan Cranston's överfallskyss av Julia Dreyfus på senaste Emmy-galan?

Jag tycker inte det är roligt. Jag blir bara trött när överfall romantiseras/avpolitiseras genom "humor" (ja, jag är medveten om att det hela var planerat och skådespeleri. Det spelar ingen roll, för det är betydelsen av att göra en sån här situation till lite rolig/upphetsande som jag vänder mig emot).

Det hela fick mig att tänka på den här bilden:

Visste ni att kvinnan, den unga sjuksköterskan på bilden inte ville bli kysst, och att hon vägrade vara med när det gjordes som förslag att bilden skulle tas igen fast flera år efteråt? Bilden illustrerar inte ett romantiskt, triumfatoriskt ögonblick, utan en ovälkommen sexuell handling, ett övergrepp. Såna här handlingar blir inte problematiserade, de blir romantiserande, och det är fel. Kvinnors vilja och kroppar kan bli övertagna, mäns handlingskraft hyllad. Liknande kulturella representationer av relationer mellan män och kvinnor undergräver varje tanke om bestämmande över sin egen kropp.

Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.

Pappa lekkamrat och Mamma trygghet - om tvivlet på kroppens förmåga

För någon vecka sedan fick jag besök av min vän och hennes lilla familj. De har precis fått en dotter och det var så kul att äntligen få träffa henne. Vi åt lunch ihop och gick en promenad. En sak som slog mig då var hur olika föräldrarna till bebisen höll i henne. Väl i köket var hon vaken och pigg. Hennes pappa lekte med henne och höll henne i sin ena hand. "Titta vad hon kan hålla balansen!" säger han och håller flickan i luften. Jag känner hur jag blir kall av rädsla. "Låt honom inte tappa henne!" tänker jag. Uppenbarligen tänker min kompis samma sak, för till slut säger hon: "Om du tappar henne..." Pappan blir irriterad, klart han inte skulle tappa henne, vad trodde hon egentligen?

Jag kom att tänka på hur jag själv förhöll mig till män och kvinnor när jag var liten. Mamma innebar alltid trygghet för mig, henne sökte jag mig till för tröst. Hon var en varm kropp och en mysig omfamning. Med pappa kramades jag också mycket, men han var också mindre mysig. Han och inte minst min bror kunde svinga mig högt i luften, snurra mig och kasta mig runt som om jag vägde ingenting. Jag brukade kikna av skratt. Ju äldre jag blev vände jag mig också bort från mamma och uppskattade mycket mer min brors vilda lekar. Hon stod för den barnsliga osjälvständigheten, männen i min omgivning mer för friheten. Där började en sorts smärta för mig. Jag ville vara som killarna. Men jag var en kvinna som min mamma. Därför kände jag en stark kluvenhet som jag än idag kan kämpa med (allt detta uttrycks mycket klart här: http://www.foraldrastod.se/barns-utveckling/utvecklingspsykologi/om-pappor-86968).

Jag läste nyss en insändare till en tidning, som jag tyvärr inte hittar längre (men som en uppmärksam läsare gjorde; http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/02/17/hur-blir-jag-mer-an-en-lekfarbror-at-min-dotter/), där en pappa uttryckte att han ville på samma villkor som sin partner innebära en trygghet för deras barn. Han ville vara mer än bara lekfarbror till barnet, han ville vara förälder på lika villkor. I svaret från tidningens "experter" fick han veta att han hade en annan roll och att det minsann inte var fy skam att vara lekfarbror. Jag tyckte det var ett respektlöst svar.

Men varför har vi olika sätt att förhålla oss fysiskt till barn?

I sin essä Att kasta tjejkast (2000) beskriver Iris Marion Young sin förståelse av kvinnors kroppsliga sätt vara. Enligt Young är kroppen som subjekt inte inriktad mot sig själv utan mot de möjligheter världen håller fram. Detta tillstånd är svårare för kvinnor att nå, eftersom att vi i ett sexistiskt samhälle ständigt måste vara beredda på att bli sedda som ren kropp. Att leva med hotet om oinbjudna intrång i vår fysiska integritet, med våldtäkt som den mest extrema formen av kränkning, skapar ett avstånd till kroppen som hindrar oss att leva i helhet och enhet med oss själva. Genom att undvika att bli sedda som kropp får kvinnor ett speciellt förhållningssätt till sin kropp där man måste skapa ett avstånd till och leva åtskild från den. Young menar att kvinnor förstår sina kroppar som samtidigt fria och bundna, aktiva och passiva, objekt och subjekt.

En konsekvens av denna dubbla inställning till kroppen är att kvinnor tvivlar på sina kroppars förmågor. Youngs exempel är "tjejkastet". Kvinnor känner sig inte sällan osäkra och frustrerade inför sina kroppars förmågor och känner ofta att man måste skydda kroppen från skada snarare än att ta sig an världen genom sina förmågor. Kvinnor ser inte självklart på sin kropp som ett ”Jag kan”, utan snarare ett ”jag kan inte”.

Jag tror det här är en viktig del i varför kvinnor inte leker lika vilt med sina barn som män. Jag skulle aldrig lita på att jag inte tappade en bebis om jag höll den i ena handen, för jag litar inte på min fysiska förmåga. När min kompis kommenterar sin killes sätt att hålla deras bebis projicerar hon förmodligen sin egen fysiska förmåga på situationen. Eftersom jag tycker om barn och vill vara en bra person för dem, erbjuder jag därför något annat. Min kropp som trygghet, t.ex. Att kramas mjukt kan jag. Det vet jag ligger i min förmåga.

Men jag skulle också vilja vara lektanten, på samma villkor som män. Om jag fick barn skulle jag på samma villkor vilja vara den som öppnar världen för dem.

Försoningen

Jag har packat undan alla mina fotoalbum på vinden.

Jag tycker inte om att se mig själv på bilder när jag var yngre. Det är så plågsamt tydligt att jag inte fick plats i mig själv, att jag aldrig hittade ett sätt att vara där jag kunde känna mig avslappnad.

Jag var alltid så stor. Inte tjock, inte ens mullig, men stor. Det syns att jag inte vet var jag ska placera min stora kropp. Vilka kläder jag skulle ha som någonsin passade en sån fysik? Hur jag än gjorde såg jag fan inte klok ut. Töntig.

Jag drömde mardrömmar när jag var liten, att jag var större än gymnastiksalen på skolgården. Jag kunde hålla en av killarna i min parallellklass i min stora hand, han fick plats helt och hållet. Jag avskydde mellanstadiediscona, men ändå gick jag dit. Jag tyckte livet var något som man måste uthärda, kroppen var ju jag och det hatade jag. Men det fanns ingenstans att ta vägen.

Jag gör det fortfarande, har dåligt kontroll på kroppen. I helgen slog jag skallen i väggen när jag skulle sätta mig mer bekvämt i soffan, jag hoppdes att B inte skulle märka något men det gjorde han. Efter det slog jag i saker oavbrutet, jag skämdes och påpekade hur klantig jag var. ”Du är så självkritisk”, säger B och han har rätt.

Mest av allt hatade jag mina stora bröst. Jag kan se det på bilderna, det fanns ingenstans jag kunde gömma dem. Det fanns ingenstans jag inte kunde vara kropp! Jag var så ful, så stor, så hemsk.

Första räddningen var minimizer-bh:n. En kupstorlek försvann, verkade det som. Sen gick jag ned i vikt. Då försvann en till kupstorlek till. Jag var befriad.

Jag slutade aldrig att äta, jag började bara röra på mig mer i en period då jag arbetade på en plats dit inga bussar gick så jag fick gå eller cykla. Viktminskningen kom som en överraskning.

Jag har försonats med min kropp nu. Jag är inte ful eller hemsk, jag är jag. Men det är bara på villkoret att jag håller mig själv smal. Jag klarar inte av att släpa runt på den där stora kroppen och allt som hörde till. Jag hittade aldrig ett sätt att slappna av. Inte förrän sex-sju kilo senare.

Ibland blir jag rädd för hur jag ska kunna leva med mig själv om jag blir gravid eller allvarligt sjuk eller något annat. Jag vill inte tappa försoningen med kroppen. Vill inte bli så mycket kropp igen.