Klumpen i magen och värmen i bröstet

Nog vaknade jag igår med en stor klump i magen. Ringde mamma och pratade länge om politisk ångest. Hon lyckades lugna mig, så som människor som varit med länge kan göra. Jag insåg att så många av mina rädslor handlar om vad som möjligen kan hända. Det är alla om som skrämmer: Ett samhälle där rika kan köpa sig välfärd, men där svaga grupper lämnas utanför. Där de som inte har får mindre, och dessutom på ett grymt sätt får veta att deras situation beror på dem själva. Jag ville inte ha ett sånt samhälle, inte bara för att jag kan vara en av dem, men som jag argumenterat för innan: ett jämlikt samhälle är bra även för de som har. Jag ville den tryggheten och mänskligheten.

Jag känner rädslan och ilskan inför den tendensen jag anar till vänsterförakt, om det nu är så att du misstänkliggörs som vänster, och då inte längre anses ha samma rätt att uttrycka dig, om det finns en tendens att försöka monopolisera den politiska diskussionen från höger genom att utmåla vänstern som "extrem" (jag kan inte varit den enda som förfärat mig över Beatrice Ask's utspel). Jag menar verkligen att högern skjuter sig själva i foten genom att demonisera motsatta politiska rörelser. Samhällen som USA och Irland, där det inte existerar en reell vänsteropposition att tala om, endast mer eller mindre höger, lider också av politisk ickefantasi och, naturligtvis, djupa klyftor mellan rik och fattig (möjligen anses detta väl att upprätthållas, viskar min inre bitterfitta...) Hata inte vänstern, alliansanhängare. Utan dem hade det svenska politiska landskapet varit betydligt torftigare, ni kommer finna delar av deras politik som liknar er och inte minst har de lika rätt till den offentliga debatten som ni.

Detta leder också till alla tankar som dykt upp om SD. På samma sätt måste de också nu få rätt till samhällsdebatten på villkor som de andra partierna. Jag har innan ansett, att ett odemokratiskt parti inte har rätt till det demokratiska samtalsrummet, men nu har vi ett faktum: de har blivit demokratiskt valda och ni måste vi bemöta dem, med verkliga argument, med fakta istället för lögner, med realism istället för rädsla och fördomar.

Jag befann mig igår på en demonstration för att visa min uppriktiga sorg att Sveriges riksdag nu har ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen. Jag gladdes åt hur många vi var där, men jag kände mig ändå något beklämd. För så många där möter aldrig de som röstat på SD. Vi talar endast till redan invigda. Vi skriker våra stora ord om solidaritet och tolerans men vi når inte fram. Det är dags nu att fråga oss själva vilken effekt våra stora ord får. Och jag känner återigen att det är dags för konkret fakta nu, situerat realism, vetenskap! vi måste bemöta fördomar med vad som faktiskt är fakta, annars blåser våra ord över rakade och icke-rakade huvuden. Jag blir också beklämd inför den utestängning av alliansanhängare som utmålningen av högerpolitiken som orsak till främlingsfientligheten för till. Förtydligande: jag tror verkligen att en analys av konsekvenserna av en politik som lämna utsatta grupper i sticket är korrekt. Här är ett mycket bra exempel på liknande analys. Men vi måste stå bakom varandra i detta, och jag skulle vilja att det hände utan smutskastning. "Don't hate the player, hate the game", kanske?

I snabb takt vandrar jag nedför paradgatan och sneglar på demonstrationståget som ringlar sig ned och känner ändå tacksamhet. Utanför restaurangen med de många ölen väntar mina vänner, och tillsammans avnjuter vi exotiska öl och varsin pubrätt. Vi firar födelsedagar och två av våra vänners stundande giftermål med champagne och skålar för framtiden. I våra skratt ligger den glädje över vår vänskap som i sorgliga tider slipas till en än skarpare form. Jag blir alldeles varm i bröstet av allt det goda som ändå finns, och jag måste komma ihåg det. Det finns så mycket att vara glad för. Nu finns det mycket att kämpa för.

(All eventuell sliskighet i sista stycket tillskrivs ingen annan än författaren, som i svåra tider lätt hänfaller åt blödighet. Lycklig är hon även att någon äntligen tagit debatten om alla som arbetar verkligen är arbetare. Nu ska hon försöka reda ut sitt kaotiska liv med flytt och dylikt)