Balansen

Det är en fin linje, den där att hålla sig till den fina linjen och inte hamna utanför, på de fula linjerna. Det är så nära, så nära, men ändå inte. Jag bor nära en psykakut, tänker ibland, ofta: är idag dagen då jag inte orkar mer? Jag frågar mig själv om jag orkar bära allting en dag till. Klarar jag det? Tanken på stegen till psykakuten skänker komfort åt tanken. När jag har dessa tankar är jag glad, då är jag frisk. Och jag beslutar mig alltid för att jag orkar. Än så länge, nota bene. Vad som skrämmer mig ännu mer är när jag inte tänker och orkar allt. När förskjutandet har nått Himalaya. När jag går upp om morgnarna och fungerar normalt, äter min gröt, går till jobbet. Samtidigt är det detta beteendet som är räddningen, men hur normalt är för mycket, eller omvänt, hur mycket är normalt? Frågar jag mig. Och inga svar får jag heller, utan livet bara pågår.

Om jag hade varit en käck människa hade jag tänkt att det många insikter som drabbar mig under tiden, men vem vill med dessa insikter till? Vad ska jag göra av att nu veta hur det är, när jag tidigare medlidsamt försökt förstå rädslan för döden och rädslan över att förlora någon?

Nu finns det ett före och ett efter och just nu ägnar jag mig åt att skynda att älska, vilket är hemskt och vackert på samma gång.