Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Vem har privilegiet att leva längre än till pensionen?

Diskussionerna kring intervjun där Reinfelt talar om möjligheterna för ökad pensionsålder har mött mycket ilska och frustration, men också en del stöd och oförstående inför den ilskan (det har även skrivits en del humoristiska inslag som sig bör när makten yttrar sig om våra levnadsvägar).

Hela debatten (som har sin lustiga, mediala koreografi) fick mig att tänka på en text av Göran Therborn, Professor Emeritus i sociologi i Cambridge: The killing fields of inequality (2010). Texten berör problematiken med pensionsålder i förhållande till klass och förväntad livslängd.

Therborn definierar orättvisor som undvikbara, moraliskt omotiverade och hierarkiska skillnader. Han fortsätter med att identifiera olika, fundamentala varianter av orättvisor, alla destruktiva för människoliv och samhällen: där "Livsorättvisa" (vital inequality) hör till den kategori som berör pensionsfrågan.

Vi kan tydligt se hur hälsa och livslängd distribueras enligt sociala mönster. Barn i utvecklingsländer dör oftare innan fem års ålder är barn i rika länder. Människor ur lågstatusklassen i England dör oftare innan pensionsålder än högstatusklassen, och har kortare tid som pensionärer.

Vital inequality, which we can measure relatively easily through life expectancy and survival rates, is literally destroying millions of human lives in the world every year. (Therborn 2010: 182)

Livsorättvisa produceras på olika sätt. Ett är exploatering. Det finns en klar väg från exploateringen av arbetare i riskabla och ohälsosamma arbeten för vinst som länkar till orättvisor i hälsa och livslängd. Gruvarbete i Sydafrika, Kina och Ukraina, fabriksarbete i "ekonomiska zoner", alla dessa påverkar liv, död och hälsa. Men detta är inte hela bilden. Kinesiska män har samma förväntade livslängd som polska män, och lever i genomsnitt åtta år längre än mindre industrialiserade Indier. Exploatering kan alltså inte ses som den enda eller största motorn för orättvisor.

Therborn pekar ut hierarkier som en producent av livsorättvisa. Även då en substantiell utjämning av inkomst har skett i många länder så som England har klasskillnader i förväntad livslängd utökats, inte minst bland män. 1910-1912 hade en outbildad arbetare i England och Wales 61 % större chans att dö i åldrarna 20 till 44 än en tjänsteman. år 1991 - 1993 har denna skillnad ökat med 186%. I en studie av 18000 tjänstemän i Whitehall 2004 kunde man se hur risken att dö tidigt följde kontorshierarkin. Under 25 års studier av denna arbetsplats såg forskarna att risken att dö i hjärtproblem var 50% högre för dem i botten av hierarkin än de i toppen - även efter att man kontrollerat för variabler som ålder, rökning, blodtryck och kolesterol. Den enda förklaringen som alltså återstod var skillnader i social status.

Gapet mellan förväntad livslängd mellan låginkomstländer och höginkomstländer ökar (detta gäller också skillnaden inom länder mellan låg- och högstatusklasser). Ett exempel på detta är Ryssland. Under tidigt 70-tal var gapet i förväntad livslängd mellan ryssar i relation till höginkomstländer 2,5 år; idag har det gapet vidgats till nästan femton år. Denna vidgning av inkomstgapet globalt kommer främst från toppen; i USA ökade de högsta inkomsterna samtidigt som en långsam minskning av inkomsterna hos de fattigaste 5 % av befolkningen.

Så vad är då problemet med orättvisor, enligt Therborn?

My answer is that it does matter, because inequality is a violation of human rights (...) Few people are likely to argue that a society which awards 28 fewer years of life to people in the most disadvantaged neighbourhood (Glasgow Calton) than to those in the most priviliges ones (Glasgow Lenzie, London Kensington and Chelsea) is a decent society (Therborn 2010: 188; min kursiv).

När vi talar om pensioner måste vi ta hänsyn till frågor som dessa, och de utmaningar de ställer till politiken. Visst har hälsa och levnad individuella faktorer, men sociologisk forskning kan visa att detta också följer tydliga mönster som är en allvarligt utmaning för varje hyggligt samhälle att finna lösningar på.

(För övrigt tycker jag också denna bok verkar intressant - om varför vi har råd med välfärd även i framtiden.)

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.