Bekännelsen

Alla gör det, och jag finner det intressant. Berättar vad de röstar på. Jag själv (efter en del beslutsångest, men egentligen inte) tog mitt röstkort, begav mig till shoppingcentret och förtidsröstade på V.

Jag har en vän som studerar juridik. Under den tid hon läste kurser i skattejuridiska frågor insåg hon att de flesta av hennes studiekamrater inte visste varför man betalar skatt. Utan att diskutera detta studerade dem de främsta teknikerna för att hjälpa företag och privatpersoner undkomma skatt. Detta slog oss som så absurt.

Vi talade igår om varför vi vill rösta rött; och kom fram till att det faktiskt handlar mycket om egoism. Det handlar inte om att vi, två medelklasskvinnor med förmodad trygg framtid, tycker synd om "de svagare", "de mindre bemedlade". Det handlar om att en röd politik gynnar alla, även oss som bemedlade. Jag minns när jag läste kurser i sociologi i Dublin 2007 och svällde av stolthet inför faktumet att Sverige alltid lyftes fram som det goda exemplet; hur vårt land lyckats i jämförelse kombinera en stark ekonomisk tillväxt med hög jämlikhet och relativt låga klyftor.

Jag röstar rött för att ett jämlikt samhälle fungerar bättre för alla.

Jag röstar rött för min systers svärfar, som arbetat som läkare och nu lever rikt pensionärsliv som arvtagare till en betydande förmögenhet, menar att vi alla är arbetarklass. Att klass inte existerar. För min väns pojkvän, som reser till Nice ett halvår och lever på sina föräldrars pengar, menar med gravallvaret i sitt ansikte, att "alla har samma chanser". För att de inte vet. De vet inte.

Jag röstar rött för att jag inte respekterar alliansen varken som ideologi eller som realpolitik. För deras människoförnedrande arbetslinje och deras sjukförsäkringssystem som föraktfullt tar människors värdighet ifrån dem. För min mamma som har så ont, som inte kan jobba mer än de 25% hon redan arbetar, men som kämpar (med sin läkare bakom sig) mot en försäkringskassa som vill att hon ska gå upp i arbetstid trots att hon knappt klarar gå. För att jag kommer förmodligen vara där en dag! Sjuk och trött. Skadad och ledsen. För en period arbetsoför. Någon jag älskar kommer vara där. Och smärtan i att se deras kamp för att erkännas som människor, även om de inte kan arbeta, är för stor.

För att alliansen anser att bidrag riktade till svaga grupper anses fel, men kan införa ett vårdnadsbidrag som håller outbildade, oftast invandrade kvinnor hemma. Som för en arbets- och sjukförsäkringspolitik som tvingar människor i nya bidrag: socialbidraget, eller försörjningsstöd som det så fint heter. Samtidigt regnar det bidrag över dig om du vill starta eget, vilket jag funderat på att göra, endast för att jag inte fann någon anställning (vilket jag hade föredragit). Som jag tidigare skrivit: jag tror verkligen inte att det är en överdriven stadspaternalism som gör "bidragstagare" oförmögna att ta hand om sig själva. Det är ett extremt beroende av marknaden som trasar sönder människor. Och marknaden kontrolleras av dem som gärna förnekar klass.

För att unga människor är arbetslösa i en tid då vår föräldrageneration går ut i enorma pensionsavgångar. Jobben finns inte, eftersom tjänster i offentlig sektor inte tillsätts. Jag har arbetat inom offentlig förvaltning där organisationen är slimmad till anorexi, ändå tillsätts inte fler tjänster. Istället arbetar personalen övertid, blir sjuka av stressen, tappar håret och livslusten.

Så jag röstade rött, faktiskt utan speciellt mycket ångest, främst på grund av att vi måste tala om klass. Om alla som arbetar är arbetare? (varför har socialdemokratin låtit moderaterna ogenerat stjäla begreppet?) Om alla har samma chanser?

Jag anser att målet med all politik, utopisk som realpolitisk, bör vara människors förmåga att ta makten över sina egna liv. Men detta måste göras med kunskap om att ingen människa ensam bär ansvaret för sin utveckling och livssituation.

Så därför vill jag bara säga:



(Tack Sisteray, och som alltid: K & A)