JAG - bidrag II Sibirien

(ngt redigerad)

Sara Lidman sa en gång att man aldrig ska göra misstaget att tro att man är färdigdefinierad. Att ens identitet är klar. I mitt eget liv har jag har trott så mycket om mig själv men aldrig egentligen fått min definition utmanad. Exempelvis tänkte jag alltid att jag var en person som var trogen, tills jag bestämde mig för att ligga runt. Det var så enkelt, det var bara att göra det. Jag blev nästan chockerad över hur lite motstånd min identitet gjorde, nästan som om jag trodde att den skulle hålla som en hinna över ett foster. Ett annat exempel: jag trodde alltid att jag var en person som aldrig skulle nedlåta sig att banta eller noja över sin vikt. Tills jag en dag bestämde mig för att se hur långt jag kunde gå. Jag minns ett foto min före detta pojkvän tog på mig vid den tiden. Jag är naken, fotot är taget uppifrån. Jag lutar mig ned mot marken i skräddarställning och min kropp ser ut som en stor, vit, benros. Jag minns att jag kände samtidigt äckel och spänning inför bilden, inför att ha gått för långt och samtidigt ha trotsat den bild jag gjort upp av mig själv.

Det beror på att han i varje ögonblick försöker vara sig själv. Men så fort han funnit sig själv har detta sig själv redan förvandlats till ett skrämmande fängelse som han på nytt måste spränga sig ur. (Agneta Pleijel, Lord Nevermore)

Jag antar att jag ibland behöver ruska om det jag tror att jag är för att inte ta den bilden för given. För att se igenom hur konstruerad den kan vara.

Jag vet att de identiteter jag har tillgängliga är beroende av de kontexter jag befinner mig i. Jag kan aldrig helt bli författaren till mitt eget liv, utan de subjektspositioner jag väljer kan endast vara begripliga i ett visst sammanhang, en viss tid och en viss kultur. Jag har insett att det är bara i den priviligerade position jag befinner mig i som en människa kan föreställa sig en flytande identitet. Hade jag blivit född på gatan i någon av kåkstäderna i, låt oss säga Johannesburg, hade nog mina möjliga identitetsprojekt varit starkt begränsade. Till och med här, i detta land, är det så tydligt att vi följer de vägar som stakats ut av våra positioner inom en klass, ett kön, en tid. Så vem är egentligen Jag?

Ibland får jag känslan: Jag finns inte. Det jag som jag talar om handlar ofta om den jag ser mig själv att jag vill vara. Jag har bestämt det så för att kunna leva med mig själv. Men min identitet är aldrig färdig. Även om jag bestäms i mångt och mycket av de positioner jag föds i, finns utrymme för min identitet att expandera. Marguerite Duras skrev i sin roman Älskaren:

Mitt livs historia finns inte. Det finns inget sådant. Det finns aldrig någon mittpunkt. Ingen väg, ingen linje. Det finns stora områden där man ger vid handen att det fanns någon, det är inte sant där fanns ingen.

Jag ser det som att hon vid varje försök att skriva sitt liv har haft olika infallvinklar, olika sätt att skriva sin historia vilka alla var lika sanna. Först vid gammal ålder, när det inte längre fanns någon att ta anstöt av hennes historia, fann hon att det inte fanns några murar längre, det skrivna behövde inte längre gömma sig för att bli läst, fältet låg öppet åt alla håll. Hon skrev en roman om sin barndom där allt fick plats, det fula och det vackra, det anstötande och det oskuldsfulla, kärleken och hatet.

Om den jag tror att jag är, är bilden av mig som jag hoppas att jag kan vara, har jag i så fall en god grogrund för att bli något jag kan stå för. Jag ser fram emot att se vem jag kommer vara när jag blir äldre. Jag vill gärna tro att det praktiskt taget kan vara vem som helst.

Nerd revenge revisited

Det är något som skorrar illa inom mig när jag hör ordet nörd. Nånting som skaver när det firas internationella nörd-dagen, när killen brevid mig på universitetsbiblioteket bär en tischa med trycket "Nerds rules ok!", något med hela denna slå-tillbaka-attityd och stolta underdogsolidaritet nördar emellan.

Det är det att det aldrig har varit synd om nördarna.



Vi har vetat hela tiden att det var vi som skulle lyckas. Vad har det blivit av de häftiga brudarna och de häftiga killarna från din högstadieskola idag? Sitter de i den fula förorten med två ungar från sina sena tonår, är de döda i överdoser, såg du den häftigaste killen i stan när du var 14 fortfarande trakassera kids på hamburgerhaket? Det har jag, och jag minns det glödande förakt jag kände i den stunden.

Jag minns henne, Emma, den populäraste tjejen på skolan. Hon som var ihop med stans snyggaste killar, hon som var kompis med stans häftigaste tjejer, hon vars popularitet var så stor att hon hade ett stadigt koppel av Emma-frälsta efter sig var hon än gick. Helt plötsligt, i högstadiet, började hon hata mig. I mellanstadiet hade hon inte ens noterat min existens. Jag var den konstiga tjejen som gillade dans och ignorerade fotboll, hon som läste poesi på fritiden och lyssnade hellre på Suede än pojkband (pun intended). Jag bjöd på det. Jag lät henne hata mig, jag kunde inte känna annat än medlidande med henne. Jag visste att hennes pappa inte längre brydde sig om henne efter att han skaffat ny familj. Jag visste att hennes gyllene era gick mot sitt slut och att mitt väntade på att ta över. Kanske visste jag att hon var på väg mot en tid då hon skulle tvingas göra abort två gånger med sin knarklangande pojkvän, att hon skulle drabbas av anorexi och försvinna någon stans där jag hellre skulle dö än att vara, jag tror det var sjukhuskantinen?

Det var inte konstigt att hon hatade mig. Jag lät henne göra det, för ingen av oss satt vid styret för vad som hade börjat ändras.

Vi vet och har vetat länge att denna värld är gjord för oss. Vi medelklassnördar som numera sportar konstnärsskap, läser vidare på universitetet, vi som startar konsultföretag för miljömedvetna, föreläser om jämställdhet på företagsluncher, vi som skriver för allt annat än pekorala magasin och uppskattar hemlagad husmanskost, vi som arbetar som linuxprogrammerare, som har rest och lärt oss ett annat språk än engelskan.

Det har aldrig varit synd om oss.

Samtal över disken

Cafét, lördag förmiddag. Han kommer in för att hämta mackor till jobbarkompisarna.

Han: Ska jag hälsa till Anders?
Jag:(hade för tillfället glömt att Anders skulle springa Göteborgsvarvet) Ja gör det!
Han: Han jobbar inte i dag, hö hö.
Jag: Nehe just det! he he (stön)
Han: Du är kär i Anders va?
Jag: ??? Eeh, jo visst, klart jag är det (suck)
Han: Vet han om det, hö hö
Jag: Jo men det är ingen hemlighet (suck igen)
Han: men han är ju kortare än du, du får böja dig ned när ni ska kyssas, HÖHÖ! Men du kanske gillar att vara över killar?
Jag: (dör inombords)(exploderar av inre gapskratt)(måste messa Anders)

Visste hon när hon gick, att hon kommit för att hindra mig att skrika, att lägga mig ned på golvet och hata, hata, alla andra och mig själv, detta meningslösa djävla liv.

En solig dag i maj

Jag har ett myggbett på fotknölen. Precis på kanten till skorna jag hade på mig igår, när vi satt på Jesses krog och tittade på ferrarin (eller var det corvette? Röd var den) parkerad över gatan, tillhörandes paret vid bordet breve. Myggbettet kliar och pockar på, driver mig till vansinne.

Lika mycket vansinne som jag tycker att det är att ge ut sitt hjärta till någon. Just därför jag har hållit det för mig själv, ganska länge nu. Men tiderna är nya, om jag går i terapi för att lära mig att dela med mig att mitt hjärta till mina föräldrar, hur svårt är det då inte att tänka mig att dela med mig av mitt hjärta till någon jämbördig? Steget är inte stort, eller steget är gigantiskt.

Jag tror att jag måste ge upp någonting för att andra ska få plats i mitt liv, sakta har jag börjat inse att det förhåller sig precis tvärtom. Meningen med livet är att dela det med dina människor omkring dig. Jag vill undvika att låta som en nyfrälst Agneta Sjödin eller liknande, men är det inte en ganska fantastisk insikt? Och ja, med förbehåll: jag kommer aldrig, aldrig, aldrig göra mig beroende, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig äga någon, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig stagnera, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig bli bekväm. Redan i här inte bara anas min rädsla och ofullbordighet, den står i full blom. Men det är okej med mig.

Bli inte rädd nu. Det här betyder en insikt. Det betyder en turné utan innehåll, utan kompass, utan datum. Men iaf en turné. Mitt hjärtas turné:

På mitt hjärtas turné kommer det skapas bildminnen att lägga i en kartong, ta fram och le åt. På mitt hjärtas turné kommer det slitas ut och bli trött. På mitt hjärtas turné kommer det att bli stoppad för en mängd kontroller längs vägen. På mitt hjärtas turné kommer spelningarna komma oväntat, bytas ut och ibland ställas in. På mitt hjärtas turné kommer mitt band helt att bytas ut. På mitt hjärtas turné kommer fansen att gråta, skratta, skrika med mig. På mitt hjärtas turné kommer minst en manager förblinda min kurs. På mitt hjärtas turné kommer gaget att vara lycka.

Som Håkan sa, äntligen på väg.

Och det pirrar i mig av att vara på väg.
Vägen känns långt ifrån rak, jag vet inte ens vilket håll jag ska åt i närmsta korsning, ej heller om jag bör byta fordon till en röd corvette, om det är så att jag måste stanna vid nästa rödlyse eller om reglerna inte gäller mig, om tanklocket sitter fast eller om det är långt till närmsta rastplats.

Okej, nu har jag slut på symboler. Jag klarar inte att av att skriva om det här med verkliga ord för att jag är rent ut sagt skiträdd, men det är också okej.

Market saturation

Trygghet. När man fått den fasta tjänsten och tillslut landat 1:a handskontraktet och dessutom insett att den man träffar är den enda man vill vakna upp med. Då vill man inte tillbaka dit. Till jobbet där arbetsuppgifterna urlakade din själ, där chefens ständiga nålstick och knivhugg fick dig att brista ut i gråt i hallen efter varje arbetsdag, efter de möblerade andrahandslägenheterna med inredning helt i rosa och rött, eller rummet som inneboende där du aldrig fick sova ut då den 18-åringa dottern till hyresvärden väckte dig varje natt genom att sätta på eurodisco efter utekvällen, efter att blivit dumpad genom tystnadsbehandlingen eller genomlidigt dejter med någon som frågar dig om du vill ha barn snart och sedan berättar att han inte rikigt kommit över sitt ex.

Jag tror inte att det är ett alltför stort beroende av bidrag och stöd som förlamar människor. Vad som gör människor illa är snarare ett alltför stort beroende av en marknad. Vare sig det är arbetsmarknad, bostadsmarknad eller köttmarknad.

Bristen på alternativ håller oss på plats.

Notis till förra inlägget...

Jag är på det stora hela heterosexuell. Detta är inte ett inlägg för att på ett skojfriskt alternativt sätt komma ut som norm utan ett inlägg för att förtydliga vilken inställning till sexualitet jag vill se ta över hegemonin. Det är den där våra läggningar respekteras. Inte en där en alternativ norm ersätter en annan.

Fuck it.

Kön, bliv vid din läst

Regnbågsflaggorna vajar vackert i hela staden, framför museerna, i köpcentrat, muntert fladdrandes från spårvagnarnas ovansidor. Lyssnar på P1 om situationen för HBT-människor i Sydafrika, där lebiska kvinnor, särskilt de med en maskulin framtoning, våldtas i "omvändande syfte". Lyssnar till P3 där man följer Prideparaden i Vilnius och utsätts för motdemonstranters hån och våld. Ser bilder från Prideparader i Stockholm där mammor och pappor paraderar glatt med budskapet "Stolta Hbt-föräldrar". Och det är så man kan gråta av det.

I min sista delkurs hade jag endast en klasskamrat. Hon skrev en fantastisk d-uppsats där hon intervjuade heterosexuella kring deras syn på homosexualitet. När hon först presenterade sin idé för mig funderade jag lite på hur hon skulle hitta informanter. Men jag hade misstagit mig: folk ringde henne och bad att bli intervjuade när de fått reda på vad hon skulle skriva om. Och just det att homosexualitet är något som man fortfarande pratar om (som jag hade misstagit mig över) blev också stor del av hennes analys. Hon kom fram till, så brillant enkelt, att de människor hon talat med som hade mest konservativa idéer kring män och kvinnor, feminitet och maskulinitet, också hade mest konservativa idéer kring sexualitet. Det mest skrämmande med homosexualiteten verkade vara detta könsöverskridande, kvinnor som är som män, män som är som kvinnor.

Och det påminde mig så mycket om varför Hbt-saken också är feminismens, och tvärtom.

För våldet mot homosexuella, detta man kallar "omvändande våld", är ingenting annat än ett försök till återställande av ordningen. Om vi börjar glida ur våra givna roller hotar vi något grundläggande.

Fortsätt glida! Fortsätt hota! Vi förtjänar något större än så här.

*Längtar till ledighet*

Sri Lanka - del 2

Tillsammans med våra vänner reste vi upp igen, tillbaka till Colombo för att ta tåget till Kandy; staden med det tempel där enligt legenden en relik av Buddah skulle befinna sig. Tågresan mot landets mitt var förtjusande. Klättringen uppåt bland frodiga skogar och grönklädda berg fick mig på så gott humör att jag glömde den otrevliga biljettförsäljare som vägrat expediera mig och J utan istället med ett tålmodigt leende vänt sig till vår manliga vän. Vi köpte andraklassbiljetter, vilket innebar att vi fick sitta ned medan de med tredjeklassbiljetter (uteslutande Sri Lankeser) stod upp, ihopträngda i en överfull vagn. Vid varje stopp klev försäljare av sötsaker in och skanderade sina erbjudanden. Jag minns att vi väntade länge i ett stopp inte långt från Colombo. Vi drack ständigt vatten för att inte blir uttorkade. När vi kom fram var det kväll. Vårt hotell var ett gammalt hus byggt i kolonialstil, med en enorm altan varifrån vi satte oss och drack te. I träden omkring oss hoppade apor omkring i listiga försök att stjäla våra toasts påstrukna med äcklig marmite. Jag stortrivdes. Vårt sovrum hade högt i tak och vi kände oss mycket luxuösa, trots att standarden egentligen var ganska skamfilat med mögel och vattenskador.

Vi gick till templet, vi skrev hem från internetcaféer med tvivelaktiga uppkopplingar. Jag ringde hem till den jag tyckte om. Att vandra på gatorna i Sri Lankas samhällen och små städer gav ofta känslan av att vara en utomjording. Jag och J vande oss till slut under vår månad långa resa att bli utstirrade och till och med pekade på. Vi antog att vi stirrade minst lika mycket tillbaka som de upplevelsejunkies vi var. Periodvis kunde det vara jobbigt. Vi önskade ibland, senare på resan, att vi hade haft våra kompisar med oss längre. När vi gick med dem stirrade inte längre männen på samma sätt.

Efter att sett oss mätta på Kandy tog vi en buss längre in i landet, uppåt mot bergen. Ogenerat följde vi Lonley Planets rekommendationer att beskåda de vackra bergen på öns mitt. När vi landade i staden Nuwara Eliya insåg vi att vi skulle frysa i våra tunna kläder. Staden ligger på en höjd av över 2000 möh och det blåste en snål vind vid ankomsten. Vid stationen stod flera män och lockade med hostelerbjudanden. Då vi inte orkade söka upp hostel själva följde vi en av dem till ett hus på en höjd. Runt omkring stod flera moderna, nybyggda hus som fungerade som hostels för turister. De flesta verkade tomma. Något med det störde mig. Allt som byggts där, allt som försökte vara fint, var för vår skull, allt för turisterna. Jag minns att det regnade mycket i Nuwara Eliya. I staden kallades restaurangerna ”hotels” och där fanns även ”non-vegetarian hotels”. Det var fint att vara på en plats där köttätande är det avvikande. Där fann vi en enorm marknad av märkesvinterkläder, allt fejk naturligtvis, men jag lyckades pruta mig till en fleecejacka till ett bra pris att värma mig med. J passade på att köpa ett par termobyxor till skidsemestern, något vi aldrig trott vi skulle göra på Sri Lanka.

Vi insåg att Nuwara Eliya inte var så spännande stad. Men vi hade på förhand köpt två hostelnätter och försökte finna något att göra. Brevid oss låg en golfbana vi bestämde oss för att pröva. J spelar lite golf, men vi andra hade knappt hållt i en klubba innan. Vi betalade avgiften att få skjuta lite bollar då en man noterar mina jeans och menar att tyvärr, det går inte. Jag blev förvirrad. Så såg jag de engelska turisterna i vita shorts, rutiga sockar och rosa pullovrar. Jag var för schabbig i jeans för att spela golf. Till slut placerade de mig bakom ett tätt buskage med en hink bollar och en driver. Vi garvade åt detta länge efteråt.

Elefanten. Vi tog en av de små taxibilarna och följde reseguidens anvisningar mot en koloni för elefantungar som skulle finnas i närheten. Vi fann den inte, men chauffören körde oss till en annan elefantpark. Där fanns endast en elefant. Hon uppmanades bada på kommando för att vi skulle skulle få en upplevelse. Hon gick ut, sprutade motvilligt lite vatten på sig, skyggandes för djurskötarens piska. Sen fick vi i tur och ordning rida på henne. Jag ville gråta av det förnedrande, det sabla artificiella i hela situationen, att det ska fan vara turist.

Keep on trying

I’m fuelled by the idea
That this world was made to share
But it never seems to work out
And all we seem to share
Is doubt and misery
I just want to build up
A solid bond in your heart heart
When you feel in your soul
And your heart begins to blow

Keep it in mind to

Keep on trying



Tack Martin!

Dagsaktuell 70-talskarikatyr eller Quoi faire?

Förvandlingar schmervandlingar

I fredags såg jag Pygmalion, en historia om klass, klassförakt och i viss utsträckning även kvinnoförakt. Pygmalion skriver berättelsen om det uppblåsta egot professor Higgins, fenomenalt spelad av Johan Ulveson, förakt inför alla som inte kan bete sig ”korrekt”, dvs enligt den medelklassiga moralen. I dramatens beskrivning som jag länkar till ovan står det att Eliza nappar direkt när hon får erbjudandet om att förvandlas från förortsbrutta till överklassdam, eftersom ”många av oss längtar efter en ’total make-over’”. Jag håller inte med. Många av oss längtar däremot efter drägliga villkor, att kunna försörja sig på sitt arbete, att inte bli förnedrade när vi utför vårt arbete och jag tror, drömmer om autonomi och frihet var dag. Higgins och co lockar med just de uppburna kapitalen som krävs för att positionera sig på fältet och därmed deltar Eliza i experimentet som ska förvandla henne från skånsk förortsbrud till en dam som kan röra sig i dem finare salongerna.

En nyckelscen, eller en scen som fastnade i mig, är när Eliza ska presenteras för Higgins kulturöverklassmor på dennes bjudning. Jag skrattar, för jag vet inte hur jag annars ska hantera alla känslor. Eliza har förvisso lärt sig att tala korrekt, föra sig korrekt, ge ett korrekt intryck (klädsel) men när de godkända samtalsämnena (väder och hälsa) tagit slut talar hon om alkoholmissbruk, om svenssonsuputer i sin närhet, om att kasta ut gubben för att han är för full och drar rövarhistorier som får överklassdamerna att förfäras. Och det är kring detta mina tankar fastnar, societetsdamerna lyssnar nämligen. Med avsky med ändå med ett intresse, lite som att läsa skvallertidningar och förfäras över Britneys celluliter. Man vill inte veta, men ändå dras blicken dit.

Och det är detta jag också tänkte på efter föredraget om antirasistisk feminism och krav inför valet som hölls på feministiskt forum förra helgen. Representanten för rörelsen Aint I a Woman uttryckte sin trötthet inför krav på utbildning, där ”äkta blattetjejer” ska komma och berätta ”hur det är” för myndighetspersoner och kommunalråd som är de som beslutar om deras framtida möjligheter. De ska lyssna, få en inblick i deras verklighet och sedan ta goda beslut. Jag tänkte på exakt samma sak när jag imorse läste om Jenny Wrangborg i Flamman. Hennes nyutkommna bok har fått många att förstå att det finns en annan verklighet än den som normalt visas upp i medierna.

Mina klasserfarenheter låter jag nästan aldrig ta plats i mitt dagliga liv, jag har ju gjort en Eliza, lagt mig till med ett onödigt krångligt akademiskt språk till exempel, för nu djävlar är det min tur att utesluta. Att jag hittat och tagit mig en plats på den här bloggen känns understundom bra men också lite som att jag, som har en massa historier från mitt trasiga hem och många så kallade utanförskapsberättelser blir som en slags clown. Jag kan skriva berättelser att förfäras över, det är inte det. Men jag vill inte bli ett inslag, en scen, ett undantag, ett alibi för medelklassen att lägga huvudena på sne, lyssna, le och säga ”det måste ha varit jobbigt för dig”. Jag vet fan inte vad jag vill ha, men jag vill inte bli en sådan att tycka synd om, en som alltid kan hävda att ”jag hade det ändå värst”. Jag vill kunna sparka uppåt och att de där uppe tar mina sparkar på allvar.

1:a maj

Vad jag tänker på nu, och har gjort en längre tid, möjligen ändå från då jag var politiskt engagerad i den autonoma vänstern, är det extremt korta steg mellan anarkism och en radikal liberalism som hänger samman med en politisk utopi kring den absoluta friheten, där främst unga män ofta kopplade till piratdiskussionen (om inte direkt till partiet) numera skäms för att de röstade på folkpartiet när de upptäcker att det inte är ett speciellt liberalt parti, om hur jag aldrig kommer förstå illusionen om en individ frikopplad från sin kontext och myten om det fria valet. Samtidigt attraheras jag så mycket av inte minst feministiska liberala idéer kring civila rättigheter knutna till individen och inte familjen eller partnern, hur jag också fruktar ett övervakningssamhälle. Hur jag har vänner som inte vill vara vänster, hur jag på middagar kan höra flera säga att de har liberala vänner och hur detta fortfarande förvånar mig. Hur jag inte har denna anarkistiska liberalism framför mig när jag talar om liberal politik, utan forfarande den politik som betonar markadens frihet och ”den enda vägen” likt kaptialistiska överprästdogmatiker. Hur denna ekonomiska liberalism vilken tidigare talades om som nyliberalism, tillsammans med denna anarkisktliberalism hänger ihop. Jag tänker på hur det är liberalerna med sin ovilja att tala om strukturer som kan verka vara de nya politiska radikalerna, de hörs mest och syns mest, och det har varit så nu ett tag.

Så kalla mig politruk. Jag kallar mig socialist för jag tror att en jämlik värld är bättre för alla, inte bara dem som befinner sig i min kontext, mitt sammanhang, utan verkligen alla.

Jag befann mig härom veckan vid ett middagsbord med en av dessa unga radikalliberal män. Han var tidigare dragen till den extrema vänstern men fick numera ”utslag” av ordet struktur. Han talade om friheten på internet och menade att han var så trött på barnporrdiskussionen (jag hade inte nämnt den), och just den tröttheten fick mig ändå att vilja stanna upp just där och förstå, för även om jag försäkrade min oro inför vilka regleringar av nätet som kan uppkomma, måste en reglering av brottshandlingar på nätet automatiskt leda till det fria internets upplösning? Bärande för hans (naturligtvis) liberalanarkistiska idé var också staten som fiende vilken förhindrar individens frihet, och där blir diskussionen intressant, för hur två människor som växt upp i samma samhälle kan ha så olika förtroende för demokrati är en gåta. Vi kunde komma överens om mycket, och det är naturligtvis så det alltid är, exempelvis statens nödvändiga transparens för förverkligandet en sann demokrati. Men där jag aldrig förstått den ohämmade skepsisen för staten, där jag ser dess möjligheter och dess funktion vid fördelning av resurser och därigenom också ett jämlikt samhälle, ser han endast ett verktyg för kontroll. Lite grann som Luke Skywalker kände för Imperiet, kan jag tänka i mina elakaste stunder.

Och säga vad man vill, men det är onekligen intressant att mötas. Jag kan förstå varför man dras till anarkism. Jag har en vän som kallar sig kommunalist, en onekligen intressant politisk hållning.

Men jag kommer tycka det är sexigt att betala skatt än på ett tag.