Heartbreak weekend

I helgen har jag haft heartbreaks. Det kan sammanfattas så här:

My man just left me, what do you know, easy come, easy go.

Tack Kristina!

La nervosité dans mon corps

Jag ska snart på arbetsintervju. Och nervositeten har kletat en våt fläck i bröstkorgen. Jag fick reda på det alltför sent pga ett missförstånd (hur svårt är det att stava min mail rätt?? VA?!) varför jag inte har kunnat förbereda mig särskilt väl. Dessutom sov jag som en röv under tågresan upp till den gamla staden. De fysiologiska förändringarna vid stundande prestationer är rätt faschinerande. Jag blir torr i munnen. Jag skojar inte, jag har mitt eget, orala sahara i käften. Sen börjar min nedre region röra på sig. Som ett brev på posten produceras en illaluktande gas. Till och med mitt svett börjar lukta surräv. Allt för att rasera det uns av professionalitet jag hoppats kunna uppbåda.

Sen förvandlas jag till Mr Bean också när jag ska prestera. Jag tappar pennor och snubblar på mina egna fötter. Skulle inte förvåna mig om jag missar stolen när jag ska sätta mig.

Åh, kropp. Måste du vara så närvarande? Åh, nervositet och rädsla. Måste ni påverka köttet?

Önska mig lycka till!

Glitterfittor som glitterfittor...

det finns tydligen två av oss. Och det är en annan blogg som också heter glitterfittorna.blogg.se (tänker inte länka dit). Men det är alltså vi som är vi och de som är de.
Så att ni vet.

God Help The Girl

Lyssna på!

"Här finns ju ingen han!"

Jag har världens bästa jobb. Jag går och tittar på barnkultur för att granska det ur ett genusperspektiv. Glamour is back in the life of Miss Lee! Jag är så lycklig, samtidigt som de allestädes tviveltankarna ofta gör entré... typ hurihelveteskajaggöradetta?

Igår hade jag priviligeriet att närvara vid en teaterföreställning på stadens bibliotek, Askungen. Närvarande fanns där omkring 50 barn och 10 vuxna. De fyra skådespelarna, två män och två kvinnor, bar varsin färg på sin scenklädsel: blå, röd, guld och silver. Rollerna är många och olika och varje skådespelare innehar flera. De iscensätts m.h.a. mindre ändringar i klädseln och utseende, så som en hatt, kjol eller ett lösskägg. Barnen har inga problem att följa med i rollbytena. Pjäsen är interaktiv till sin publik och skådespelarna ber barnen att bua när elaka personer kommer på scenen och sjunga med i sångerna. Kärlekskänslor hälsas med ogillande av flera barn, främst pojkarna.

Pjäsen är mycket rolig och har många dråpliga scener. Barnen är väldigt engagerade i pjäsen. Ibland hoppar dem nästan upp ur stolarna av upphetsning och särskilt när något klandervärt pågår på scenen blir barnen upprörda och buar. Askungens elaka systrar framkallar mest avsky. Samtidigt skrattar barnen som de buar vilket tyder på att de skiljer på scenen som föreställning och ”verkligheten”. Detta illustreras extra tydligt i en scen med de elaka styvsystrarna och Askungen. De två systrarna spelas av män medan Askungen spelas av en kvinna. Styvsystern säger något elakt till sin syster och anklagar Askungen. ”Vem var det som sa det?” frågar de barnen. ”HAN!” skriker de. ”Vilken han, här finns ju ingen han!” säger skådespelaren som spelar den ena styvsystern.

Händelsen tyder på att barnen har en tydlig förståelse av att de bevittnar ett skådespel med aktörer. När de svarar på frågan svarar de skådespelaren, mannen, och inte hans rollfigur styvsystern. Frågan kan ställas om barnen inte levde sig in i pjäsen? Detta behöver nödvändigtvis inte vara så. Möjligen ville de gärna vara till tjänst och ”rätta till” oförättelsen mot Askungen, alltså svarar de ”han” för att undanröja förvirring då det står en kvinna och en man på scenen, varav en är oskyldigt anklagad. Det pågick alltså en växelverkan mellan inlevelse i pjäsens handling och en uppfattning och scenen som skådespeleri. Men de intressanta är att de inte spelar med och av hänsyn till skådespelaren kallar honom "hon". Vill man fråga barn får man vara beredd på svaret, antar jag.

Detta fick mig att undra: Skulle pjäsen funka med en manlig askungen? Förmodligen skulle detta ”störa” för mycket då barnen är högst medvetna om scenen som ”icke-verklighet”. När det gäller män i kvinnokläder påminns jag alltid av det högre värderandet av det manliga, illustrerat genom det minde problem det innebär för kvinnor att ikläda sig manskläder i kontrast till män i kvinnokläder. De sistnämnda blir farsartade och nästintill löjeväckande. Jag tänker mig att pojkar kan tänka sig att lika lite identifiera sig med kvinnliga egenskaper som flickor kan tänka sig identifiera sig med Papphammar. Lite obekvämt tänker jag också på hur styvmamman och styvsystrarna samt Askungen representerar dikotomin ”den goda/ dåliga kvinnan, där den dåliga utmärks av egoism, fåfänga, en aktiv sexualitet men framför allt ett oattraktivt yttre, medan Askungen representerar skönhet, lojalitet, vänlighet, uppoffran och kampvilja i en underdog-situation.

Sitter flickorna som jag och skäms för de sidor inom sig med vilka de identifierar sig med de elaka styvsystrarna, den oattraktiva delen som inte får prinsen utan avhuggna tår, och hoppas på att de ska ha tillräckligt med Askungens egenskaper för att få sin prins? Eller har de större förmåga att skilja sitt eget jag från pjäsens karaktärer?

I hope so. Gudarna ska veta att jag inte gjorde det som liten. Jag förstod så väl att världen var befolkad av fina och fula flickor, båda kategorierna är fan förnedrande, men hur skulle man undkomma dom? Jag blev helt enkelt en bitterfitta.

När ska vi lära flickor att skita i Prinsjäveln?

Narcissism

Jag dansar. En gång i veckan går jag till ett rum på studiefrämjandet tillsammans med kanske 10 andra tjejer. Böjer och bänder på kroppen, vickar på höfterna, rör armarna graciöst. Allting framför en spegel - jag älskar det. Men idag kom jag på varför jag egentligen är där. Jag försöker lära mig att titta på mig själv, min kropp, mina rörelser, granska mig själv jävligt noga, följa varje steg jag tar i den där spegeln längst fram. Och det är är skitjobbigt tycker jag, men samtidigt lite kittlande, liksom lite spännande. Många gånger vänder jag bort blicken. Vill egentligen inte se. Vet att jag inte ser stolt ut. Utan snarare tafatt, obekväm och liten. Försöker titta även fast jag vet att det inte är perfekt - varken rörelsen eller magen. Men det är det jag måste försöka leva med. Lära mig. Jag behöver lite mer narcissism i mitt liv. Det är fan på tiden. Dags att börja älska sig själv. Och dansen är ett sätt att nå dit.

Min systers svada

Utdrag ur systers munsvada 1:

Vi försöker parkera i centrala stan, ser en familj som är på väg att sätta sig i sin bil för att lämna en plats. Vi placerar oss på ett uppenbart vi-vill-ta-platsen-när-ni-kört-ut-sätt. Ändå tar det tid. Min syster:
"Ååå, vi behöver inte skynda oss, vi stressar aldrig, vi har varit ute och skogmullat med våra barn Tindra och Sindra och nu ska vi mata dom med barkbröd som jag jäst själv i vårt kollektivkök... och den här kjolen har jag broderat själv med linfröinoljat garn odlat av självständiga arbetare i främre peruanien..." Varpå hon vänder sig till mig: "Det värsta är ju att det är exakt så du vill va!!" Jag svarar inte för jag är för upptagen att frusta i en skrattattack.

Utdrag 2: reklam för ansiktskräm avbryter efterlängtad film. Andie McDowell: "To regenerate my skin I need this new cream from..." min syster: "To regenerate my life I need a good, hard dick! which is hard to find." Andie: "because you're wort it" min syster: "you aint worth NOTHIN'... BITCH".

Återigen frustande skrattattack.

Min familj är så ljuvligt dysfunktionell.

Ett tjyvinlägg

Universitetsbiblioteket, kl snart tre, tjyvbloggande på arbetstid ej utan skam. Cyklande i hällregn till nya rummet med matkassar, svärandes och nästan gråtandes kånka dem uppför trappen. Igår sprang jag i slottsskogen för jag hade ångest. Prettoångest, lämnadångest, tjockångest. Jag har aldrig känt mig så lite som mig själv som när jag skumpade min kropp längs med änderna och alla de feta maskarna som krälar upp ur gräsmattorna.

Läser Linda Skugge igen. Å vad jag tyckte om Linda Skugge! Kommer ni ihåg henne? Hennes beslut att inte längre kalla sig feminist och bli moderat var nästan som ett svek in på huden, så mycket kan en skribent inverka på ens liv.

Mina kissar, älskade fittfinor, jag saknar er. Det är bara med er jag kan prata om mig själv utan att känna att jag har emotionell inkontinens. Jag bara skvätter känslor på folk. Det får mig att känna mig nästan äcklig. Jag är så glad att jag har er i mitt liv.

à la prochaine

Manlig bekräftelse

I min på väg att bli sjuk-yra funderar jag över manlig bekräftelse. Eller alltså, det är något som jag funderat på ett tag. Jag önskar mig ett mer okomplicerat förhållande till manlig bekräftelse. Som det är nu blir jag mest skrämd, äcklad och/eller nervös av män som vill bekräfta mig. Och vaddå bekräfta förresten? Varför i helvete ska jag behöva en MAN som bekräftar mig? Bekräftar vad? Min existens? News-flash: jag finns ändå. Som kvinna. Jag lovar. Jag är lika mycket kvinna utan manlig bekräftelse. Bara lite mer störande.

Oj, ok, ni ser, jag blir arg bara jag tänker på det. Det är hemskt att jag önskar mig överslätande strategier för att lära mig att handskas med mäns behov av att bekräfta mig. Jag tänker mig att bekräftande är något önskvärt och fint, så länge vi lever i ett schysst samhälle. Jag tolkar bara in hemskheter i bekräftelsen, och det gör jag sedan jag blev feminist. Innan hade jag inga problem med manlig bekräftelse - jag tyckte bara att det kändes roligt att få mäns uppskattning. Kanske är det för att jag får för lite av den nu när jag inte är 18 och skitsnygg och skitfull på krogen varje helg (10 år senare, fortfarande på krogen skitfull, så jag tror vi fokuserar på åldern där va) som har gjort mig till en bitterfitta alternativt 5-åring som säger: "jaha, men tänk om jag inte vill ha den då?" Precis som man sa för att krama ur den sista känslan av makt på dagis när någon snodde ens favoritkudde.

Tänk om jag visst vill ha den, men på mina villkor?

Jag var en latent liten feminist

Som barn funderade jag sällan. Jag upplevde min existens mer som ett ständigt hanterande av händelser jag aldrig kunde kontrollera. Detta är förstås extremt uttröttande. Jag försökte så ständigt att hantera min livssituation att jag sällan kände mig avslappnad. Jag kände mig helt enkelt ofta som ett offer för omständigheter jag inte kunde göra något åt och gick lika ofta omkring med en frustration över att det var nånting jag inte förstod. Det var nånting jag missat.

Det är inte så längre, och det jag anade som barn blev också sant: det är fan lättare att vara vuxen på många sätt. Jag kämpar inte längre lika mycket med mig själv utan har nått en slags självacceptans jag endast kunde drömma om som barn. En del av detta, och jag poängterar en del eftersom att jag anser mitt jag som aldrig färdigt utan snarare en work-in-progress, varför det alltid kommer vara saker och ting jag inte förstår, har att göra med mitt feministiska uppvaknande, och jag tänkte med detta inlägg dela med mig lite barndomsminnen för att förklara hur detta att jag kallar mig feminist också har gjort det något lättare att hantera... ja vad? Livet kanske?

Mitt första minne utspelar sig på badhuset i gamla staden (ödesmusik). Jag står på trappan till tremeters-svikten och huttrar i en förmodligen rosa baddräkt. Ungarna köar för att göra magplask från trampolinen och jag är sju år och tillräckligt cool för att hoppa. Framför mig står en tjej. Bakom mig står en kille. De är lite äldre än mig, kanske runt tio-elva år och jag har hamnat mitt i en konflikt. Killen sträcker sig hela tiden förbi mig för att nypa tjejen i rumpan. Jag purknar till. Djävla jobbig kille. Nästa gång han sträcker fram handen ger jag den en stadig klatsh så det ekar i byggnaden. Han stirrar förvånat på mig. "Vaffan gör du?" utbrister han, och lägger till: "Jag gjorde inte på dig!". "Nä, men du gjorde på henne" snäser jag och vänder mig mot tjejen framför mig för att söka stöd. När jag möter hennes blick förstår jag två saker:

- Hon ville att han skulle tafsa på henne. Jag la mig i något jag inte hade med att göra.

- Jag var inte en sån man ville tafsa på.

Jag riktigt kunde känna min hjärna arbeta: "note to self: du ska vilja vara en tjej som killarna vill tafsa på". Utan att på den tiden läst min Bourdieu förstod jag att det var hett socialt och kulturellt kapital, tafsfrekvensen. Så jag skämdes så till den milda grad att min kroppsfärg förmodligen närmade sig den på min cerisa baddräkt.

Ett annat minne från barndomen är när jag läser i en skolbok - inte en blaska - att män gillar kvinnor som sitter med föttern inåtvända. Förstår ni betydelsen av det här? Föreställ er en människa som sitter med fötterna inåtvända. Man ser ut som en liten, osäker sak. Jag kommer inte ihåg vad detta var för bok, men jag minns hur jag började rätta mina tidigare parallella fötter till förmån för detta sätt att sitta... för så gjorde man som attraktiv kvinna. Jag tränade min kropp att se mer undergiven ut. Detta är så klart politiskt. Jag förstod inte då! Hur saker och ting kunde varit annorlunda. Även om jag anade, tänkte jag inte, jag ville bara vara en bra... människa antar jag.

Man kan helt enkelt sammanfatta det som att feminismen har hjälpt mig förstå att jag kan vara en person som inte behöver nedlåta sig till att bli objekt eller behandla sig självt som en undergiven idiot för att bli gillad eller accepterad. Eller snarare att det accepterande och gillande man får genom dessa metoder är åt helvete och fan inte värt piss. Jag lärde mig något om självrespekt.

Det är inte utan viss eftertänkelse jag kallar mig något. Man behöver inte ha läst Bauman eller Camus för att förstå riskerna i att erkänna sig till en ideologi. Saken är bara den att jag är akademiskt sönderfuckad och har därför alltid förstått feminismen som ett teoretiskt ramverk kring en hel del spretiga tankebanor snarare än en ideologi. Men det är just den politiska spänningspunkten i feminismen som lockat mig. Ingen annan teori kan på samma sätt förklara mitt liv och mina upplevelser som verkligen inte bara är mina utan delas av... alla kvinnor? Inte på identiskt sätt, men så lika.

Nu tar jag inget på så stort allvar att det kan ingraveras i min identitet, som jag tidigare skrev skulle jag aldrig göra misstaget att tro att mitt jag någonsin är fixt eller färdigt, men för den politiska sprängkraften i feminismen, den självrespekt den ändå gett mig. Jag känner inte längre att det hela tiden är något jag missar. Är jag feminist, baby.

Det är för svårt

Jag älskar att följa bloggdebatter kring aktuella samhällsfenomen. Det gläder mig att det finns så många smarta, välformulerade, vettiga bloggare där ute på nätet. Jag vill gärna ställa dem i motvikt till de otaliga idioter som kommenterar artiklar och krönikor. Vissa av dessa kommenterare krälar verkligen ur sina hålor för att uttrycka sitt förakt för feminister, bögar, muslimer och andra människor som verkar nagla i deras ögon. Det är så att man blir mörkrädd.

Senaste skandalen har självklart varit kring Rolf Hillegren och hans förringanden av våldtäkter inom relationer. Bloggarna kokar av indignation men på kommentarerna kan man läsa att hans uttalande inte är inte mer än rätt och rimligt. Eller som när en gammal klasskamrat blev antastad på gatufesten i gamla staden och skrev en arg krönika i lokala tidningen, vad fick hon veta? Att hon hade sig själv att skylla. Vad var det hon borde förstått? Att hennes tillgång till det offentliga rummet sätts ur spel när hon vistas bland alkoholpåverkade män? Så lustigt.

Jag beudrar alla bloggare som skriver om sånt här, det gör jag verkligen. Jag tycker det är för svårt. Jag har svårt att beskriva min frustration inför att vi lever i ett rättsamhälle som aldrig tar kvinnors förståelse och upplevelser av våld på allvar. Där vi själva ska ta ansvar för de brott som begås mot oss.

Jag kan bara sammanfatta det till: Jag vill skära kuken av det här manssamhället.

För min barndomsvän som våldtogs av sitt ex när de skulle träffas för att prata om deras uppbrott, där hon fick veta att han ville "ta det som var hans" en sista gång. Vill jag klippa snopp.

För den gång jag själv övertalades ha sex eftersom att jag fick veta att jag skulle "få ett helvete om jag inte ställde upp". Vill jag såga penis.

Egentligen är jag inte så ninjafeministisk. Jag blir bara så arg ibland. (Eventuell pantad kommenterare skulle förmodligen anse att jag inte fått nått på länge ev. är ful)

Commitment

Jag hade tänkt skriva något om vänskap och commitment här, men vad jag än skriver så känns det ihåligt. Behöver vi i våra relationer skriva ett "socialt kontrakt" för att vara säkra på att vi finns där för varandra, eller är det något man ska lära sig lita på?

Jag är inte så jävla säker, men när man upptäckt att materiella förhållanden knappast gör en lycklig, utan att det relationer och beroende till andra människor som är the shit, så önskar man att den andra parten också fattat det. Kanske har jag haft tur som aldrig behövt oroa mig. Jag vet att jag kan ringa till mina vänner mitt i natten om det krisar. Om något händer så finns det där. Är det inte själva osäkerheten kring att inte veta om de finns där eller inte som är själva problemet?

Jag känner att jag ställer fler frågor än ger svar, men jag önskar att jag många gånger var mer tydlig med att jag finns där för mina vänner, så att ingen nånsin ska sväva i osäkerhet kring det. Det skulle göra mig jätteont att inse, att de inte tror jag att finns där. Egocentriskt?

Skitens vägar

Detta inlägg är inspirerat av bajs. Och djur. Och Arbete. Jag befinner mig nämligen hos min syster på landet, vars gästfrihet ofta förutsätts av att man hjälper till med hästarna, och då menar jag inte rida eller nåt liknande glamouröst, jag menar mocka. Lasta skit. Kratta bajs. Det är helt sanslöst så mycket avskräde dessa djur producerar. Jag snackar kubikmeter per dygn. Turligt nog har jag kommit fram till att det finns ingenting så stimulerande för filosoferande som att mocka boxar, varav detta inlägg är frukten utav.

Jag var länge svårt skeptiskt mot hästar. Som liten följde jag min syster till stallet och gick t.o.m i ridskola där jag osäkert skumpade fram på uttråkade ponnysar. Jag fick inte mersmak, tvärtom började jag sakta misstänka, efter att blivit biten, bortföst och ignorerad av dem, att hästar inte tycker om mig (ett av min barndoms mest förnedrande minnen är fö när jag blir ombedd att hålla en häst vilken omedelbart känner av min osäkerhet och drar iväg med mig, varpå jag skräckslaget börjar böla).

Jag har i efterhand såklart insett fåfängan i min slutsats. Problemet med mig som barn var att jag led av en låg självkänsla, vilken ofta tog sig uttryck i att jag trodde världen snurrade kring mig och att alla händelser på något sätt hade med mig att göra. Eftersom att jag som vuxen (tack och lov) inte längre tar mig själv på så stort allvar förstår jag nu att hästarna är vad de är - djur. Om de beter sig mot mig på vissa sätt som jag inte förstår eller tycker om kan jag i alla fall inse att de har sina egna anledningar som inte behöver ha något med mig att göra. Så min relation till hästar har långsamt utvecklats från rädsla till acceptans (på avstånd) till respekt till gillande till villkorslös kärlek. Jag har gått så långt att jag sa till en vän att jag numera blir glad när jag känner lukten av hästbajs, varpå jag fick en underlig min tillbaka.

Jag kan ju tillägga att jag inte gillar alla hästar. Syrrans valack (kastrerad hingst för er som inte är nördar) t.ex, har jag en ganska komplicerad relation till. Han är precis som en obstinat tonårsgrabb. En gång när jag skulle mocka i hans hage ställde han sig som en överdimensionerad hök och övervakade mitt jobb. Jag blev irriterad och tog tag i hans grimma för att fösa bort honom. Då stegrade han sig teatraliskt och travade upprört bort. Han är en sån dramaqueen. Men min vän som var med mig blev rädd. Han känner ju inte Chester och hans egenheter. Så hur mycket jag än önskar att vi kunde bli vänner, Chester och jag, kommer det nog inte hända. Jag har helt enkelt inte kapaciteten och erfarenheten. Det är ok.

Tillbaka till skiten. När jag står och lastar skit på en skottkärra känner jag inte avsmak. Jag är i perfekt harmoni. Erkännes att jag nynnande "Mr. Hanky, the christmans poo" från ökänt Southparkavsnitt när jag höll på som bäst. Det krävs fan finess för att mocka ett stall! Syrran anklagar mig alltid för att "inte se skiten" och jag måste säga att jag beundrar hennes elegata snärtande av lortklumpar i skottkärran. Första gången jag elegant försökte snärta på samma sätt landade bajsklumpen i mina stövlar. Jag antar att övning ger färdighet.

Jag funderar på likheterna med att ha barn och ha häst. Jag brukade tänka att man måste vara en speciell människa för att kunna hålla på med hästar. Man lägger ned så enormt mycket pengar och tid på hästar, alltså måste man älska dem förbehållslöst. På samma sätt med barn. Det ligger säkert sanning i det, jag menar vi köper saker till våra barn och spenderar tid med dom för att vi älskar dom, men jag tror också att vi börjar älska något vi lägger ned mycket tid och pengar på. Något vi gör varje dag, hela tiden kommer ingå i definitionen av vår identitet. Man är hästmänniska. Man är förälder. Jag tror helt och hållet på den gamle skäggige gubbens (nej, inte gud) tes om att vi förverkligar oss själva genom vårt arbete, men att arbete i kapitalismens tid blivit alienerande.

Så tänkte jag vilken dum djävel kom på att barn, hus och hem skulle vara kvinnans lott, hennes självförverkligande? Det är ju en stor förolämpning mot alla kompetenta män, men en sak slår mig när jag skådar den rena boxen: det som traditionellt har varit mäns arbete kan definieras av deras tydliga resultat, deras slutprodukter. Se, en färdig bil. Skåda, en avslutad affär. Frukten av kvinnors jobb är så diffus. Ett barns... identitet? Den är aldrig skapad av en instans. Tvättkorgen? Welcome to the neverending story. Osv. Att kvinnor tidigare blev förvägrade andra arbeten verkar för mig så... oförmänskligande.

Sara Lidman beskrev i sitt underbara epos "Jernbanan" ett samtal mellan en fader och en son. De lever i det karga Norrland och pappan behandlar hästskiten som guld eftersom att den är en så utmärkt gödsel. De möts en kväll och sonen frågar sin pappa: "vad tänker du på?" han svarar: "skitens vägar" och sonen inser att han måste bort därifrån, längre bort från skitens vägar. Jag förstår exakt vad han menar. Men inte när jag mockar hästbajs, det gör jag utan problem.

Jag förstår snarare när jag säljer köttbuffé.

Om glamour

Igår, när en berusad ung man lade en tung näve på min axel, lutade sin rakade skalle mot min och rapade i mitt öra med ett reaplans decibelnivå, tänkte jag:

Jag måste få lite mer glamour i mitt liv.

Jag vet nu varför alla dessa unga flickor drömmer om att bli fotomodeller, detta köttstyckeyrke där man agerar klädhängare vilken jag aldrig förstått: det är för glamouren!

Eller varför dessa finniga småpojkar drömmer om rockstjärnelivet, för glamouren! För att slippa det livet som verkar så i förväg utstakat!

För det är när vi torkar andras bajs, säljer andra skit de inte vill ha för att kunna betala hyran, bär tunga tallrikar med mat till gäster som nyper dig i röven, som vi är som längst ifrån veckomagasinernas glossiga drömlivsbeskrivningar.

Var det inte så att de var till för alla?

Men då har vi ju kärleksdrömmarna, tvåsamhetsglansen, romantiken och den osjälviska kärleken till barnen? Vi kan ju föreställa oss att allt vårt arbete är till för dom när vi inte vill tänka att vi aldrig hade några andra val.

Jag vill vara Jonas Hassen Khemiri! Jag vill vara författare och bo i Berlin där andra vill diskutera fördelarna med andvändningen av "du", sitta på intellektuella caféer i Paris och konversera på franska, vara ung, ung och vacker för evigt.

Men jag har ju fått en praktik nu. Och jag hoppas det är ett steg längre ifrån arbeten där jag sliter ut min kropp och förnedrar min själ. Med skam kikar jag tillbaka över axeln på de som inte har ett val, dem som måste göra dessa arbeten för de hade inte samma privilegier som jag.

Djävlar, nu kommer jag försent till jobbet

Mat

Jag vet inte riktigt om jag vill gå dit. Hit. Prata om mat. Och kropp. Och sexualitet. Och fucking emancipation. Men nu kastar jag mig ut.

Min relation till mat är faktiskt god. Mat är gott. Jag tror jag skulle må sämre av att noja kring den än vad jag gör av att faktiskt äta den (onyttiga maten). Så rationell är jag. Så jag nojar inte. Men...bland mina vänner är det ganska vanligt att "skämtsamt" säga att man har ångest kring mat, måste hetskräkas, önskar sig bulimi, måste spinna i 3 år för att få äta den där bullen och så vidare och så vidare.

Det här talet kring mat och kropp fascinerar mig, men gör mig också väldigt ledsen. Jag tror inte jag talar om det särskilt ofta. Men jag har också en ganska okomplicerad syn på min kropp. Och min kropp lyder min minsta vink. Tycker jag att magen väller så kan jag VÄLJA att träna i en vecka och vips så är den ganska platt igen. Talet gör mig dock mest ledsen. Det gör mig ont att vi all, fina människor lägger ned tid på att ångesta kring våra kropp när vi skulle kunna göra så många fantastiska saker med vår tid. Njuta av maten. Njuta av vår kropp. Det är sant - jag ser det faktiskt i första hand som ett slöseri med tid. Det kan låta simpelt som feministisk analys där man kan tala om ideal, våra kroppar som produkter (typ cyklar: smörja här, spänna där), den manliga blicken och så vidare och så vidare. Men för mig är tiden som är det avgörande. Slöseri.

Det andra som gör mig ledsen med fixeringen vid mat är skadan det gör för systerskapet. Genom att tala om det uppmärksammar (kanske tom startar?) vi mat- och viktångest hos andra tjejer. Kanske kan det brygga broar mellan tjejer att tala om sitt sjuka förhållande till mat, men gör det inte i långa loppet mer skada än nytta? Jag antar att det andra som stör mig är platsen frågan tar. Att den inte bara tar tid i anspråk, den tar även plats i anspråk. Plats som kunde ha utnyttjats till något mer positivt, fritt och härligt.

Jag tänker inte komma med nåt käckt råd "så här gör du", men fan, kan vi inte bara inse att vi är biologiska varelser som skiter och äter? Vi behöver inte acceptera kroppsnojor som en normalitet i våra liv. Fat is a feminist issue och vi måste fan inse att det inte är en bra taktik att finna sig tillrätta i en mansdominerad värld genom att självsvälta, hetsäta eller moffa onyttig mat. Nä, förlåt, nu lät jag käck. Kanske är det tvärtom vi ska göra ändå - tala om vårt sjuka förhållande till mat, granska våra beteendemöster in i minsta detalj, föra upp våra kroppsnojor i ljuset och avslöja en bluff, ett luftslott?