Bloggen glitterfittorna är en sån förbannat skitfin blogg att jag blir varm i hjärtat. Just för att den är så jävla bra, så känns det som att jag i många sammanhang vill ställa mig upp och skrika:
Det är jag som är Kerstin! Jag! Jag skriver på glitterfittorna!
(ok, nu överdriver jag kanske vår poplaritet, men ändå)
Mindre stolt är jag över frustration av att tiden och lusten inte räcker till för att skriva alla inlägg som ligger innanför pannbenet och väntar. Jag förstår inte hur alla (med eller utan jobb) hinner blogga, twittra, skriva debattartiklar om alla aktuella ämnen hela jäkla tiden? Hur gör ni? Jag hinner knappt städa, laga mat, träna?
torsdag 29 april 2010
Sexism für alle
Möjligen sist på bollen, men något slog mig när jag läste inlägget om kvinnlig sexism av Elin Grelsson (även Gustav Almestad har skrivit om saken, om än något annorlunda). Det var denna passage i Stephan Mendel-Enk's Med uppenbar känsla för stil, vilken jag just avslutat:
"Att det inte enbart är enkelt att tillhöra en privilegierad grupp är något alla som har makt förr eller senare upptäcker (...) Det är lätt att göra sig lustig över den typen av bekymmer, men för de drabbade är problemen lika reella, sanna och svåra som de är för den som är underordnad. Skillnaden är att de överordnade - i motsats till de underordnade - sällan kopplar sina problem till själva maktrelationen. Det innebär bland annat att de inte ser att de krav de upplever sig lida under ofta är förklädda privilegier" (s51f, min kursivering)
Jag anser inte att Mendel-Enks bok är väldigt bra. Den är alltför kort och analysen blir lidande av formatet, trots att både ingångarna och slutsaterna är intressanta blir vägen till dessa allt för ytliga för att riktigt tillfredställa mig. Dock har den många poänger, en av de mest intressanta den som citerades ovan (en annan är hur män förbehålls det allra lägsta och det allra högsta i en värdeskala, något jag möjligen kommer återkomma till).
Jag vill inte hävda att sexism inte kan vara ett allmänmänskligt problem som drabbar båda könen. Precis som Mendel-Enk skriver är det förnedrande för alla individer som drabbas av det på arbetsplatser, på krogen och i det offentliga rummet. Men jag ifrågasätter de fall där mäns och kvinnors sexism vägs lika på samma vågskål, eftersom analysen blir alltför tunn där man endast väger in enskilda individers upplevelser av händelsen. Att säga att det är meningslöst att göra ett könskrig av frågan kan verka välvillig, men jag menar att en analys av makt har gått förlorad i likställandet. En övergripande bild, där man kan sparka uppåt och nedåt, även om sparkarna gör lika ont på den som drabbas av dem vilken riktning de än kommer från.
Och visst kan man tänka att de flesta män inte uttrycker sexism plus förekomsten av kvinnor som utsätter män för sexism gör könsmaktsanalysen ogiltig. Men då har man tolkat analysen alltför ytligt. Ingen har någonsin hävdat att kvinnor inte kan bete sig som svin - men det är inte ett uttryck för en maktposition där de strukturellt är överordnade det andra könet. Makt är inget alla män har tagit, det är något de överlämnats, pga vad jag (och uppenbarligen Stephan Mendel-Enk) menar i stort är en följd av rädsla. Jag instämmer i hans analys av manligheten som vilande på några få, hegemoniskt maskulina mäns våldshandligar och aktivt tagande av makt som fundamentet för en överordnad postition, något som alla män drar nytta av men inte känner tacksamhet inför, eftersom de gör det högst passivt.
Jag har haft turen att inte ingå i arbetslag av övervägande kvinnor vilka nedvärderar män (en strategi jag är övertygad om härstammar från en inlärning av dominerande beteende, där förebilden är den hegemoniske mannen, dvs att kvinnor lär sig att maktuttryck är en maskulin disposition). Det jag ser runt omkring mig är istället ofta hur kvinnor bäddar mjukt för män genom att tillmötesgå deras behov. Betrakta ett rum med flera kvinnor och en man. Vem utgör samtalets centrum, mot vem vänds flest uppmärksammande blickar, bekräftande nickar, vem är det som ansträngs för att inte känna sig utanför?
För några veckor sedan deltog jag i ett open space om jämställdhet inom konsten, där en kvinna från en mindre ort talade om att deras besökare på galleriet endast bestod av kvinnor, "förmodligen för att kvinnor mobbar män och säger åt dem att de inte förstår sig på konst". En tjej brevid mig säger då rakt och enkelt, det är nästan så att jag studsar: "Ursäkta, men när du säger så, vet du då om det är sant? för jag har hört samma argument i flera diskussioner här idag, och det slår mig att det är så enkelt att säga att kvinnor mobbar män".
Jag har tänkt på det där så mycket efteråt, just den där enkelheten. Pröva själva, hävda i en diskussion att kvinnor behandlar män illa. Får du medhåll, klappar på axeln? Pröva det omvända, peka på missförhållanden i hur män beter sig mot kvinnor eller hur de talar om föreställningar om kvinnlighet. Blir du misstrodd, misstänkt som rabiat feminist?
Doris Lessing skriver i Den femte sanningen om fenomenet kvinnor som vill bädda mjukt för män, åh sablar, jag kan inte hitta det nu, men hon menade att vi gör det för att vi vill att de ska förbli män. Och jag tänker, kanske ser vi denna vilja hos män, för att vi har tränats att bli så igenkännande, och gör vad vi kan för att tillfredställa det behovet, eftersom vi tränats att tillgodose det.
För det är svårt att vara taggig, och peka på sådant som skaver. Som när man skriver sådana här inlägg.
"Att det inte enbart är enkelt att tillhöra en privilegierad grupp är något alla som har makt förr eller senare upptäcker (...) Det är lätt att göra sig lustig över den typen av bekymmer, men för de drabbade är problemen lika reella, sanna och svåra som de är för den som är underordnad. Skillnaden är att de överordnade - i motsats till de underordnade - sällan kopplar sina problem till själva maktrelationen. Det innebär bland annat att de inte ser att de krav de upplever sig lida under ofta är förklädda privilegier" (s51f, min kursivering)
Jag anser inte att Mendel-Enks bok är väldigt bra. Den är alltför kort och analysen blir lidande av formatet, trots att både ingångarna och slutsaterna är intressanta blir vägen till dessa allt för ytliga för att riktigt tillfredställa mig. Dock har den många poänger, en av de mest intressanta den som citerades ovan (en annan är hur män förbehålls det allra lägsta och det allra högsta i en värdeskala, något jag möjligen kommer återkomma till).
Jag vill inte hävda att sexism inte kan vara ett allmänmänskligt problem som drabbar båda könen. Precis som Mendel-Enk skriver är det förnedrande för alla individer som drabbas av det på arbetsplatser, på krogen och i det offentliga rummet. Men jag ifrågasätter de fall där mäns och kvinnors sexism vägs lika på samma vågskål, eftersom analysen blir alltför tunn där man endast väger in enskilda individers upplevelser av händelsen. Att säga att det är meningslöst att göra ett könskrig av frågan kan verka välvillig, men jag menar att en analys av makt har gått förlorad i likställandet. En övergripande bild, där man kan sparka uppåt och nedåt, även om sparkarna gör lika ont på den som drabbas av dem vilken riktning de än kommer från.
Och visst kan man tänka att de flesta män inte uttrycker sexism plus förekomsten av kvinnor som utsätter män för sexism gör könsmaktsanalysen ogiltig. Men då har man tolkat analysen alltför ytligt. Ingen har någonsin hävdat att kvinnor inte kan bete sig som svin - men det är inte ett uttryck för en maktposition där de strukturellt är överordnade det andra könet. Makt är inget alla män har tagit, det är något de överlämnats, pga vad jag (och uppenbarligen Stephan Mendel-Enk) menar i stort är en följd av rädsla. Jag instämmer i hans analys av manligheten som vilande på några få, hegemoniskt maskulina mäns våldshandligar och aktivt tagande av makt som fundamentet för en överordnad postition, något som alla män drar nytta av men inte känner tacksamhet inför, eftersom de gör det högst passivt.
Jag har haft turen att inte ingå i arbetslag av övervägande kvinnor vilka nedvärderar män (en strategi jag är övertygad om härstammar från en inlärning av dominerande beteende, där förebilden är den hegemoniske mannen, dvs att kvinnor lär sig att maktuttryck är en maskulin disposition). Det jag ser runt omkring mig är istället ofta hur kvinnor bäddar mjukt för män genom att tillmötesgå deras behov. Betrakta ett rum med flera kvinnor och en man. Vem utgör samtalets centrum, mot vem vänds flest uppmärksammande blickar, bekräftande nickar, vem är det som ansträngs för att inte känna sig utanför?
För några veckor sedan deltog jag i ett open space om jämställdhet inom konsten, där en kvinna från en mindre ort talade om att deras besökare på galleriet endast bestod av kvinnor, "förmodligen för att kvinnor mobbar män och säger åt dem att de inte förstår sig på konst". En tjej brevid mig säger då rakt och enkelt, det är nästan så att jag studsar: "Ursäkta, men när du säger så, vet du då om det är sant? för jag har hört samma argument i flera diskussioner här idag, och det slår mig att det är så enkelt att säga att kvinnor mobbar män".
Jag har tänkt på det där så mycket efteråt, just den där enkelheten. Pröva själva, hävda i en diskussion att kvinnor behandlar män illa. Får du medhåll, klappar på axeln? Pröva det omvända, peka på missförhållanden i hur män beter sig mot kvinnor eller hur de talar om föreställningar om kvinnlighet. Blir du misstrodd, misstänkt som rabiat feminist?
Doris Lessing skriver i Den femte sanningen om fenomenet kvinnor som vill bädda mjukt för män, åh sablar, jag kan inte hitta det nu, men hon menade att vi gör det för att vi vill att de ska förbli män. Och jag tänker, kanske ser vi denna vilja hos män, för att vi har tränats att bli så igenkännande, och gör vad vi kan för att tillfredställa det behovet, eftersom vi tränats att tillgodose det.
För det är svårt att vara taggig, och peka på sådant som skaver. Som när man skriver sådana här inlägg.
tisdag 27 april 2010
Oh, the pain
Jag brukar kika in här för att påminna mig om att jag faktiskt har en blogg. Den senaste tiden har varit så helvetiskt hektiskt att när jag försummat den grovt. Men det är lustigt hur det fungerar, även om denna teori endast existerar i mitt huvud. Du läser något, formulerar tankar kring det, läser andras inlägg om saken, inser att det finns en lucka att fylla, börjar formulera ett inlägg så vips är klockan jättesen och du måste välja mellan svårt dåligt samvete för att inte sovit så långe som du borde gjort inför nästa dags vandring i grottekvarnen, eller inte uppdatera din blogg som inte ger dig någon som helst inkomst men är så sabla bra att ha ibland – möjligen som papperskorg för hjärnmaterial. Några dagar senare är tankarna du haft tänkta och uttryckta av någon annan, eller så har frågan förvandlats till en icke-fråga. Den senare är oftast fallet. Och du börjar löst formulera andra inlägg i huvudet osv osv tills du verkar dött bloggdöden. Jag längtar tills det upphör.
I alla fall. I söndags hade jag närkontakt av tredje graden med marken i syrrans paddock. Jag blev avkastad av deras fjordingsto Daisy under en dålig galoppmanöver varför jag nu upplever intensiva smärtor från min höft så fort jag gör vissa rörelser. Som att ta på sig kläder, t.ex. Att ta på sig trosorna har blivit ett helt projekt så här efter min luftfärd från hästryggen. Igår fick jag hjälp av min vän att ta på mig skorna. Kärlek i sin uppriktigaste form.
Till Daisys försvar kan jag säga att jag sort of förtjänade det. Jag kan egentligen inte rida, så frågan är vad jag gjorde på en hästrygg egentligen. Man sätter inte en person som inte kan köra i en bil. Men då jag hänger så mycket med hästar och det har gått bra förut så... Det var när jag försökte galoppera, tappade ena stigbygeln och därmed också kontrollen som Daisy bestämde sig för att göra sig av med mig. Jag tror hon tänkte att ”antingen gör du det här rätt eller så kan du lika gärna kliva av”. Jag flög i en kort båge och landade på höften. Uppsalaseismologerna uppmätte 4.3 på richterskalan. Nobody messes med det stoet. Hon är flockens ledare och riktig matriark. Det lustiga var att jag märkte att hon ville bocka av mig, och lät det ske. Jag tror jag kände att hon hade rätt i att jag red fördjävla dåligt.
Jag är naturligtvis inte den första att trilla av en hästrygg, inte heller den sista. Båda mina systerdöttrar har brutit varsin arm efter olyckliga fall. Ändå har de självklart fortsatt, vilket inte nödvändigtvis bör tolkas som utslag av grav masochism. Det handlar snarare om en inställning som jag menar kan vara del i att hästtjejer brukar odla vissa karaktärsdrag, ett psyke man skulle kunna kalla... maskulint. Jag läste någonstans att hästtjejer blir i högre grad än andra kvinnor företagsledare. Inställningen till det ack så talande ”upp på hästen igen” tillsammans med den totala ”ta ingen skit”-inställningen som genomsyrar hästlivet kan möjligen fostra ledaregenskaper som anses åtråvärda i en maskulint dominerad värld. Min syster sa till mig att ”man inte är en bra ryttare innan man fallit ur sadeln minst hundra gånger”, vilket fascinerade mig. I själva utvecklingen till framgång anses misslyckandet vara en självklar del och en förutsättning, vilket går tvärs emot det inslag av först uppnådd perfektionism innan uttalad duktighet som brukar förfölja tjejer annars. ”Nä, jag har bara uppfunnit botemedlet mot malaria, jag är väl inget bra”-attityden.
Jag kommer alltså sätta mig i hästryggen igen, och då ska jag visa vem som bestämmer.
Jag har har haft turen att sällan i mitt liv ha riktigt ont, utom vid mitt andra djurencounter på Sri Lanka vilket jag hoppas kunna berätta om i en senare del (lustigt att mitt livs smärtsammaste ögonblick orsakats av djur). Smärta gör något med en. Det värsta var för mig första natten. Fullproppad med mediciner starka nog att förvandla en giraff till en grönsak vaknade jag oroligt varje gång jag vände mig och smärtan högg till i ryggen. Vissa ofrivilliga,särskilt ifall plötsliga, rörelser framkallar häftiga indragningar av andan och ofrivilliga utrop av den gnälligare sorten. Man blir introvert. Jag har hela tiden en del av min tankeverksamhet riktad mot smärtans epicentrum. Tvångstankar liknande ”jag kommer aldrig bli bra, nu är det kört” grodde villigt i huvudet och jag såg Cristopher Reeves förvridna kropp framför mig. När jag linkade genom köpcentrumet i staden för att nå mina kvarter förstod jag hur en gammal människa känner sig. Man är rädd, för man vet att ens kroppskapacitet är så låg att vem som helst kan ge sig på dig utan att du kan säga pip till försvar. Det var en otäck känsla. Så mycket tar jag min kropp för given.
Allt det här har fått mig att tänka mycket på min mamma. Hon genomgick en smärtsam operation i knät efter vilken hon levt med ständig, svår smärta. Detta har inneburit ett stort sår för min familj och är min i särklass svåraste sorg. Hennes läkare menar att 1% av alla liknande operationer går fel, varför inga förklaringar kring vad som hänt kan ges. Han lovar henne ständigt nya procedurer och kontakter med andra specialistläkare som senare oftast visa sig inte vara tillgängliga. Detta är sex år sedan. Hon har fortfarande mycket ont. När jag flyttat runt halva Europa har pappa alltid kommit och hälsat på mig. Min mamma har tvingats stanna hemma. Hon kan inte vara den farmor och mormor hon önskar. Hennes liv har reducerats och de som älskar henne står maktlösa.
Jag hörde en gång ett läkarskämt, att innan man blir en riktigt bra kirurg ska man först ha gjort minst hundra patienter invalida.
Misslyckandena som förutsätter kompetensen i fallen mellan läkare och patient ger mig inte samma känsla som i fallet med ryttare och hästar. Det finns helt enkelt fall där det är omöjligt att åter kliva upp på hästen.
I alla fall. I söndags hade jag närkontakt av tredje graden med marken i syrrans paddock. Jag blev avkastad av deras fjordingsto Daisy under en dålig galoppmanöver varför jag nu upplever intensiva smärtor från min höft så fort jag gör vissa rörelser. Som att ta på sig kläder, t.ex. Att ta på sig trosorna har blivit ett helt projekt så här efter min luftfärd från hästryggen. Igår fick jag hjälp av min vän att ta på mig skorna. Kärlek i sin uppriktigaste form.
Till Daisys försvar kan jag säga att jag sort of förtjänade det. Jag kan egentligen inte rida, så frågan är vad jag gjorde på en hästrygg egentligen. Man sätter inte en person som inte kan köra i en bil. Men då jag hänger så mycket med hästar och det har gått bra förut så... Det var när jag försökte galoppera, tappade ena stigbygeln och därmed också kontrollen som Daisy bestämde sig för att göra sig av med mig. Jag tror hon tänkte att ”antingen gör du det här rätt eller så kan du lika gärna kliva av”. Jag flög i en kort båge och landade på höften. Uppsalaseismologerna uppmätte 4.3 på richterskalan. Nobody messes med det stoet. Hon är flockens ledare och riktig matriark. Det lustiga var att jag märkte att hon ville bocka av mig, och lät det ske. Jag tror jag kände att hon hade rätt i att jag red fördjävla dåligt.
Jag är naturligtvis inte den första att trilla av en hästrygg, inte heller den sista. Båda mina systerdöttrar har brutit varsin arm efter olyckliga fall. Ändå har de självklart fortsatt, vilket inte nödvändigtvis bör tolkas som utslag av grav masochism. Det handlar snarare om en inställning som jag menar kan vara del i att hästtjejer brukar odla vissa karaktärsdrag, ett psyke man skulle kunna kalla... maskulint. Jag läste någonstans att hästtjejer blir i högre grad än andra kvinnor företagsledare. Inställningen till det ack så talande ”upp på hästen igen” tillsammans med den totala ”ta ingen skit”-inställningen som genomsyrar hästlivet kan möjligen fostra ledaregenskaper som anses åtråvärda i en maskulint dominerad värld. Min syster sa till mig att ”man inte är en bra ryttare innan man fallit ur sadeln minst hundra gånger”, vilket fascinerade mig. I själva utvecklingen till framgång anses misslyckandet vara en självklar del och en förutsättning, vilket går tvärs emot det inslag av först uppnådd perfektionism innan uttalad duktighet som brukar förfölja tjejer annars. ”Nä, jag har bara uppfunnit botemedlet mot malaria, jag är väl inget bra”-attityden.
Jag kommer alltså sätta mig i hästryggen igen, och då ska jag visa vem som bestämmer.
Jag har har haft turen att sällan i mitt liv ha riktigt ont, utom vid mitt andra djurencounter på Sri Lanka vilket jag hoppas kunna berätta om i en senare del (lustigt att mitt livs smärtsammaste ögonblick orsakats av djur). Smärta gör något med en. Det värsta var för mig första natten. Fullproppad med mediciner starka nog att förvandla en giraff till en grönsak vaknade jag oroligt varje gång jag vände mig och smärtan högg till i ryggen. Vissa ofrivilliga,särskilt ifall plötsliga, rörelser framkallar häftiga indragningar av andan och ofrivilliga utrop av den gnälligare sorten. Man blir introvert. Jag har hela tiden en del av min tankeverksamhet riktad mot smärtans epicentrum. Tvångstankar liknande ”jag kommer aldrig bli bra, nu är det kört” grodde villigt i huvudet och jag såg Cristopher Reeves förvridna kropp framför mig. När jag linkade genom köpcentrumet i staden för att nå mina kvarter förstod jag hur en gammal människa känner sig. Man är rädd, för man vet att ens kroppskapacitet är så låg att vem som helst kan ge sig på dig utan att du kan säga pip till försvar. Det var en otäck känsla. Så mycket tar jag min kropp för given.
Allt det här har fått mig att tänka mycket på min mamma. Hon genomgick en smärtsam operation i knät efter vilken hon levt med ständig, svår smärta. Detta har inneburit ett stort sår för min familj och är min i särklass svåraste sorg. Hennes läkare menar att 1% av alla liknande operationer går fel, varför inga förklaringar kring vad som hänt kan ges. Han lovar henne ständigt nya procedurer och kontakter med andra specialistläkare som senare oftast visa sig inte vara tillgängliga. Detta är sex år sedan. Hon har fortfarande mycket ont. När jag flyttat runt halva Europa har pappa alltid kommit och hälsat på mig. Min mamma har tvingats stanna hemma. Hon kan inte vara den farmor och mormor hon önskar. Hennes liv har reducerats och de som älskar henne står maktlösa.
Jag hörde en gång ett läkarskämt, att innan man blir en riktigt bra kirurg ska man först ha gjort minst hundra patienter invalida.
Misslyckandena som förutsätter kompetensen i fallen mellan läkare och patient ger mig inte samma känsla som i fallet med ryttare och hästar. Det finns helt enkelt fall där det är omöjligt att åter kliva upp på hästen.
tisdag 20 april 2010
Sri Lanka - del 1
Jag har drabbats av resfeber igen. Jag vill bort, vara nytt, se nytt. I denna min romantiska utlängtanskänsla satte jag mig ned och skrev om mina upplevelser av den bästa resa jag gjort; den till Sri Lanka våren 2007. Så här blev det:
Februari 2007. Jag och J sitter och gråter på en restaurang i ett köpcenter i Colombo. Vi är inte ledsna – vi har precis tagit några tuggor av ställets dahl, en linsrätt så stark att den var nära att golva oss. Vi hade några timmar innan landat på flygplatsen och funnit sovplats i ett YWCA. Kvinnan som drev stället förvirrade oss genom att svara på våra frågor med att rytmiskt luta huvudet från sida till sida – en gest vi senare lärde oss betyder OK, men som i stunden kunde tolkas lite hur som helst. Vi hoppades att vår begäran att få sovplats på stället bifallits och gick sedan ut i staden för att finna oss något att äta. Därav tårarna av chilikaraktär. Vi förstod inte hur vi skulle överleva Sri Lanka, men bara några veckor senare skulle våra smaklökar vänja sig så pass vid kryddningen av alla de ljuvliga rice n’ curryrätter vi äter att all mat hemmavid ska komma att smaka intetsägande.
Colombo är möjligen den tråkigaste huvudstad jag befunnit mig i. Den är grå med några halvhjärtade försök till skyskrapor och en vansinnig trafik. Endast strandpromenaden med dess förälskade par, leende mödrar med vackra saris och försäljare av sötsaker kan jag tycka om. Några småbarn skriker förtjust när de får några saltstänkt av havsvatten i ansiktet och vi dricker kokosvatten ur tetrakartong medan vi blickar ut över ett exklusivt hotell i kolonialstil. Några av våra vänner från Sverige befinner sig längre söderut i ett litet samhälle vid namn Hikkaduwa. Redan nästa dag åker vi ned med en hyrd taxi för vilken vi betalar en löjlig summa, nästintill mikroskopisk.
Jag kommer alltid minnas de scener av ödeläggelse som låg kvar som minnesmärken över tsunamin mellan de utbyggda turisttråken. Mellan utlandsfinansierade hostels och små bebyggelser av affärer och restauranger skymtade landskap av knäckta palmer och raserade byggnader fram. Platser översållade av små träkors. En ägare av ett hostel i Weligama visar oss märket efter hur högt vågen sköljde in över hans hus. Den räckte långt över mitt huvud, ståendes på andra våningens balkong.
Det är våra vänner som rekommenderat mig och J att köpa den dyra resan till Sri Lanka. De är gamla surfare som förälskat sig i ön och till och med köpt en bit land på dess västra sida för att kunna bygga hus på. Tyvärr har konflikten gjort inresandet till ön periodvis omöjlig, men denna vår har allt varit relativt lugnt. De möter oss på hostelet i Hikkaduwa. Vårt rum har kackerlackor i badrummet men jag är beredd att förlåta allt. Vi är framme. Sol och bad. Fantastiskt mat och god öl. Äntligen. Vi stannar där en vecka, bestämmer oss för att försöka på surfing. När vi åker i slutet på veckan får vi en mikroskopisk nota från ägaren av hostelet för hela veckan, rum och mat. Det var fantastiskt.
Jag kan inte säga att jag någonsin blev en stjärna på att surfa. Efter bara en timme med att blivit misshandlad av de hårt slående vågorna ville jag ge upp. Alla muskler värkte. Min mage var intensivt röd efter att rispats mot brädan. Jag hade svalt tillräckligt med havsvatten för att starta ett interiört ekosystem. Framförallt hade jag inte lyckats stå upp på brädan mer än i några få, svajiga minuter. ”Nä, det är inget för mig helt enkelt”, tänkte jag och lade mig på en solstol, beställde in en god drink och betraktade J:s outtröttliga försök att bemästra vågorna. Hon såg ut att bli mosad till småsmulor. Jag tror jag såg mer av hennes fotsulor i luften än vad jag såg hennes huvud. ”Ja, hon är en kämpe hon,” tänkte jag och sippade njutningsfullt på min drink. Roligast var när en synnerligen sinister våg svepte bort hennes bikiniöverdel, vilket orsakade en hel del genans hos henne och en hel del förtjusning hos några av strandens besökare (som parentes måste jag nämna att J till slut blev mycket duktig på att surfa. Men det först när hon senare åkte ett år till Australien för att lära sig mer av denna muskelförintande sport).
Februari 2007. Jag och J sitter och gråter på en restaurang i ett köpcenter i Colombo. Vi är inte ledsna – vi har precis tagit några tuggor av ställets dahl, en linsrätt så stark att den var nära att golva oss. Vi hade några timmar innan landat på flygplatsen och funnit sovplats i ett YWCA. Kvinnan som drev stället förvirrade oss genom att svara på våra frågor med att rytmiskt luta huvudet från sida till sida – en gest vi senare lärde oss betyder OK, men som i stunden kunde tolkas lite hur som helst. Vi hoppades att vår begäran att få sovplats på stället bifallits och gick sedan ut i staden för att finna oss något att äta. Därav tårarna av chilikaraktär. Vi förstod inte hur vi skulle överleva Sri Lanka, men bara några veckor senare skulle våra smaklökar vänja sig så pass vid kryddningen av alla de ljuvliga rice n’ curryrätter vi äter att all mat hemmavid ska komma att smaka intetsägande.
Colombo är möjligen den tråkigaste huvudstad jag befunnit mig i. Den är grå med några halvhjärtade försök till skyskrapor och en vansinnig trafik. Endast strandpromenaden med dess förälskade par, leende mödrar med vackra saris och försäljare av sötsaker kan jag tycka om. Några småbarn skriker förtjust när de får några saltstänkt av havsvatten i ansiktet och vi dricker kokosvatten ur tetrakartong medan vi blickar ut över ett exklusivt hotell i kolonialstil. Några av våra vänner från Sverige befinner sig längre söderut i ett litet samhälle vid namn Hikkaduwa. Redan nästa dag åker vi ned med en hyrd taxi för vilken vi betalar en löjlig summa, nästintill mikroskopisk.
Jag kommer alltid minnas de scener av ödeläggelse som låg kvar som minnesmärken över tsunamin mellan de utbyggda turisttråken. Mellan utlandsfinansierade hostels och små bebyggelser av affärer och restauranger skymtade landskap av knäckta palmer och raserade byggnader fram. Platser översållade av små träkors. En ägare av ett hostel i Weligama visar oss märket efter hur högt vågen sköljde in över hans hus. Den räckte långt över mitt huvud, ståendes på andra våningens balkong.
Det är våra vänner som rekommenderat mig och J att köpa den dyra resan till Sri Lanka. De är gamla surfare som förälskat sig i ön och till och med köpt en bit land på dess västra sida för att kunna bygga hus på. Tyvärr har konflikten gjort inresandet till ön periodvis omöjlig, men denna vår har allt varit relativt lugnt. De möter oss på hostelet i Hikkaduwa. Vårt rum har kackerlackor i badrummet men jag är beredd att förlåta allt. Vi är framme. Sol och bad. Fantastiskt mat och god öl. Äntligen. Vi stannar där en vecka, bestämmer oss för att försöka på surfing. När vi åker i slutet på veckan får vi en mikroskopisk nota från ägaren av hostelet för hela veckan, rum och mat. Det var fantastiskt.
Jag kan inte säga att jag någonsin blev en stjärna på att surfa. Efter bara en timme med att blivit misshandlad av de hårt slående vågorna ville jag ge upp. Alla muskler värkte. Min mage var intensivt röd efter att rispats mot brädan. Jag hade svalt tillräckligt med havsvatten för att starta ett interiört ekosystem. Framförallt hade jag inte lyckats stå upp på brädan mer än i några få, svajiga minuter. ”Nä, det är inget för mig helt enkelt”, tänkte jag och lade mig på en solstol, beställde in en god drink och betraktade J:s outtröttliga försök att bemästra vågorna. Hon såg ut att bli mosad till småsmulor. Jag tror jag såg mer av hennes fotsulor i luften än vad jag såg hennes huvud. ”Ja, hon är en kämpe hon,” tänkte jag och sippade njutningsfullt på min drink. Roligast var när en synnerligen sinister våg svepte bort hennes bikiniöverdel, vilket orsakade en hel del genans hos henne och en hel del förtjusning hos några av strandens besökare (som parentes måste jag nämna att J till slut blev mycket duktig på att surfa. Men det först när hon senare åkte ett år till Australien för att lära sig mer av denna muskelförintande sport).
måndag 19 april 2010
måndag 12 april 2010
Jag och akademin
Mitt längsta förhållande har jag haft med akademin. Och nu när jag snart är redo att take it to the next level passar det sig med en kärleksförklaring. Jo, jag älskar fanimig dig akademin. Utan dig vet jag inte var jag hade hamnat. Och jag är gärna din i minst 4 år framöver, om du vill ha mig. Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Två gånger tröttnade jag på dig så mycket att jag bara drog, jag ville inte veta av dina krav och jag var så trött på ditt jävla gnäll. Inga framtidsutsikter erbjöd du heller. En gång kickade du ut mig. Jag har aldrig varit så deprimerad. Och jag har aldrig varit så glad som den dagen du tog mig tillbaka.
Visst är det en vacker kärlekshistoria? Vi är lyckliga. Och jag kan ärligt säga att stunderna av nyförälskelse återkommer oftare än stunderna då jag vill kasta porslin eller vara för mig själv, utan dig. Jag visste inte att universitetet fanns förrän jag var 18 år. Jag visste inte vad man gjorde där, vad man kunde läsa, hur det gick till eller varför. Men det var det året, strax före jag fyllde 19 jag började där. Ingen i min närmsta familj hade gått där. Vi snackar generationer tillbaka. Ingen i min närmsta familj vet vad det är jag gör där egentligen. De frågar alltid när jag blir färdig eller hur mycket jag har kvar. När jag skaffar mig ett ”riktigt” jobb, alltså.
Min första kurs gick sådär. Jag misslyckades på två tentor har jag för mig. Ett av mina svar lästes upp för klassen, att skratta åt. Men jag överlevde och hittade hem bland samhällsvetenskaperna. Med denna kärleksförklaring gjord och 10 år gångna uppfattar jag det som att jag har en sån fatalt skild syn på akademin till skillnad från mina medelklasskompisar. Från dem som alltid visste att det inte fanns några andra alternativ. Från där dem akademin inte ses som en möjlighet, utan en självklarhet. Många av mina år inom akademin kan ses, nu när jag ser tillbaka på det, som en hämnd. Det är min känsla. En hämnd mot det ojämlika samhället med sina klasspositioner som gräver sig in inpå själva benen. Där benen oftast går någon annanstans än till akademin och nöts ut. Och jag tror att det, tillsammans med min smarta hjärna och lyckliga stjärna, främst är revanschlustan som tagit mig hit. En revansch för att all statistisk inferens visar på att jag, likt min mamma, borde bo i en mindre stad, ha 2,1 barn, villa, Volvo, arbeta på vårdhem och en make som jobbar inom industrin. Jag stretade emot, för inget av detta har jag men jag har akademin. Kanske när barn till arbetarklassföräldrar också kan inse att man får ha båda är samhället lite mer jämlikt.
Att jag ser hela min utbildning som en revanschskapelse är inte att förminska min prestation, tvärtom gör jag med denna min bakgrund och mina erfarenheter levande. Att plocka fram, att använda, att vrida och vända på, att banka huvudet mot väggen för, att gråta för, att glädjas för. Jag har många gånger sagt till vänner ”men ni förstår inte hur det är” att vara arbetarklass och att verka inom akademin. Och inte förklarar jag något bra heller, för att det finns så mycket som är habitus som Bourdieu skulle ha benämnt det. Det är så många (kapital-) dimensioner som mitt habitus måste anpassas efter att jag inte vet i vilken jag ska börja. Hämndkänslan bottnar i alla de gånger min pappa super sig full på dagtid, alla de gånger min mamma blev slagen, alla de gånger mina föräldrar lånade pengar av mitt ekonomiska 13-års-jag till mat, alla de gånger jag packade min gympapåse/matsäck själv, alla de gånger mamma läst ut ännu en Marklund/Nesser/Larsson-deckare och sagt att det är det bästa hon läst, alla icke-böcker i vår bokhylla under min skolgång, alla falukorvsringar i ugnen, alla furubord, allt hat mot alla som avviker från normen, alla sönderarbetade ryggar, alla TV-program som visats om kvällarna där tv-soffan ses som det största helgnöjet, allt lirkande med att få pengarna att räcka till mat månaden ut, allt lånande av pengar av mina bästa vänners föräldrar för att jag skulle få åka på skidsemester, all folköl, alla flyttar till nya ställen…ni förstår hur jag menar?
Min hämnd för detta är alltså mitt (goda) förhållande till akademin. Även om jag får kämpa emot objektivitetsimpulser från alla håll och kanter vet jag, by heart, att det inte finns någon jävla objektivitet, för då hade mina erfarenheter inte fått ta plats och det hade varit en sorg både för akademin och mig. Ni ska få se.
Visst är det en vacker kärlekshistoria? Vi är lyckliga. Och jag kan ärligt säga att stunderna av nyförälskelse återkommer oftare än stunderna då jag vill kasta porslin eller vara för mig själv, utan dig. Jag visste inte att universitetet fanns förrän jag var 18 år. Jag visste inte vad man gjorde där, vad man kunde läsa, hur det gick till eller varför. Men det var det året, strax före jag fyllde 19 jag började där. Ingen i min närmsta familj hade gått där. Vi snackar generationer tillbaka. Ingen i min närmsta familj vet vad det är jag gör där egentligen. De frågar alltid när jag blir färdig eller hur mycket jag har kvar. När jag skaffar mig ett ”riktigt” jobb, alltså.
Min första kurs gick sådär. Jag misslyckades på två tentor har jag för mig. Ett av mina svar lästes upp för klassen, att skratta åt. Men jag överlevde och hittade hem bland samhällsvetenskaperna. Med denna kärleksförklaring gjord och 10 år gångna uppfattar jag det som att jag har en sån fatalt skild syn på akademin till skillnad från mina medelklasskompisar. Från dem som alltid visste att det inte fanns några andra alternativ. Från där dem akademin inte ses som en möjlighet, utan en självklarhet. Många av mina år inom akademin kan ses, nu när jag ser tillbaka på det, som en hämnd. Det är min känsla. En hämnd mot det ojämlika samhället med sina klasspositioner som gräver sig in inpå själva benen. Där benen oftast går någon annanstans än till akademin och nöts ut. Och jag tror att det, tillsammans med min smarta hjärna och lyckliga stjärna, främst är revanschlustan som tagit mig hit. En revansch för att all statistisk inferens visar på att jag, likt min mamma, borde bo i en mindre stad, ha 2,1 barn, villa, Volvo, arbeta på vårdhem och en make som jobbar inom industrin. Jag stretade emot, för inget av detta har jag men jag har akademin. Kanske när barn till arbetarklassföräldrar också kan inse att man får ha båda är samhället lite mer jämlikt.
Att jag ser hela min utbildning som en revanschskapelse är inte att förminska min prestation, tvärtom gör jag med denna min bakgrund och mina erfarenheter levande. Att plocka fram, att använda, att vrida och vända på, att banka huvudet mot väggen för, att gråta för, att glädjas för. Jag har många gånger sagt till vänner ”men ni förstår inte hur det är” att vara arbetarklass och att verka inom akademin. Och inte förklarar jag något bra heller, för att det finns så mycket som är habitus som Bourdieu skulle ha benämnt det. Det är så många (kapital-) dimensioner som mitt habitus måste anpassas efter att jag inte vet i vilken jag ska börja. Hämndkänslan bottnar i alla de gånger min pappa super sig full på dagtid, alla de gånger min mamma blev slagen, alla de gånger mina föräldrar lånade pengar av mitt ekonomiska 13-års-jag till mat, alla de gånger jag packade min gympapåse/matsäck själv, alla de gånger mamma läst ut ännu en Marklund/Nesser/Larsson-deckare och sagt att det är det bästa hon läst, alla icke-böcker i vår bokhylla under min skolgång, alla falukorvsringar i ugnen, alla furubord, allt hat mot alla som avviker från normen, alla sönderarbetade ryggar, alla TV-program som visats om kvällarna där tv-soffan ses som det största helgnöjet, allt lirkande med att få pengarna att räcka till mat månaden ut, allt lånande av pengar av mina bästa vänners föräldrar för att jag skulle få åka på skidsemester, all folköl, alla flyttar till nya ställen…ni förstår hur jag menar?
Min hämnd för detta är alltså mitt (goda) förhållande till akademin. Även om jag får kämpa emot objektivitetsimpulser från alla håll och kanter vet jag, by heart, att det inte finns någon jävla objektivitet, för då hade mina erfarenheter inte fått ta plats och det hade varit en sorg både för akademin och mig. Ni ska få se.
Daddys - något blev inte sagt.
Efter att skrivit mitt inlägg om kärleken till pappa kände jag att något skavde. Det var något som inte blivit sagt. Inte att min pappa är en djävel på att laga mat, vilket visserligen var en stor miss att inte omnämna, utan något om mäns föräldraskap som jag tänkt på länge. Det handlar om våld, där två tredjedelar av misshandelsfall mot barn tillskrivs män. Problemet är att jag inte finner ett sätt att uttrycka detta, utan att riskera att bli som idioten jag refererade till i mitt förra inlägg, vars teorier om att män är farliga för barn fick mig att i affekt komponera ihop en kärleksförklaring till min egen pappa. Hur hittar vi sätt att prata om det, benämna det utan att fördomsfullt reducera?
Jag lyssnade till Tendens i P1 i lördags om mäns föräldraskap. Tyvärr hann jag inte lyssna på hela eftersom jag var tvungen att rusa iväg, men det var nånting som Michael Alonzo, ordförande i föreningen Pappa - barn, sa som fick mig att återigen känna att det var något som missats. Han menade att han inte kämpade för mannens rätt utan för barnens.
Programmet tog upp den förlegade idén om att mamman alltid kommer vara den primära föräldern och hur detta avspeglar sig i rättsväsendets genom att i vårdnadstvister döma till kvinnors fördel. Feminismen har kämpat mot en bild av moderskapet som heligt. Samtidigt anklagas nu feminister för att föra en kamp för kvinnans makt över barnen mot män, en bild som jag tror tål en del granskning, just för att frågan om män som tar sina föräldraskap på allvar är så viktig.
För några år sedan plockade jag under en utlandsresa upp en bok vid namn När blodsbanden brister där författaren berättar om hur hon i åratal fick kämpa mot myndigheter och rättsväsende när det visade sig att hennes ex utförde övergrepp på deras son. Hennes berättelse liknar Alonzos i den mån att hon aldrig blev betrodd, utan till slut tvingades skicka sin son till sin pappa (detta efter att övergreppen ägt rum) eftersom hon annars skulle förlora vårdnaden. Hennes son var därmed fullständigt rättslös.
Min pappa var en av de få män som under 70-talet fick ensam vårdnad om sin dotter. Jag har hört brottsstycken om hur detta gick till och har dragit slutsatsen att det fanns sinnessjukdom inblandat. Mina kusiner tvingades genomlida en fruktansvärt uppslitande vårdnadsprocess som vanns av pappan, trots att han i stora perioder inte var lämplig vårdnadshavare, något som lämnat stor bitterhet hos särskilt den kusin jag talar mest med detta om. Jag benämner inte dessa exempel som bevis på att berättelsen om män som alltid förlorar i vårdnadstvister är osann, egentligen inte ens som nyansering. Men de har förmodligen del i min känsla över att något inte blivit sagt eller belyst i frågan.
Vårdnadstvister kan slita enormt på barns välmående. Men vilka av dessa bilder stämmer? Alonzos bild, där män praktiskt taget inte har en chans i vårdnadstvister, eller den i När blodsband brister, där rättsväsendet är så mån om att barnet ska ha tillgång till båda föräldrarna att man tvingar det att ensamt bo med sin våldtäktsman, i de rum där våldtäkterna har ägt rum? Skulle detta någonsin behövas genomlidas av en vuxen?
Och jag tänker att det är precis som Alonzo säger: att det handlar om barnens rätt. Hur förstår vi det, hur pratar vi om det?
Jag lyssnade till Tendens i P1 i lördags om mäns föräldraskap. Tyvärr hann jag inte lyssna på hela eftersom jag var tvungen att rusa iväg, men det var nånting som Michael Alonzo, ordförande i föreningen Pappa - barn, sa som fick mig att återigen känna att det var något som missats. Han menade att han inte kämpade för mannens rätt utan för barnens.
Programmet tog upp den förlegade idén om att mamman alltid kommer vara den primära föräldern och hur detta avspeglar sig i rättsväsendets genom att i vårdnadstvister döma till kvinnors fördel. Feminismen har kämpat mot en bild av moderskapet som heligt. Samtidigt anklagas nu feminister för att föra en kamp för kvinnans makt över barnen mot män, en bild som jag tror tål en del granskning, just för att frågan om män som tar sina föräldraskap på allvar är så viktig.
För några år sedan plockade jag under en utlandsresa upp en bok vid namn När blodsbanden brister där författaren berättar om hur hon i åratal fick kämpa mot myndigheter och rättsväsende när det visade sig att hennes ex utförde övergrepp på deras son. Hennes berättelse liknar Alonzos i den mån att hon aldrig blev betrodd, utan till slut tvingades skicka sin son till sin pappa (detta efter att övergreppen ägt rum) eftersom hon annars skulle förlora vårdnaden. Hennes son var därmed fullständigt rättslös.
Min pappa var en av de få män som under 70-talet fick ensam vårdnad om sin dotter. Jag har hört brottsstycken om hur detta gick till och har dragit slutsatsen att det fanns sinnessjukdom inblandat. Mina kusiner tvingades genomlida en fruktansvärt uppslitande vårdnadsprocess som vanns av pappan, trots att han i stora perioder inte var lämplig vårdnadshavare, något som lämnat stor bitterhet hos särskilt den kusin jag talar mest med detta om. Jag benämner inte dessa exempel som bevis på att berättelsen om män som alltid förlorar i vårdnadstvister är osann, egentligen inte ens som nyansering. Men de har förmodligen del i min känsla över att något inte blivit sagt eller belyst i frågan.
Vårdnadstvister kan slita enormt på barns välmående. Men vilka av dessa bilder stämmer? Alonzos bild, där män praktiskt taget inte har en chans i vårdnadstvister, eller den i När blodsband brister, där rättsväsendet är så mån om att barnet ska ha tillgång till båda föräldrarna att man tvingar det att ensamt bo med sin våldtäktsman, i de rum där våldtäkterna har ägt rum? Skulle detta någonsin behövas genomlidas av en vuxen?
Och jag tänker att det är precis som Alonzo säger: att det handlar om barnens rätt. Hur förstår vi det, hur pratar vi om det?
tisdag 6 april 2010
You must be a football coach, the way you got me playin' the field
Med anledning av mitt inlägg om fotboll tidigare har det här med fotbollens politiska dimension än en gång intresserat mig. Nyss pratade jag med Robert som gjorde mig uppmärksam på ännu en nyhet som är intressant ur flera aspekter, både på ideologiska och könsmässiga grunder. Debatten om kvinnors rätt att bära slöja är min sagt mångspårig och snårig. Jag är av den enkla åsikten att ingen ska sätta sig till doms över, särskilt inte priviligerade kvinnor i västvärlden som jag, vad kvinnor har på sig. Jag tycker att det är komprometterat att uttrycka åsikten att det är förtryckande med helkroppsbeklädnad samtidigt som kvinnors avklädnad (läs:nakenhet) i det offentliga rummet inte alls uppfattas som ideologiskt färgat.
Hur som, FIFA har nu satt stopp för ett gäng iranskor i OS i höst.
FIFA:s regler säger att ingen spelare får bära utrustning som symboliserar politiska, religiösa eller personliga uttryck, ur DN-artikeln. Anledningen är alltså att kvinnorna bär hijab.
Men det är alltså helt okej att skapa (friidrotts-)dräkter med spets och avklippta handskar också med en spetskant, som inför OS i Peking 2008?
Det är helt okej att sponsra ett damlag (Malmö-FF) mot att dem ska spela i korta fransiga kjolar, magtröjor och strumpor med bjällror?
Det är också helt okej för ordföranden i internationella fotbollsförbundet 2003 (Slepp Blatter, vilket jävla namn) önska att kvinnliga fotbollsspelare ska ta efter de vågade volleybolldräkternas mer "feminina" och tajta shorts?
Det är helt okej att Lennart Johansson (uefa-snubben) menar att kvinnor borde användas mer i reklam inom sportens värld då Det finns många företag som skulle kunna dra nytta av en tjej, svettig, som spelat i regnet - och när hon kommer ut från omklädningsrummet så ser hon alldeles underbar ut?
Det finns säkert otaliga fler exempel.
Ännu en dimension i det hela är att de dräkter som bärs av många idrottare är fyllda med reklam för diverse företag. Är inte det att föra fram ideologin kapitalism rakt framför våra ögon? Det uppfattas alltså inte som ideologiskt eller politiskt laddat att idrottsutövare bär kläder fyllda av de som fixat fram mest cash?
Hur som, FIFA har nu satt stopp för ett gäng iranskor i OS i höst.
FIFA:s regler säger att ingen spelare får bära utrustning som symboliserar politiska, religiösa eller personliga uttryck, ur DN-artikeln. Anledningen är alltså att kvinnorna bär hijab.
Men det är alltså helt okej att skapa (friidrotts-)dräkter med spets och avklippta handskar också med en spetskant, som inför OS i Peking 2008?
Det är helt okej att sponsra ett damlag (Malmö-FF) mot att dem ska spela i korta fransiga kjolar, magtröjor och strumpor med bjällror?
Det är också helt okej för ordföranden i internationella fotbollsförbundet 2003 (Slepp Blatter, vilket jävla namn) önska att kvinnliga fotbollsspelare ska ta efter de vågade volleybolldräkternas mer "feminina" och tajta shorts?
Det är helt okej att Lennart Johansson (uefa-snubben) menar att kvinnor borde användas mer i reklam inom sportens värld då Det finns många företag som skulle kunna dra nytta av en tjej, svettig, som spelat i regnet - och när hon kommer ut från omklädningsrummet så ser hon alldeles underbar ut?
Det finns säkert otaliga fler exempel.
Ännu en dimension i det hela är att de dräkter som bärs av många idrottare är fyllda med reklam för diverse företag. Är inte det att föra fram ideologin kapitalism rakt framför våra ögon? Det uppfattas alltså inte som ideologiskt eller politiskt laddat att idrottsutövare bär kläder fyllda av de som fixat fram mest cash?
måndag 5 april 2010
War Zone - ett forskningsförslag
För några år sedan såg jag denna film i sin helhet:
Filmen efterföljdes av häftiga diskussioner kring hennes metod och dess applicering, kring egenupplevda erfarenheter av att bli trakasserad på gatan, kring gränserna för hur man får bete sig mot andra i det offentliga rummet. Jag har länge intresserat mig för spänningen mellan könen i det offentliga rummet. Det fascinerar mig att så många, praktiskt taget alla kvinnor jag mött (själv eller genom media) har någon gång upplevt det som en farlig och hotfull plats där man mött kränkade och skrämmande upplevelser. Vad som intresserade mig med filmen var också (även om det finns delar med den jag ställer mig frågande till) hur männen hon möter ofta känner starkt obehag inför att bli utsatta för det de själva utsätter andra för. Begrunda orden "Excuse me, I'm working" och svaret "Excuse me, I was walking".
Det är så fascinerande att jag satte mig ned och skissade på en forskningsplan gällande frågan. Så här skulle den kunna se ut (obs. Detta är alltså inte ett seriöst försök till forskningsplan utan en lek med tanken. Men ändå...):
Syfte:
Att genomföra en kartläggande och analyserande studie kring mäns och kvinnors (o)lika erfarenheter av och tillgångar till det offentliga rummet, med fokus på erfarenheter av sexuella trakasserier, våld eller hot om våld i det spatiala rummet gatan och (eller) den offentliga lokaltrafiken. Jag önskar genom resultatet av dessa erfarenheter föra en diskussion kring de sociala funktionerna av dessa för relationerna mellan kvinnor och män i stort och vad dessa säger om kvinnors situation i samhället idag.
Forskningsfrågor:
- Hur upplever kvinnor tillgången till det offentliga rummet (gatan, kollektivtrafiken) idag? Hur ser förekomsten av sexuella trakasserier ut? Hur ser kvinnors strategier för att hantera dessa ut? Upplevs detta olika, vad kan detta då bero på?
- Hur upplever män tillgången till det offentliga rummet? Vad är deras erfarenheter av sexuella trakasserier, våld eller hot om våld ut i offentliga rum (med fokus på våld av sexuell karaktär) Hur förstår de själva närmanden och vilka är deras erfarenheter av att vara den som ”utsätter” andra för detta?
- Vad finns det att tillgå inom lagstiftning för kvinnor som upplever sexuella trakasserier på offentlig plats? När görs anmälningar?
- Hur sanktioneras de olika situationerna av våld och kränkningar? När sanktioneras de inte?
- Hur bör sexuella trakasserier i det offentliga rummet förstås?
Metod:
Jag önskar att utföra denna studie som en övergripande intervjustudie, med både män och kvinnor som informanter. Jag önskar utföra kvalitativa djupintervjuer med ett flertal personer inom vad som är rimligt för min tidsbegränsning, gärna upp emot 80-100 intervjuer. Jag gör gärna detta i någon slags samarbetsform staden. Som analysverktyg har arbetar jag med kvalitativ innehållsanalys.
Teori:
För att bäst ringa in problematiken kring forskningsområdet menar jag att flera teoretiska synsätt kan bidra till analysen. Förutom de redan nämnda kring sexuella trakasserier i offentliga rum, är queerteorin och dess fokusering på normalitet av intresse i denna fråga, inte minst Butler (2006) problematisering av den normativa sexualiteten och kroppen. Från sociologiskt håll har Goffman (1963) undersökt den publika sfären. Dock menar jag att en analys av det offentliga rummet inte bör uträkna genusaspekten, varför jag kommer att luta mig på feministisk teori; kring det offentliga rummet, kring våld och genus och kring kroppens vara i det moderna samhället. Jag menar att tidigare analyser av trakasserier i offentlig miljö har mycket att hämta ur teori kring kroppen som numera är vanliga, eftersom att de ringar in kroppens betydelse för förståelsen av identitet. Teorier jag tidigare inspirerats av i mina arbeten kring kropp och feminitet har varit främst Bourdieu för habitusbegreppet, Bordo (1993) och Shilling (2003) för kroppens sociologi och Young (2000) för en fenomenologi av den kvinnliga kroppens vara. Intersektionalitetsteorin (se exempelvis Yuval-Davies, 2006) med dess fokus på olika former av maktvektorer är fruktbar för att ringa in beteenden i offentliga rum eftersom att dessa kommer att upplevas och förstås olika beroende på t.ex kön och sexualitet. Gardner Brooks (1995) menar till exempel att homosexuella män vittnar om liknande upplevelser av trakasserier som kvinnor i relation till andra män. Dessa kan fortsätta kasta ljus över den studie av det offentliga rum jag vill göra.
Jag menar att det är viktigt att både undersöka och definiera kvinnors erfarenheter av mäns sexuella trakasserier i offentliga rum eftersom att det är del i många kvinnors vardag – och ändå något som är lite undersökt. When women’s experience remains unnamed, it remains a dubious reality in the eyes of others (Spender (1985), citerad i Kissling, 1991).
(Parenterstecknena hävisar till att män och kvinnor ofta förstår närmanden från okända andra mycket olika (se Garder Brooks, 1995, Kissling, 1991). Män uppvisar ofta en oförståelse inför kvinnors obehag inför visslingar, kommentarer och närmanden och menar att det bör tolkas som smickrande och som en direkt konsekvens av kvinnors ansträngningar att vara vackra genom smink, klädsel mm.)
Främst är det glappet mellan föreställningen om rätten till den egna kroppen, den ”goda sexualiteten” i det jämställda Sverige, och förståelsen av att ”skylla sig själv”. Jag finner i historier om sexuella trakasserier och kränkningar i offentliga situationer en paradox i uttalanden om att det ”är fel” men att det är något som ”inte kan göras något åt”. Spänningen mellan sanktionen av handlingarna och förståelsen av dem som något fel ger utrymme till intressanta diskussioner kring normativ sexualitet. Min fråga är enkelt: Vad är det i den normativa heterosexualiteten som sanktionerar situationer av våld trots normen av den ”goda sexualiteten” baserad på jämställdhetstanken och förståelsen av rätten till den egna kroppen?
Exempel referenser:
Bordo, Susan (1993) Unbearable weight – feminism, western culture and the body. University of California Press, London
Butler, Judith (2006) Genus ogjort, kropp, begär och möjlig existens, Norsteds Akademiska förlag
Gardner Brooks, Carol (1995) Passing by, gender and public harassment, University of California press, Los Angeles
Goffman, Irving (1963) Behavior in public places, Free Press, Glencoe
U.H Graneheim & B, Lundman (2003) “Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to acheive trustworthiness” Nurse education today (24) 105-112
Kissling Arveda, Elizabeth (1991) “Street harassment: the language of sexual terrorism”, Discourse and Society vol. 2(4) 451-460
Shilling, Chris [1993] (2003) The body and social theory Sage, London
Stanko, Elizabeth (1990) Everyday violence: How women and men experience sexual and physical danger. Pandora, London
Young, Iris Marion (2000) Att kasta tjejkast: texter om feminism och rättvisa Atlas, cop, Stockholm.
Yuval-Davies, Nira (2006) “Intersectionality and feminist politics” European journal of women’s studies 13(3): 193-209
Vem vet? Kanske blir det ett projekt någon gång i framtiden.
Filmen efterföljdes av häftiga diskussioner kring hennes metod och dess applicering, kring egenupplevda erfarenheter av att bli trakasserad på gatan, kring gränserna för hur man får bete sig mot andra i det offentliga rummet. Jag har länge intresserat mig för spänningen mellan könen i det offentliga rummet. Det fascinerar mig att så många, praktiskt taget alla kvinnor jag mött (själv eller genom media) har någon gång upplevt det som en farlig och hotfull plats där man mött kränkade och skrämmande upplevelser. Vad som intresserade mig med filmen var också (även om det finns delar med den jag ställer mig frågande till) hur männen hon möter ofta känner starkt obehag inför att bli utsatta för det de själva utsätter andra för. Begrunda orden "Excuse me, I'm working" och svaret "Excuse me, I was walking".
Det är så fascinerande att jag satte mig ned och skissade på en forskningsplan gällande frågan. Så här skulle den kunna se ut (obs. Detta är alltså inte ett seriöst försök till forskningsplan utan en lek med tanken. Men ändå...):
Syfte:
Att genomföra en kartläggande och analyserande studie kring mäns och kvinnors (o)lika erfarenheter av och tillgångar till det offentliga rummet, med fokus på erfarenheter av sexuella trakasserier, våld eller hot om våld i det spatiala rummet gatan och (eller) den offentliga lokaltrafiken. Jag önskar genom resultatet av dessa erfarenheter föra en diskussion kring de sociala funktionerna av dessa för relationerna mellan kvinnor och män i stort och vad dessa säger om kvinnors situation i samhället idag.
Forskningsfrågor:
- Hur upplever kvinnor tillgången till det offentliga rummet (gatan, kollektivtrafiken) idag? Hur ser förekomsten av sexuella trakasserier ut? Hur ser kvinnors strategier för att hantera dessa ut? Upplevs detta olika, vad kan detta då bero på?
- Hur upplever män tillgången till det offentliga rummet? Vad är deras erfarenheter av sexuella trakasserier, våld eller hot om våld ut i offentliga rum (med fokus på våld av sexuell karaktär) Hur förstår de själva närmanden och vilka är deras erfarenheter av att vara den som ”utsätter” andra för detta?
- Vad finns det att tillgå inom lagstiftning för kvinnor som upplever sexuella trakasserier på offentlig plats? När görs anmälningar?
- Hur sanktioneras de olika situationerna av våld och kränkningar? När sanktioneras de inte?
- Hur bör sexuella trakasserier i det offentliga rummet förstås?
Metod:
Jag önskar att utföra denna studie som en övergripande intervjustudie, med både män och kvinnor som informanter. Jag önskar utföra kvalitativa djupintervjuer med ett flertal personer inom vad som är rimligt för min tidsbegränsning, gärna upp emot 80-100 intervjuer. Jag gör gärna detta i någon slags samarbetsform staden. Som analysverktyg har arbetar jag med kvalitativ innehållsanalys.
Teori:
För att bäst ringa in problematiken kring forskningsområdet menar jag att flera teoretiska synsätt kan bidra till analysen. Förutom de redan nämnda kring sexuella trakasserier i offentliga rum, är queerteorin och dess fokusering på normalitet av intresse i denna fråga, inte minst Butler (2006) problematisering av den normativa sexualiteten och kroppen. Från sociologiskt håll har Goffman (1963) undersökt den publika sfären. Dock menar jag att en analys av det offentliga rummet inte bör uträkna genusaspekten, varför jag kommer att luta mig på feministisk teori; kring det offentliga rummet, kring våld och genus och kring kroppens vara i det moderna samhället. Jag menar att tidigare analyser av trakasserier i offentlig miljö har mycket att hämta ur teori kring kroppen som numera är vanliga, eftersom att de ringar in kroppens betydelse för förståelsen av identitet. Teorier jag tidigare inspirerats av i mina arbeten kring kropp och feminitet har varit främst Bourdieu för habitusbegreppet, Bordo (1993) och Shilling (2003) för kroppens sociologi och Young (2000) för en fenomenologi av den kvinnliga kroppens vara. Intersektionalitetsteorin (se exempelvis Yuval-Davies, 2006) med dess fokus på olika former av maktvektorer är fruktbar för att ringa in beteenden i offentliga rum eftersom att dessa kommer att upplevas och förstås olika beroende på t.ex kön och sexualitet. Gardner Brooks (1995) menar till exempel att homosexuella män vittnar om liknande upplevelser av trakasserier som kvinnor i relation till andra män. Dessa kan fortsätta kasta ljus över den studie av det offentliga rum jag vill göra.
Jag menar att det är viktigt att både undersöka och definiera kvinnors erfarenheter av mäns sexuella trakasserier i offentliga rum eftersom att det är del i många kvinnors vardag – och ändå något som är lite undersökt. When women’s experience remains unnamed, it remains a dubious reality in the eyes of others (Spender (1985), citerad i Kissling, 1991).
(Parenterstecknena hävisar till att män och kvinnor ofta förstår närmanden från okända andra mycket olika (se Garder Brooks, 1995, Kissling, 1991). Män uppvisar ofta en oförståelse inför kvinnors obehag inför visslingar, kommentarer och närmanden och menar att det bör tolkas som smickrande och som en direkt konsekvens av kvinnors ansträngningar att vara vackra genom smink, klädsel mm.)
Främst är det glappet mellan föreställningen om rätten till den egna kroppen, den ”goda sexualiteten” i det jämställda Sverige, och förståelsen av att ”skylla sig själv”. Jag finner i historier om sexuella trakasserier och kränkningar i offentliga situationer en paradox i uttalanden om att det ”är fel” men att det är något som ”inte kan göras något åt”. Spänningen mellan sanktionen av handlingarna och förståelsen av dem som något fel ger utrymme till intressanta diskussioner kring normativ sexualitet. Min fråga är enkelt: Vad är det i den normativa heterosexualiteten som sanktionerar situationer av våld trots normen av den ”goda sexualiteten” baserad på jämställdhetstanken och förståelsen av rätten till den egna kroppen?
Exempel referenser:
Bordo, Susan (1993) Unbearable weight – feminism, western culture and the body. University of California Press, London
Butler, Judith (2006) Genus ogjort, kropp, begär och möjlig existens, Norsteds Akademiska förlag
Gardner Brooks, Carol (1995) Passing by, gender and public harassment, University of California press, Los Angeles
Goffman, Irving (1963) Behavior in public places, Free Press, Glencoe
U.H Graneheim & B, Lundman (2003) “Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to acheive trustworthiness” Nurse education today (24) 105-112
Kissling Arveda, Elizabeth (1991) “Street harassment: the language of sexual terrorism”, Discourse and Society vol. 2(4) 451-460
Shilling, Chris [1993] (2003) The body and social theory Sage, London
Stanko, Elizabeth (1990) Everyday violence: How women and men experience sexual and physical danger. Pandora, London
Young, Iris Marion (2000) Att kasta tjejkast: texter om feminism och rättvisa Atlas, cop, Stockholm.
Yuval-Davies, Nira (2006) “Intersectionality and feminist politics” European journal of women’s studies 13(3): 193-209
Vem vet? Kanske blir det ett projekt någon gång i framtiden.
lördag 3 april 2010
Återigen ett minne.
Jag vet inte varför de rasar över mig, minnena. Antagligen ligger de där och pyr någonstans. Vill ut på något sätt.
Jag vet aldrig hur gammal jag är när minnena utspelar sig. I mitt förra inlägg om karusellincidenten skrev jag att jag var 10, men jag misstänker att jag var yngre. I detta minne måste jag gått i ettan, möjligen tvåan. Vi har åkt på klassresa till en populär djurpark inte långt från gamla staden. Där fanns även en stor lekplats med avancerade lekställningar, svindlande tubrutschkanor och dödsföraktande linbanor över smutsvattenfyllda vallgravar. Det var så roligt. Men det som lockade mig mest var dammen. Där fanns små ekor att ro men framförallt: små runda farkoster vilka styrdes med hjälp av en liten motor. Kanske var det min pappas båtintresse som smittat av sig på mig; Jag skulle köra en av de småbåtarna.
Inga av mina klasskamrater var med i dammen. Där fanns bara jag, i min lilla båt, och några äldre killar vilka i stort ignorerade mig. Jag minns inte om mina båtfärdigheter gick bra. Kanske misslyckades jag att styra båten och såg mig om efter hjälp. Nånting var det i alla fall. För de äldre pojkarna började efter en stund att omringa mig. Till min förvåning började de turas om att ramma mig, lite försiktigare till en början, sedan så hårt de kunde.
Till en början skrek jag, argt. Lägg av! Men inte länge till. Det gick upp för mig att jag var indragen i något som skulle kunna sluta riktigt illa. Dammen var förmodligen inte särskilt djup, men jag kunde helt säkert inte bottna och kunde dessutom ännu inte simma speciellt bra. Det var deras ansikten som fick mig att tystna. De var så beslutsamma. Inga skratt, inga glåpord inför min svaghet. De var själva tysta inför sina viljor att göra mig illa. Ansiktena var så allvarliga. Jag tror att jag grät. Men jag skrek inte.
Till slut var det någon som såg vad som höll på att hända. En ung tjej, kanske inte mer än 15 år, skriker åt killarna att sluta. Men de är allt för koncentrerade på vad de gör. Hon skriker igen. Hennes röst skär sig. Jag märker till min förskräckelse att hon börjar gråta där hon står. Då reagerar de. Pojkarna lämnar mig ifred. Jag får hjälp att komma upp ur båten av flickan och går därifrån.
Jag hade aldrig känt en sån känsla förut. Innan, när jag blivit kränkt, kunde jag känna indignation, ilska, en röd önskan om hämnd. Detta var annorlunda. Jag blev tyst inför situationen där jag var så fullständigt utlämnad inför andras önskan att göra mig illa.
(- Kanske till och med döda mig? Nej, snarare se hur långt det kunde gå? -)
att jag inte sa något på länge utan stilla gick tillbaka till min klass med en ny sorts skräck och sorg innanför bröstet.
Jag vet inte varför de rasar över mig, minnena. Antagligen ligger de där och pyr någonstans. Vill ut på något sätt.
Jag vet aldrig hur gammal jag är när minnena utspelar sig. I mitt förra inlägg om karusellincidenten skrev jag att jag var 10, men jag misstänker att jag var yngre. I detta minne måste jag gått i ettan, möjligen tvåan. Vi har åkt på klassresa till en populär djurpark inte långt från gamla staden. Där fanns även en stor lekplats med avancerade lekställningar, svindlande tubrutschkanor och dödsföraktande linbanor över smutsvattenfyllda vallgravar. Det var så roligt. Men det som lockade mig mest var dammen. Där fanns små ekor att ro men framförallt: små runda farkoster vilka styrdes med hjälp av en liten motor. Kanske var det min pappas båtintresse som smittat av sig på mig; Jag skulle köra en av de småbåtarna.
Inga av mina klasskamrater var med i dammen. Där fanns bara jag, i min lilla båt, och några äldre killar vilka i stort ignorerade mig. Jag minns inte om mina båtfärdigheter gick bra. Kanske misslyckades jag att styra båten och såg mig om efter hjälp. Nånting var det i alla fall. För de äldre pojkarna började efter en stund att omringa mig. Till min förvåning började de turas om att ramma mig, lite försiktigare till en början, sedan så hårt de kunde.
Till en början skrek jag, argt. Lägg av! Men inte länge till. Det gick upp för mig att jag var indragen i något som skulle kunna sluta riktigt illa. Dammen var förmodligen inte särskilt djup, men jag kunde helt säkert inte bottna och kunde dessutom ännu inte simma speciellt bra. Det var deras ansikten som fick mig att tystna. De var så beslutsamma. Inga skratt, inga glåpord inför min svaghet. De var själva tysta inför sina viljor att göra mig illa. Ansiktena var så allvarliga. Jag tror att jag grät. Men jag skrek inte.
Till slut var det någon som såg vad som höll på att hända. En ung tjej, kanske inte mer än 15 år, skriker åt killarna att sluta. Men de är allt för koncentrerade på vad de gör. Hon skriker igen. Hennes röst skär sig. Jag märker till min förskräckelse att hon börjar gråta där hon står. Då reagerar de. Pojkarna lämnar mig ifred. Jag får hjälp att komma upp ur båten av flickan och går därifrån.
Jag hade aldrig känt en sån känsla förut. Innan, när jag blivit kränkt, kunde jag känna indignation, ilska, en röd önskan om hämnd. Detta var annorlunda. Jag blev tyst inför situationen där jag var så fullständigt utlämnad inför andras önskan att göra mig illa.
(- Kanske till och med döda mig? Nej, snarare se hur långt det kunde gå? -)
att jag inte sa något på länge utan stilla gick tillbaka till min klass med en ny sorts skräck och sorg innanför bröstet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)