Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.

Från forskare till forntomtar - om det feministiska och historiebrukliga samtalet

Har ni tidigare stött på begreppet "forntomtar"? Det hade inte jag, tills för någon månad sedan då jag gick på ett seminarium om ett forskningsprojekt som handlade om just detta. Forntomtar är ett lite elakt uttryck för de personer som rör sig kring och skapar alternativa berättelser om kulturarv och kulturföremål. Exempel på dessa "tomtar" är ufologer som debatterar tolkningar av Stonehenge och Ales stenar. Berättelserna kämpar ofta mot den mer officiella, mer vetenskapligt grundade förståelsen som representeras av Riksantikvarieämbetet. Dessa personer har ofta en livlig och expansiv aktivitet på nätet där de för en envis kamp mot den marginalisering och ifrågasättande som de upplever sig bli utsatta för av vetenskapen eller myndigheter för kulturarvsfrågor.

En god parallell till dessa kulturarvstomtar är vad jag skulle vilja kalla "genustomtar". Med en livlig nit för de en debatt på internet (och vissa ledarsidor) där de känner sig starkt marginaliserade och maktlösa mot den mer etablerade historien som förs av "statsfeminismen" med stöd från landets genusvetenskapliga institutioner.

Feminismen har inte bara fel, enligt genustomtarna, den har dessutom att skylla för att män hatar kvinnor och därmed utsätter dem för våld. Där statistiken talar om kvinnors svagare position vad gäller tillgång till resurser, representation och rätten till frånvaro av våld och diskriminering globalt och nationellt, ståtar genustomtarna på den undertryckta sanningen: det är istället män som är diskriminerade! Vad är meningen med makt om man ändå hindras utöva den av jämställdhetsivrare? utropar de kränkt.

Det intressanta med forntomtarna och genustomtarna är just frågan om kunskap och makt. Både riksantikvarieämbetet och feminismen är utsatta för en ifrågasättande av dess legitimitet från eldsjälar vilka minsann aldrig sett en kvinna diskrimineras/ en arkeologisk utgrävning visa på vad arkeologerna säger att den gör.

Frågorna som är intressanta i båda fallen handlar om de värden och normer som uttrycks genom de sätt som officiella berättelser omtolkas/tolkas och används. Man kan undra varför en myndighet som bygger på vetenskaplig grund har svårt att hantera dessa historiebruk i marginalen? När börjar vetenskap värderas på samma villkor som ufologi? När förpassas en tolkning ut i marginalerna?

Handlar undergrävandet av vetenskapliga "sanningar" samman med hur officiella berättelser blir just berättelser på samma värdeskala som vardaglig kunskap?

När börjar "kunskap" handla om vem som skriker högst istället för den som strävat efter förståelse och grundad förklaring?

Feministen och den behagfulla kvinnan

Angående Malin Ullgrens krönika i DN:

Det finns flera tidningar jag skulle vilja prenumerera på. Arbetaren, ETC, Bang, Läsarnas fria, Feministiskt perspektiv. Men det gör jag inte. Jag prenumererar på ELLE.

Jag brukar säga att det är för att jag inte har tid. Jag får tidningar från hyresgästföreningen, från attac, från facket, från kyrkan. Jag hinner inte läsa dem. Men varför betalar jag för ELLE? Vad är det jag inte kan vara utan?

Jag försökte ett tag. Jag blir ofta förbannad av ELLE. En gång när de hade en modell som var så anorektisk att hennes ögon stod ut från hennes magra ansikte fick jag nog, slängde blaskan åt helvete, sade upp prenumerationen.

Lika fan köpte jag lösnummer efter lösnummer efter det. Att prenumerera blev ekonomiskt gynnsamt eftersom jag ändå köpte tidningen. Jag kan inte vara utan modereportagen, tipsen på vad som gäller nu. Jag kan inbilla mig om att det handlar om kreativitet, om stil, men jag vet också: mitt människovärde speglas i mitt utseende. Det ligger makt i att ha stil. Utan stil kan man till och med bli betraktad som ointelligent, otroligt nog.

Jag försöker träna så ofta jag kan. Ibland blir det sällan. Då får jag visserligen ont i ryggen och mår sämre, men framför allt får jag ångest. Ångest för att bli slapp, ångest för att bli tjock.

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd? På ett plan vet jag naturligtvis svaret: att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel.

En gång skrev jag en text om kvinnlighet och skönhet som blev publicerad i Läsarnas Fria. Jag kan inte säga att jag minskat glappet mellan teori och praktik sen dess.

Jag antar att det beror på rädsla.

Hjernevask - en kommentar.

Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring ”Hjernevask” och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring ”ideologisk” forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som ”ras”, kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll).

Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag.

Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning. Exempel på detta är problemet kring att flera tusen kvinnor varje år misshandlas av en närstående man men att flera kommuner i Sverige har dålig beredskap för att hantera detta. Ett annat exempel kan vara studier som visar på det större ohälsotalet och tidigare död för människor med klassiska arbetarklassyrken jämfört med tjänstemannayrken, bl a av anledningen att de senare får bättre och snabbare vård. I sin textsamling Edgework. Critical essays on knowledge and politics diskuterar den amerikanske statsvetaren Wendy Brown frågan om värderingar i forskning. Hon talar om etik, men en etik i den mer Weberianska förståelsen; ”not a set of guidelines for action but an aim to render crisis into knowledge, to orient us in darkness”. Brown menar att kritik måste inte eller ens borde bära en fullständig politisk vision, men: “as political theory, it must affirm contestable and contingent values, values that are themselves an affirmation of this world, and this time.” Både sociologin och genusvetenskapen bör förstås som dylika politiska vetenskaper då de hanterar frågor kring människors levnadsförhållanden och villkor.

Jag började studera genusvetenskap under början av 2000-talet. Det var en tuff studietid. Jag minns att jag aldrig pluggat så hårt, knappt ens idag som doktorand. Just de höga kraven på teoretiskt och metodisk kunnande som kurserna i genusvetenskap ställde gjorde just att jag kunde tänka mig att börja doktorera. Så här i efterhand kan jag se att de slipade mig intellektuellt. När jag började andra kurser för att samla ihop min magister kände jag att jag hade ett förspång i jämförelse med mina kurskamrater. För mig var det inte ovanligt att begära avmig som student att jag skulle orientera mig i avhandlingar eller teoretiskt avancerade vetenskapliga artiklar. Jag tyckte också att andra ämnen var mindre dynamiska än genusvetenskapen. Ingen annan disciplin verkade för mig vilja drivas av en ständig inomkritisk utveckling och finslipning av metod och teori.

Många som går ut genusvetenskapen berättar om att de fått ”genusglasögon”. Detta innebär att man ser världen på ett sätt där det neutrala subjektet ”människa” aldrig mer kommer misstas för något annat än den vita, västerländska man som utgjort dess mall. Det spännande med genusvetenskapen, postkoloniala- och andra kritiska teorier är hur de förändrar givna teorier genom att addera eller problematisera kön. Ett lysande exempel är Diane Sainsburys Gendering Welfare States från 1994 där Esping Andersens berömda uppdelning av välfärdsstater problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar.

I min egen forskning möter jag människor som berättar för mig om deras arbetsliv och erfarenheter av speciella högskoleutbildningar. Mitt material som det ser ut nu öppnar för en intersektionell analys. Detta beror på hur de berättelser jag samlar in skiljer sig med avseende på kön, sexualitet, ålder och etnicitet. Kvinnor, homosexuella, de med icke-svenska namn samt yngre har helt enkelt i större grad mött situationer av trakasserier och nedvärderande behandling under sin studenttid, vilket också präglat deras upplevelser av yrkeslivet. Detta är något jag måste hantera i mitt material, och den bildning vad gäller teori och metod för att bemöta liknande frågor skulle jag inte haft i samma utsträckning om det inte vore för genusvetenskapen.

När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program. Frågan vi bör ställa oss är vad detta innebär för alla social- och kulturvetenskaper som på samma sätt relaterar sin forskning till problemställningar som är politiska. Förutsättningarna för forskning förändras alltid; forskningslandskapet ser inte likadant ut idag som för 30 år sedan. Förhoppningsvis beror detta på en utveckling som gagnar forskningen själv. Vad jag menar är att ingen forskningsdisciplin någonsin bör sluta fråga sig själva varför de finns och är viktiga. Finner man inte längre svaret på det utan fortsätter genom en trög mekanism av exempelvis anställningspolitik kan man fråga sig om det är fruktsamt för god forskning. Men om dessa beslut sker på populistiska grunder får politiken legitimitetsproblem (även om jag inte inbillar mig att makten vill stödja den forskning som inte passar den egna ideologin).

Vad som dock blivit tydligt genom debatten kring hjernevask är att forskare behöver bli bättre på att formulera sig kring vad de gör och på vilka sätt det är viktigt. Anledningen till att forskare kan ha svårt att berätta om sina områden kan bero på en blandning av den ödmjukhet inför den kunskap som man själv frambringar. Ofta står man på giganters axlar och ens forskning utförs alltid inom en likartad intellektuell kontext till vilken man står i beroendeförhållande till. Det handlar också om att frågorna kring forskningens värde ofta placerar forskaren i en försvarsposition där kommunikation blir svår. Att försvara sig är något annat än att berätta och förklara. Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som ”värde” eller ”relevans” är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation.

Jag är för att serien visas i Sverige. Jag tror den kommer leda till intressanta diskussioner kring flera av dess tema. Inte minst tror jag den kommer kritiseras, då mitt intryck av den mediala diskussionen i Sverige oftast håller sig på en intellektuellt hederlig nivå, åtminstone om man tittar bortom SvDs ledarsidor. Det där kan verkar hårt, men det fascinerar mig att långt gående konservativa debattörer så som Johan Ingerö eller Roland Poirier Martinsson inbillar sig att de kritiserar genusvetenskapen från en ideologiskt neutral ståndpunkt (det ska bli intressant vad de t.ex har för kommentarer kring programmets rasdiskussion, om den nu stämmer som min kollega beskrivit den).

Jag vill bara avsluta med att säga till alla dem som har läst eller läser genusvetenskap: era studier har aldrig varit oviktiga eller icke-samhällsrelevanta. Det visste ni när ni började dem och det stämmer ännu. Fortsätt gå på den känslan; det var något ni ville veta och förstå mer av. Genusvetenskapen kan inte ge er hela bilden, men den kommer förhoppningsvis ge er ett kritiskt förhållningssätt till kunskap; åtminstone bör det vara dess syfte.