Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.