Jag läser en bok om anarki nu. Och jag blir bara irriterad. Allt är så ogenomtänkt, tycker jag. Vi ska leva efter att det inte finns några äkta moraliska sanningar om vad som är rätt och fel, vi ska inte ingå i hierarkier, vi ska inte ha några "masters", vi ska leva våra liv efter våra egna huvuden. Inte tro på auktoriteter. Hela perspektivet så som jag läser det nu känns så typiskt manligt- hippe-kodat. Lite som "Into the wild"-filmen - en tro på att människor är väna och fina av naturen bara vi ger dem chansen. Om vi bara vill så kan vi alla leva in peace with each other. Om vi bara slutar bli förtryckta av överheter (stat?) så kommer världens bli en fin plats. Och jag tänker- hur tänkte det då? Är jag kapitalistskadad som inte kan fantisera mig fram till ett samhälle utan hierarki? Jag tycker snarare det är en löjlig lösning på patriarkatets upphörande, men kanske har jag missuppfattat anarki - jag har trots allt bara läst ett par kapitel in i boken. Visst finns det schysst feministisk kritik av anarkiåskådningen? Visst finns det anarkafeminister - vad tycker de egentligen? Jag har sjukt dålig koll!
Från anarki till jättebebisar, det Mi Sli skriver nedan sätter fingret på hur jag menar att anarki aldrig kan vara lösningen. Hur blir det med SYSTEMET som gör kvinnor till pigor och män till bebisar? Och allt min anarkibok säger är att "love is the power", typ. Kärlekskraften kan stjälpa allt som är ont. My ass att den kan, snarare är det kärlekskraften som suger ut alla kvinnor.
Det är intressant hur man själv, med eller utan bebis i hemmet, tänker åt andra (män). Jag kan komma på flera gånger då jag liksom ligger flera steg framför den andres tankebanor (eller upphöjer jag bara mitt agernade till nåt fantastiskt nu?). Och precis som Mi Sli skriver - det ses som omtänksamhet. Och den andre blir oftast glad över att man tänkt på att ta med sig högtalare/paraply/vatten eller vad det nu är som kan tänkas behövas. Men kan man bli FÖR omtänksam? Fås omtämnksamhet tillbaka i lika stor mängd? Nja, inte riktigt.
Vad roligt det är att blogga med er, glitterfittor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag fattar inte heller mycket av det här med anarki. Det
är typ samma sak som det här med relationsanarki. Så jävla grymt i något utopiskt rus av fylla och kärlek, när du sitter där med en cigg, en snygg person som du blivit förälskad i för kvällen och och kall öl. Alkolol och kärlek fyller dina ådror och du tror på öppen och fri kärlek, läs knulla med massa folk när du är i detta tillstånd. Dock är det inte så enkelt andra gånger.
Heliga familjen, detta underbara radioprogram av Maria Svedland som går på P1 hade i fredags tema om just detta. Experten menade att om vi bara lever som vi lär, att alla människor är unika så kan vi älska hur många som helst samtidigt. Sex kan jämföras med att träna kampsport och svartsjuka bör läggas på samma nivå som det man känner, läs inte känner, när "ens pojkvän brottas med andra killar".
MEN. Problemet är att alla människor inte ses som unika. Människor värderas hela tiden. Människor har olika resurser i form av självkänsla, självförtroende och styrka. Därför fungerar ej detta. Och heller ej annarki. Eller så har jag missat någo väsentligt.
Mottager gärna någon som kan ge mig en lösning!
Kram , Lara
Skicka en kommentar