Intressen

Mina främsta intressen är att supa och röka.
Hej regression.


Men helst "skulle jag vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell, inte då och då, utan permanent. Jag skulle ha hörnsviten ut mot havet tre trappor upp, sovrum och arbetsrum. Stort badrum. Badkar med lejonfötter och room service dygnet runt. Jag skulle bo på detta hotell år efter år, bli alltmer krävande och egocentrisk, röka turkiska cigaretter och bära turban..."

Andra intressen jag har from nu är att läsa Doris Lessing.

Harder faster

I fredags var jag och Lara och såg Lo Kauppi och Anna Vnuk på Pustervik.

Lo Kauppi skulle inte göra en stand-up, sa hon. Samtidigt är humorn möjligen enda angripsmetod. Hon hade nämligen avslöjat the Global Sexist Organisation (GSO). Utklädd i burka penetrerade hon dess topphemliga högkvarter. Och vi skrattade så vi vek oss dubbla.

Sen grät jag när hon presenterade människor som jobbar för kvinnors mänskliga rättigheter världen över. Nog för att jag var sjukt trött, men det var så starkt. För jag kan känna mig motarbetad när jag håller föreläsning om vikten av maktperspektiv för att förstå problematiken med ojämställdhet och min manliga arbetskamrat håller ett brandtal efteråt om hur synd det är om männen nu när allt ska vara så jämställt.

Men jag jobbar inte med dödshot hängande över mig.

Varför älskade jag Anna Vnuk:s hårdare snabbare? För att den var så djävla underbar, roligt, allvarlig, skrämmande och verklighetsbeskrivande. För att dansen beskriver så mycket för mig. Hon beskrev sin tre dagar långa förlossning som slutade i akut kejsarsnitt. Förlossningen är en våldsam plats. Du vet när du ligger där, att ingen kan hjälpa dig.

Missförstå mig inte, jag har aldrig fött barn. Men jag kan genom tusentals berättelser göra mig en klar föreställning. Den roligaste berättelsen om förlossningserfarenhet har möjligen min systers svägerska. Hon skrek för fulla muggar att hon skulle dö och när sköterskan bad henne att lugna ner sig lite fes hon henne i ansiktet. Sen skrattade hon rått. "Hähähä!" "Jag kommer dö, och allt är HANS fel!!!" hade hon ylat och pekat på sin man. Han hade börjat stortjuta.

Min syster har berättat att hon ville döda sin sköterska när hon hade sagt "använd kraften inåt!". Hon brölade att hon skulle dö och ropade på mamma. När de upptäckte att min systerdotter hade navelsträngen virat två varv runt halsen armbågade de och hoppade (!) på min systers mage för att få ut ungen innan hon kvävdes.

Ungefär som för Anna Vnuk.

När ska de uppfinna de där konstgjorda livmödrarna, egentligen?

Den vidriga känslan

- Gråtmildt extremhatande inför P1:s intervju med socialutskottsmänniskoföraktande moderat kring vidrig, kräkframkallande arbetslinje med behandlade av sjuka människor som grisar i vanlig svensk svinfarm

- Gnällig debattmenssurkärring utan ödmjukhet inför andras förståelsehorisonter och kompetens. Skriver på näsan och är lössnusförnuftig.

- Inkompetent ubervirrpanna utan förmåga att skriva rätt namn vid rätt tid i almanacka varför möte missas och lämnar andra att vänta förgäves. Kommer försent till andra möten och är allmänt megamonsterförvirrad.

- Trötthetsöverväldigad drabbad av rothjärnsmos vilken ställer in viktiga träffar för att få sitta på armt arsel alternativt dödssova.

- blekfistvättbjörnsacneansikte med dödens brorsas mördarapati inför att kliva upp på morgonen och dessutom ha mensat ner lakan. Igen.

Lösaktig och förändringsbenägen?

Jag har bytt. Jag har helt ändrat mig. Men är fortfarande kär. Så lätt att byta frånd en ena till den andra. Nu är jag övertygad om att detta är det bästa. Trots alla tidiga 90-tals krås och kitchdetaljer. Jag skall ha tema Pizza som fan. (tre pizzavalv i grekisk stil och plastmatta i fejk marmor) Kan ni visualisera detta?

Ser mig i mina arbetsbyxor, äntligen skall de slitas som fan. Jag skall ha stora jävla maskiner och slipa och såga. Jag skall omfomra in til oigenkännligt och skapa just det som jag vill ha.

Jag hoppas att jag skiljer på relationer till männsikor och saker, för tänk om jag fungerar på samma sätt med relationer till människor. Faktiskt har jag tänkt på detta endel. Tror nog att det är ganska vanlgit att gå och känna samma sak inför personer som man inleder relationer med. Dvs byter ständigt ut för det som blir lite bättre, ändrar och fixar för att det skall passa en själv...

Känns bra att det är ett föremål. Skall vänta ett tag till med att ha kärleksrelationer till människor och njuta ett tag till av att ha makten att helt kontroller och förändra efter mitt behag!

TEA

Hon är ponnyn min syster köpte till sin dotter för att få utveckla sin hopptalang. Grå med fläckar på baken och vacker fjordingman. Söt med lustigt utseende. Surkärring med pondus.

Tidigt märktes att något var fel. Veterinären upptäckte att hennes brosk var utslitet i båda främre hovarna och ordinerade vila i minst tre månader.

Min systerdotter fick snart en ny häst att träna hoppning på. Jag fick ta hand om Tea; borsta, massera henne och hålla henne snygg. Kratsa hennes hovar och kamma hennes svans (det hatade hon). Mocka i hennes box och se till att hon hade rent vatten. Jag tog ut henne på promenader för att hon skulle få röra på sig.

Jag tror att jag i början inte riktigt gillade Tea. Hon är stolt och tjurskallig. Ranghögast i stallet. Hon kunde sparka i boxväggarna så det ekade för att sätta sin stallkompis Splash på plats. En gång knuffade hon mig så att jag stötte emot låret mot en vattenzink. Jag hade en lårkaka stor som en apelsin i två veckor efteråt. Jag var för osäker för att hantera Tea rätt i början. Men jag var envis. Och när hon väl accepterat mig kunde jag också tuffa till mig tillräckligt för att kunna vara en bra hästskötare. Jag började tycka så mycket om henne. Jag började längta tills vi nästa gång jag fick vara med henne.

Teas hud reagerade på det blöta västgötska vädret och hon utvecklade regnskollor. Det kliade fruktansvärt på henne. Jag föreställde mig själv full i kliande utslag och våndades för hennes skull. Jag började massera hennes sidor och manke med en speciell handske. Ibland tog jag i med näven. Då tittade hon alltid på mig med sån tacksamhet i ögonen att en idiot skulle kunna se det. Hon älskade att bli masserad!

Under våra promenader var jag i början spänd och nervös. Ibland ville hon rulla sig i sanden på galoppbanan och när hon kom upp kunde hon bli rädd för förbipasserade bilar eller cyklister. Då hoppade hon till i ett språng förbi mig och jag fick spänna alla mina muskler för att inte tappa greppet om grimskaftet. Mitt hjärta slog så hårt vid dessa tillfällen att det måste synts under jackan. Efter ett tag slutade jag bli så rädd. Jag insåg att hon egentligen inte var en utmaning. Hon försökte aldrig stämpla mig eller springa på mig. Hon försökte aldrig bita mig eller sparka mig. Jag började lita på henne och kände mig stolt att jag blivit så tuff att jag inte längre skrämdes eller tappade kontrollen.

Sista tiden blev hon så pigg. Vi brukade springa tillsammans upp till manegen för att röra lite på oss. Vi hade så kul ihop!

En onsdag i november lastades Tea på trailern för att åka tillbaka. Hon var ett återköp, redan skadad när hon kom. Jag tog några bilder av henne för att minnas. Sörjde ordlöst.

Jag saknar henne! Hon var min vän. Tea gjorde mig till en människa jag vill vara. Tålmodig, stark, lyhörd, vårdande. Framförallt modig. Älskande. En person med ambitionen att förstå framför att döma. Hon blev så viktig för mig. Jag sörjer förlusten av henne som jag skulle sörja vilken älskad vän som helst.

Le regard: ser du mig?

Jag blir mer förvånad än bestört när jag ser den nya underklädesreklamen för känt märke vilken fläkts ut över busskurer och reklampelare staden över. Har feministisk kritik inte nått längre än att ständigt behövas omartikuleras? På pelarna tronar en muskulös man i kalsonger och en ack så smal kvinna i trosor och behå. Där skulle kritiken kunna stanna vid tristess: Vi har sett det så många gånger förut. Det kan inte sälja i all evighet då nya bilder krävs för att fånga vår uppmärksamhet. Slimmade, perfekta kroppar är så yesterdays news, liksom.

Men det som gör mig mest arg och ledsen över reklamen är den uppenbara och överväldigande skillnad i bilderna av mannen och kvinnan. Hon har slutna ögon (i någon slags orgasmliknande pose), han tittar oss rakt i ögonen.

Skillnaden är naturligtvis milsvid.

Mycket har sagts kring den implikation av makt som omgärdar seendet. Självklart talar relationen mellan den som blir sedd och den som ser en hel del om makt, subjektskap och objektskap. Denna relation är naturligtvis också indränkt i könsmakt. Kvinnor blir tittade på och inbjuder till denna blick. Män har visserligen fått statusen av objekt men där han tittar oss i ögonen från reklambilden är han också på en mer jämlik nivå. Det är helt enkelt mer på hans villkor. För vad dessa bilder handlar om är ju vem som har rätt att titta på vem och på vilket sätt.

Jag har läst att en effektiv metod för att möta någon som kränker dig är att titta dem rakt i ögonen. Chansen att undkomma våld är avsevärt högre om någon tvingas se dig.

Här gick jag omkring och trodde att detta var allmängods, men kunskapen om makt har uppenbarligen inte nått in i reklambyråerna (go figure). Låt mig tillägga att jag inte har något emot underklädesreklam, (även om det är synd att det är endast en sorts kropp som dominerar bilden, den kropp som är ouppnåelig för flertalet kvinnor och män) särskilt inte om den visar helkroppsbilder. I Frankrike var situationen en helt annan. Jag mådde ofta dåligt när jag passerade bilder på trosreklamer där en röv exponerades helt ogenerat med en centimeterstor sträng av tyg (vilket skulle vara trosan då). Som om kroppen var uppstyckad och utan sammanhang med dess andra delar. Hur får det här mig att känna inför min kropp? Som att den inte hänger ihop. Som att den består av delar utan relation till mitt jag, som att mitt huvud är i klar underordnad position eller fullständigt oviktig. För var föreställer jag mig mitt jag? I mina ögon.

Att bli sedd är naturligtvis också temat för bloggandet. Vad handlar det om annars? På så sätt är det en så ytterst passiv aktivitet. Samtidigt är det något vi gör för att vi finner mening i det. Vi väljer denna passiva aktivitet på ett mycket aktivt sätt.

Men dagen jag funderar över min faktiska existens i form av hur många läsare osv, dvs om jag blir sedd, kommer jag lägga av.

Samma lika

Samtidigt som jag läser om borgarnas bostadspolitik lyssnar jag på p3 dokumentär om hagamannen. Och båda får mig att vilja kaskadkräkas över skrivbordet.Men det är fan samma lika skit:
Borgarna talar om att utgå från den enskilde bostadskonsumentens behov. Som om att behöva bostad är att likställa med övriga konsumentbehov.
Hagamannen tänkte inte riktigt (heller), men utgick ifrån att han ville överfalla den ensamma kvinnan. Som att utöva sin maktposition är att likställa med våldtäkt.

Hagamannen alltså - vilka konsekvenser det fick. En hel stad i skräck.
Borgarna - ett helt land i skräck.

Jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

Jag läser en så förbannat trist och tråkig bok just nu att jag måste dela med mig. Och varför.
Boken heter "Matildas sista vals" och författaren måste jag googla *googlar*: Tamara McKinley. Den handlar om Jenny och Matilda. Jenny lever i det moderna Australien, konstnär i Sydney, nybliven änka vars bortgångna make hade köpt en farm ute i nowhere till dem (och sparat i massa aktier utan att hon visste om det) så hon är plötsligt med fårfarm fast minus make (och ett barn). Såklart åker hon ut dit. Matilda är hon som skötte farmen väldigt väldigt länge innan Jenny kommer dit. Jenny hittar Matildas dagböcker och läser hennes historia. Dvs, boken skiftar mellan Jennys och Matildas historia. Jenny blir betuttad i förmannen, det är lite intriger kring vem som ska äga den där farmen, många som vill lägga vantarna på den. Och så är det inte så mycket mer drama. Vad som stör mig jättemycket är beskrivningen av kärleken mellan Brett (förmannen på farmen) och Jenny. Den är så jävla...alltså: chevaleresk!!! Det är blickar, det är dagdrömmar, det är retsticke-kärleksfulltgnabb (typ dagisnivå: kärlek börjar alltid med bråk och slutar med barnbidrag), det är tankar kring hur han/hon uppfattar ditten eller datten, det är komma på att man är kär 1000-tals mil ifrån varandra när hon/han återkommer i drömmarna. Löjligt. Det är väl meningen att man ska drömma sig bort, tycka att det är romantiskt, att det ska vara lite spännande med alla vändningar dem emellan. Men kom igen!

Dessutom är själva utgångspunkten i boken att män är män och kvinnor är kvinnor, trots att kvinnan är chef! Nåt sånt där essentiellt ni vet. Nåja, det var inte meningen att hela inlägget är en galla över hela boken, utan jag skulle ta upp nåt annat.

Varför jag läser boken är för att min mamma tyckte den var superbra. Och min gammelfarmor. När min gammelfarmor fortfarande levde så pratade de om den här boken och jag minns att jag hörde sånna där lyckliga suckar man kan uttrycka inför en bok: "åh". Sen försvann boken, jag hann aldrig låna den av någon men jag hittade boken på världens längsta bokbord på drottninggatan i somras och slog såklart till.


Andra böcker som ligger på mitt sängbord är Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", Suzanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" (nej fortfarande inte färdig) och Sandra Hardings "Feminist methodology". Ni hör, vänsterfeministakademikerprettoböcker. Jag trodde att jag behövde nåt lättsmält som Matildas sista vals emellan dessa böcker. Och nu kommer vi till det som jag egentligen ville ta upp: litteraturens stratifiering, eller hur man ska säga.



Jag dejtade en kille en gång (bokstavligen) som menade att han inte började läsa litteratur förräns han var 23-24 då han satte igång med mansklassikerna, typ Strindberg. Han räknade alltså inte in all Dean Koontz, all Stephen King, all vad man nu läser när man växer upp och gillar att läsa men fortfarande inte läst klassikerna.Jag skulle säga: Törnfåglarna, Grottbjörnens folk-serien och diverse hästböcker. Ni fattar, de tillhör inte direkt litteraturkanon.


Och jag har inte läst en sån bok som Matildas sista vals sen...sen...ja jag var typ 18. Men, jag skulle nog aldrg dela upp böcker i litteratur och litteratur, även om jag är medveten om uppdelningen. Nej, jag låter glatt mina mindre lyckade exkursioner i boklandskapet stå kvar i min minimala bokhylla. Jag är stolt över att jag läst Ed McBain/Mankell/Nesser-serien och inte läst Strindberg. Men jag är även glad över att jag nu läser Åsa Linderborg och gråter över det jävla skitsamhället. Eller Brögger/Jong/Sveland/Holmberg och gråter lite till och blir frustrerad. Då kanske en vals med Matilda är precis vad jag behöver, 10 år senare.

Flickvännen

Igår blev jag upphånglad på dansgolvet. Det var ingen som tyckte det var jobbigt utom killens förmodade flickvän som slet iväg med honom i ett stadigt grepp i örat.

Easy come, easy go tänkte jag.

Jag blir alltid glad när människor tänker efter och ifrågasätter vad som blir berättat för oss. De här inläggen diskuterar om jämställdhet verkligen ska förstås i termer av omvända normer och om fattigdom verkligen är oförmågan att kunna shoppa?

Tack gode gud att diskussionen finns och fortsätter.

Mat och erotik

Det finns inget som matlagningsprogram att få mig att fastna framför rutan.

Min abslouta favorit är Nigella Lawson. Andlöst betraktar jag henne röra i grytor, hacka örter och riva cirtusfrukter. Jag älskar hennes sätt att aldrig skyla för grädde och socker i hennes fantastiska efterrättskreationer. Hennes program avslutas alltid med att hon tar en mumsbit att egenlagad gräddglass eller annan svulstig sötmabomb. Oh baby.

Jag gillar även killen i tvåan, Niklas mat. Ofta klipper programmet in honom i en halvrutediskusssion kring råvaror och matinspiration under hans lagande av egengjorda buljonger och äppelkakor. Mmmmmmmm.

Jag älskar matlagningsbeskrivningar i böcker. Återkommer ofta till delarna i "Fröken Smillas känsla för snö" där mekanikern rostar nötter på brödrosten, komponerar ihop vad som verkar vara en helt ljuvlig fisksoppa och lagar te orientaliskt doftande av kanel.

Eller hur Garp i "Garp och hans värld" lärde mig att rosta hela paprikor i ugnen tills de blir svarta, då det under blir alldeles sött.

(Däremot gillar jag inte Gordon Ramseys program. Dom är alltid så agressivt klippta, som om producenten varit inspirerad av dåliga actionfilmer. För kukigt för min smak. Pär Morberg är så sjukt macho när han lagar mat att jag bara garvar.)

Självklart öppnar det här för diskussioner kring erotiserandet av mat i en kultur där kvinnor förväntas utöva självsvält. Riots, not diets har jag hört. Man kan ju alltid snigla kylskåpet istället.

JULMUSIK

Efterlyses: låtlista på spottan med BRA julmusik. Sån därn mysig och fin. Gärna med lite pop. Gärna lite personliga favoriter. Nån som har en? Eller kanske vill starta en gemensam?

Tjejer i allmänhet

Har ni sett den fan-pagen på fejjan? Helt jävla fantastiskt. Jag blir så himla glad av deras uppdateringar men sen genast ledsen igen över alla män (och ibland kvinnor, men mest män) som kommenterar när de finner att deras egen bild av kvinnor inte riktigt hänger ihop med "tjejer i allmänhets" statusuppdateringar. Det är väl förvisso väldigt trevligt med engagerade människor, men männen tar sig rätten att bedöma, granska och (ned-)värdera tjejers åsikter. Till saken hör väl att "tjejer i allmänhet" är på något slags mission för att få folk att förstå att "tjejer i allmänhet inte är så fräscha som du tror" och därmed uppdaterar med diverse information om fittan (uhuuu sååå provocerande!), bakfylleligg, helgligg, toalettbesök och allmän hygien. I den senaste uppdateringen skriver "hon" att hon supit bort mobilen och nycklarna och därför inte kommer in i sin lägenhet och får bland annat följande kommentarer:

Nils: tjejer i allmänhet verkar ha seriösa problem med sin självbild

Tjej: Nils i synnerhet verkar ha seriösa problem med sin bild av tjejer

Nils: nej, bara tjejjer i allmänhet

Nils: och deras klart självdestruktiva beteende.

Jag blir så trött!

Nils har ett omvärldsdestruktivt beteende och borde utrotas.

La différence

Jag kliver in på högskolan för musik och teater med en känsla av att något inte stämmer. I salen springer en massa folk runt, men det är tydligt att de jobbar där, att de är kopplade till det projekt kring kön och scenarbete som ska avslutas med den bokrelease jag blivit inbjuden till. Jag inser att jag kommit dit nästan en timme för tidigt. Doh.

Jag sätter mig och beundrar folkmassan som tillslut börjar droppa in. Det är kvinnor och män knutna till teatervärlden i hela landet och dom är så djävla snygga. Där är kvinnor i 40-års åldern med trasiga jeans, kängor, skjorta och slips. Det är unga teaterstuderande i stickade tröjor och jag vill vara del av allt det där!
I want to go where all the strange one goes. I want to dance where the difference kicks my butt around.
När Tiina Rosenberg kliver in vet jag att jag inte vill vara någon annanstans. Hon har silverfärgade kängor och svart sammetskavaj och är bara den hetaste professorn någonsin. På väggarna sitter illustrationerna till boken i original. De är underbara och jag önskar jag var lika begåvad (går att beskåda här). Jag kommer ihåg att jag ville bli serietecknare när jag var liten. Det blev inte riktigt så.

Där finns en tjej i salen. Hon är lång. Har trasiga, slimmade blåjeans och vit skjorta. Hennes hår är mörkt och luggen ligger rakt mot pannan. Hon är så djävla vacker, så djävla cool. När hon kommer och sätter sig bredvid mig tror jag inte det är sant att jag har sån tur. Jag blir torr i munnen. Alla mina sinnen slår om och koncentrerar sig på henne. Hennes ben slutar i grova, tio-håliga kängor och hennes hår är lite, lite fett. Jag vill ta på dom benen. Omärkligt har jag börjat andas genom munnen. Börjar nästan fnissa för mig själv. Alltid den lesbiska wanna-been.

Dagen flyter på med paneldiskussioner, intervjuer med deltagare och teater, så klart. Det är fantastiskt. Här sitter människor och uttrycker vad jag upplever mig inte längre på samma sätt kunna märka av. Jag har inte anat hur mycket jag saknar ett offentligt, politisk samtal. När en tjej kommer upp på scenen och bara självklart tar micken, river av en låt där hon sjunger om hur hon inte längre väntar på sin tur, inte längre vill vara en av pojkarna utan tillsammans med sina tjejer skapar egna regler är jag nära att höja en näve i luften. Då tänkte jag på er.

Så kliver hon upp, tjejen med kängorna och den vita skjortan. Hon står bakom en svart låda, sätter igång musik. En annan tjej börjar prata i en mick. Brevid henne står en tjej i transvestit-sminkning, kort pälsjacka och leopard-strumpbyxor. Hennes bröst hänger fritt under jackan. ”All love is draglove” sjunger hon, medan tjejen bredvid henne spottar ut en monolog utan logik. Jag känner igen henne som skådespelaren ur pjäsen som går på stadsteatern nu, den som är skriven av hiphopbeundraren. Musiken byts och jag känner igen temat ur Donnie Darko.

Efteråt får jag se två brillianta barnteaterstycken, de är helt underbara och jag blir så djävla lättad och glad för jag har sett en del skitdålig barnteater i höst, och det här är den nya generationen, det är så djävla skönt att veta! Det är så skönt att se hur perspektiv på kön inom teatern skapar nya ramar att röra sig i, nya uppsättningar, bättre uppsättningar!

A nous la vengeance.

Henne får jag väl aldrig se igen. (Utom i mina fantasier)

Våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen

I veckan kom det ofattbara beskedet att Rinkeby-Kistas kvinnofridsenhet ska läggas ned (1). För er som inte vet det så är denna enhet förebilden för kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn. De lyfts fram som det goda exemplet, och har blivit inbjudna över hela landet för att sprida sin framgångsrika verksamhet. De gjorde oerhört bra ifrån sig i Länsstyrelsernas tillsyn. De är näst bäst i Europa beträffande kvinnofridsarbetet. Jag behöver inte fortsätta, jag tror ni fattar.

Stadsdelen har enligt ryktet fått ett sparbeting på 10 miljoner, varav 2 ska sparas in på stödet till våldsutsatta kvinnor och barn. Det innebär alltså att 20 % av pengarna som ska sparas in tas från kvinnofridsstödet. Det hade kanske kunnat gå för sig om det var så att kvinnofridsarbetet kostar 20 % av den totala budgeten. Vilket jag starkt betvivlar. Det gör det inte.

Det innebär alltså att våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen med sina liv, sina kroppar och sin frihet. Här bekänns färg - kvinno- och barnfrid är någorlunda viktigt - i högkonjunktur och projektmedlens tidevarv, men inte när pengarna tryter.

Not: Kvinnofridsenheten tas bort. 2-3 handläggare kommer att finnas på barn- och ungdomsenheten och ha hand om våldsutsatta kvinnor och barn. Verksamheten utarmas.

Årets bästa

Jag snor den här helt fräckt Kristina! Alla förtjänar! Spread the love!