I boken sprang hon inte - om tolkningen av Jane Eyre

För några veckor sedan såg jag Fukunagas filmatisering av Jane Eyre och kände återigen en viss besvikelse över en regissörs tolkning av en kvinnas litterära verk (som jag skrev om Annauds filmatisering av Marguerite Duras Älskaren, vilket av någon anledning blogger inte låter mig länka till). Min besvikelse och övertygelse om att regissören inte förstått andemeningen i berättelsen berodde på en scen där Jane springer. Nedan förklarar jag varför:

Jane Eyre är en historia om självrespekt och att följa sina ideal. Precis som den närbesläktade Stolthet och fördom handlar den också om kärlek men framför allt om jämlikhet - mellan klasser och mellan könen. Det bärande temat i böckerna är enligt mig att möta kärleken på jämlika villkor (något jag även tidigare hävdat om filmen Dirty Dancing)



Elisabeth Bennett vägrar gifta sig med Mr Darcy när han förolämpar henne genom att fria till henne "trots att hon är av lägre klass" och hon bibehåller stolt sin självkänsla mot den snobbiga Lady Catherine de Bourgh som försöker förödmjuka henne av samma anledning:

"You are then resolved to have him?"
"I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me."

Jane Eyre är en historia om en människa som kämpar hela livet med att erövra sitt människovärde. Som barn mobbas hon av sin fosterfamilj. Hon sänds till ett uppfostringshem där hon får utstå misshandel och svält. När hon börjar arbeta på Thornfield Hall förälskar hon sig i Mr Rochester. Han hävdar att han älskar henne, men är gift med en galen kvinna som han spärrat in på vinden (för övrigt har denna historia gett upphov till en av de mest intressanta feministiska textanalyserna någonsin; The madwoman in the attic). Han erbjuder henne att bo med honom som hans älskarinna, medan hans sinnessjuka fru får "vård" på vinden. Hon vägrar, flyr och kommer inte tillbaka till Thornfield Hall förrän hon nåtts av nyheten att huset brunnit ned, att Mr Rochesters fru har dött och att han skadats allvarligt.



Berättelserna handlar alltså om kärlek, men kärlek på lika villkor, utan förödmjukelser, underkastelser eller kompromisser med de egna idealen. Jag menar att det är därför dessa böcker är så älskade av generationer av kvinnor.

Men i filmatiseringen av Jane Eyre händer något annat. Jane har flytt från Mr Rochester när hon inser att han har en fru och därför ljugit för henne och arbetar som lärarinna på landsbygden. Hennes välgörare prästen erbjuder henne äktenskap, men hon vägrar eftersom hon inte älskar honom. Så får hon en känsla, som om någon viskade till henne. Det är då hon springer. Hon når Thornfield Hall och upptäcker först då att huset brunnit. Hon återförenas med den nu blinde Mr Rochester.

Därför går också hela poängen förlorad. I filmen får Jane en känsla och återvänder till mannen som erbjöd henne en andra klassens tillvaro. I boken återvänder hon inte förrän hon vet att hon kan gå till Mr Rochester på sina egna villkor.

Elisabeth och Jane gör alltså inga egentliga revolutioner. De accepterar och bekräftar de strukturer av makt som omger dem i form av äktenskapet med en rikare man. Men i deras egna minirevolter mot en tillvaro dikterad av en definition av dem som mindervärdiga finns ändå något viktigt att ta fasta på.

Jag menar inte att Fukunagas version av Jane Eyre är sämre för att han är man. Men jag undrar om vi inte alla underskattar kvinnors längtan efter kärlek på jämlika villkor? Bilden av den kärlekstörstande kvinnan kan annars ofta vara den självuppoffrande, romantiska idioten som underkastar sig för kärleks skull. Jag uppskattar berättelser av kvinnor som inte utplånas av kärlek utan tvärtom kämpar för sin egen värdighet och för jämlikhet som villkor för kärleken.

Från forskare till forntomtar - om det feministiska och historiebrukliga samtalet

Har ni tidigare stött på begreppet "forntomtar"? Det hade inte jag, tills för någon månad sedan då jag gick på ett seminarium om ett forskningsprojekt som handlade om just detta. Forntomtar är ett lite elakt uttryck för de personer som rör sig kring och skapar alternativa berättelser om kulturarv och kulturföremål. Exempel på dessa "tomtar" är ufologer som debatterar tolkningar av Stonehenge och Ales stenar. Berättelserna kämpar ofta mot den mer officiella, mer vetenskapligt grundade förståelsen som representeras av Riksantikvarieämbetet. Dessa personer har ofta en livlig och expansiv aktivitet på nätet där de för en envis kamp mot den marginalisering och ifrågasättande som de upplever sig bli utsatta för av vetenskapen eller myndigheter för kulturarvsfrågor.

En god parallell till dessa kulturarvstomtar är vad jag skulle vilja kalla "genustomtar". Med en livlig nit för de en debatt på internet (och vissa ledarsidor) där de känner sig starkt marginaliserade och maktlösa mot den mer etablerade historien som förs av "statsfeminismen" med stöd från landets genusvetenskapliga institutioner.

Feminismen har inte bara fel, enligt genustomtarna, den har dessutom att skylla för att män hatar kvinnor och därmed utsätter dem för våld. Där statistiken talar om kvinnors svagare position vad gäller tillgång till resurser, representation och rätten till frånvaro av våld och diskriminering globalt och nationellt, ståtar genustomtarna på den undertryckta sanningen: det är istället män som är diskriminerade! Vad är meningen med makt om man ändå hindras utöva den av jämställdhetsivrare? utropar de kränkt.

Det intressanta med forntomtarna och genustomtarna är just frågan om kunskap och makt. Både riksantikvarieämbetet och feminismen är utsatta för en ifrågasättande av dess legitimitet från eldsjälar vilka minsann aldrig sett en kvinna diskrimineras/ en arkeologisk utgrävning visa på vad arkeologerna säger att den gör.

Frågorna som är intressanta i båda fallen handlar om de värden och normer som uttrycks genom de sätt som officiella berättelser omtolkas/tolkas och används. Man kan undra varför en myndighet som bygger på vetenskaplig grund har svårt att hantera dessa historiebruk i marginalen? När börjar vetenskap värderas på samma villkor som ufologi? När förpassas en tolkning ut i marginalerna?

Handlar undergrävandet av vetenskapliga "sanningar" samman med hur officiella berättelser blir just berättelser på samma värdeskala som vardaglig kunskap?

När börjar "kunskap" handla om vem som skriker högst istället för den som strävat efter förståelse och grundad förklaring?

Jag vet inte med er men den här bilden gjorde min dag

Nyliberalismen enligt Wendy Brown

Ordet nyliberal används ibland i politiska diskussioner kring ideologi, men vad är nyliberalism egentligen, och vad kan personer och rörelser göra som önskar bemöta och bekämpa det? Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown ger sitt svar i sitt paper ”Neoliberalism and the end of liberal democracy ” som är en del av samlingsboken Edgework: Critical essays on Knowledge and politics (2005). Jag tagit mig friheten att presentera hennes text här i sin kondenserade version (obs ändå för långt inlägg).

Wendy Brown hämtar i stort sin diskussion kring nyliberalism från Foucault’s föreläsningar på 70-talet vilka översattes av Thomas Lemke. Hon koncentrerar därför sin definition av nyliberalismen som en rationalitet vilken har börjat verka som governmentality – "a mode of governance encompassing but not limited to the state, and one that produces subjects, forms of citizenship and behaviour, and a new organization of the social" (s.37).

Brown börjar med att skilja på liberalismens ekonomiska och politiska variant, och placerar nyliberalismen på dess ekonomiska sida. Men nyliberalismen bär också på en social analys: när den fungerar som governmentality, dvs som politisk styrning, fokuserar den inte primärt på ekonomin, "it involves extending and disseminating market values to all institutions and social action” (min kursiv, s. 39f).

Nyliberalismens främsta ambition är alltså att ställa alla dimensioner av mänskligt liv under marknadens logik:

While this entails submitting every action and policy to considerations of profitability, equally important is the production of all human and institutional action as rational entrepreneurial action, conducted according to a calculus of utility, benefit, or satisfaction against a microeconomic grid of scarcity, supply and demand, and moral value-neutrality. Neoliberalism does not simply assume that all aspects of social, cultural, and political life can be reduced to such a calculus; rather, it develops institutional practices and rewards for enacting this vision (s. 40)

Nyliberalismen agerar alltså som socialdemokratin tidigare gjorde; den institutionaliserar marknadslogik på samma sätt som vänstern tidigare skapade institutioner och lagar för att säkra, underbygga och skydda jämlikhetsvärden. Nyliberalismens relation till staten blir därför att säkra att staten fungerar som ett företag: uträkningar av kostnader och fördelar blir dess mål och dess funktioner blir beskrivna i entreprenöriella termer. Detta handlar också om en utvidgning av en ekonomisk logik till sfärer som tidigare identifierat sig som relativt icke-ekonomiska, så som kulturen.

Nyliberalismen fungerar normativt på individnivå genom att konstruera subjekt till entreprenöriella aktörer i varje del av livet. Brown skriver:

It figures individuals as rational, calculating creatures whose moral autonomy is measured by their capacity for “self-care” – the ability to provide for their own needs and service their own ambitions. In making the individual fully responsible for her- or himself, neoliberalism equates moral responsibility with rational action; it erases the discrepancy between economic and moral behaviour by configuring morality entirely as a matter of rational deliberation about costs, benefits, and consequences. But in so doing, it carries responsibility for the self to new heights: the rationality calculating individual bears full responsibility for the consequences of his or her action no matter how severe the constraints on this action – for example, lack of skills, education, and child care in a period of high unemployment and limited welfare benefits. Correspondingly, a “mismanaged life”, the neoliberal appellation for failure to navigate impediments to prosperity, becomes a new mode of depoliticizing social and economic powers and at the same time reduces citizenship to an unprecedented degree of passivity and political complacency (s.42f).

Neoliberala subjekt kontrolleras alltså genom ”friheten” att alltid ha fullständig ansvar för sina liv, eftersom konsekvenserna av denna frihet blir moraliserade.

En klassisk liberal demokrati har historiskt försökt skydda medborgare mot en outhärdlig tillvaro dikterad endast av marknaden och marknadens värderingar. Detta är detta skydd som nyliberalismen önskar nedmontera när den underställer varje aspekt av livet ekonomisk rationalitet, utan att fråga vilka mål och värderingar demokratin skyddar (för att istället fråga hur demokrati främjar vinst och tillväxt). Brown går så långt att hon menar att "Liberal democracy cannot be submitted to neoliberal political governmentality and survive (s.48).

Vänstern (och de som hör till den mer klassiska politiska liberalismen) behöver därför strategier för att utmana nyliberalismen genom intelligenta motvisioner om vad som är värdefullt i ett samhälle. Enligt Brown måste en framgångsrik vänster se till de begär människor har, inte efter pengar eller objekt, men efter skönhet, kärlek, mental och fysisk hälsa, meningsfullt arbete och fred.
Problemet är att gapet mellan demokratiska ideal och levd erfarenhet inte längre kan utnyttjas, eftersom demokrati inte längre äger diskursen kring vad som är politisk legitimitet och det goda livet, då både frihet och jämlikhet har omdefinierats av nyliberalismen.

”The left cannot count on revealed deception, hypocrisies, interlocking directorates, featherbedding, or corruption to stir opposition to the existing regime. (...) political reasons and reasoning that exceed or precede neoliberal criteria have ceased to matter much. This is serious political nihilism” (...)

Brown skriver ur ett amerikanskt perspektiv, men hennes beskrivningar av en ny sorts moralisk norm kopplad till ekonomisk logik verkar ändå bekanta. Alla som arbetat inom offentlig sektor har upplevt New public management-doktrinen. Hennes beskrivningar av vänsterns alternativ verkar en aning lösa, men om man tar den nya ekonomiska doktrinen på allvar har hon en poäng. Människan kan aldrig beskrivas efter fullständigt ekonomiska rationaler, detta menar jag är inte ens den största delen av hennes vara.

Hennes text måste dock tolkas i ljuset av svensk politik och översättas till svensk politiskt vara. Hennes analys av den ekonomiska rationalitetens spridning till varje sfär av vår mänskliga tillvaro verkar så ändå mycket mörk. Men vad är det som händer exempelvis när Bildt aldrig på allvar hotas från sin ministerpost trots uppgifter om kopplingar till ett bolag anklagat för inblandning i folkmord?

Är det en slags politisk nihilsm, som motiveras av att sagda bolag trots allt uppfyllde den ekonomiska rationaliteten att tjäna pengar?

Socialdemokrater vilsna i en förändrad verklighet - Walter Korpi

Hela detta inlägg är Walter Korpis analys av socialdemokraternas kris efter valet 2010, publicerad här (pdf). En såpass viktig publicering i ljuset av vad som sker inom socialdemokratin just nu att jag vill citera hela artikeln och hoppas att fler vinnlägger sig om att göra pålästa analyser av socialdemokratins det politiska läget. Enjoy!


Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratins efter- krigsprogram och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livsprojekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla mot- satsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning, hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal. Nyckeln till socialdemo- kraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade medelklassen utan att partiet hade en reformstrategi för gemensamma intressen hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning dragkraften för socialdemokraternas växande stöd.
I Sverige som i de andra västeuropeiska länderna har de socialdemokratiska partiernas väljarstöd nu rasat. Orsakerna till detta ras är inte att väljarnas värderingar i grunden har förändrats. Den rimligaste förklaringen är att målet om full sysselsättning nu har försvunnit bortom synranden och att socialdemokraterna har förlorat greppet om arbetslösheten eller inte längre verkar bry sig. I bakvattnet till en mycket hög arbetslöshet som kommit för att stanna stärker främlingsfientliga partier ställningarna som protestpartier när andra partier inte kan peka ut lösningar.
Årets valrörelse blev främst en tävling i skattesänkningar, de borgerligas naturliga och bästa gren. Socialdemokraterna använde inte ens de öppningar för satsning på fler jobb i offentlig sektor som regeringens finanspolitiska råd och Konjunkturinstitutet pekat på. För att få perspektiv på socialdemokraternas nu plågande vilsenhet börjar jag här med att titta långt in i backspegeln för att se hur vi kommit in i den nuvarande situationen. Från denna positionsbestämning kan vi sedan diskutera vägvalen framåt.

Varför full sysselsättning under trettio år?
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande kakan delas upp? På den frågan finns det inga bestående lösningar. I stället har vi här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper. Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter slutet av det första världskriget 1918 kom höga arbetslöshetstoppar (se Figur 1).

Många sam hällsforskare och politiker hade väntat sig en liknande utveckling också efter det andra världskriget 1945. Men i stället fick vi då en tvärvändning mot mycket låga arbetslöshetsnivåer under ett trettiotal år framåt. Som lägst låg den genom- snittliga nivån då länge under två procent. Hur kom det sig att vi då som i en handvändning gick från massarbetslöshet till full sysselsättning?
Den enskilt viktigaste drivkraften bakom denna vändning var att efter fredsslutet blev i de flesta västländerna socialdemokrater för första gången i historien regeringspartier eller det viktigaste oppositionspartiet. Denna oväntade föränd- ring av politiska maktförhållanden och det växande väljarstödet gav socialdemo- kraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara mycket låg arbetslöshet. Av rädsla för väljarnas vrede vågade de borgerliga och kristdemokratiska partierna inte annat än att hålla god min och acceptera låg arbetslöshet. Under den långvarigt låga arbetslösheten minskade inkomstskill- naderna mycket tydligt i de flesta västländer.
Men de politiska motsättningarna om arbetslösheten levde hela tiden kvar. År 1960 gjordes en studie där ekonomer i åtta västländer fick rangordna vilka prioriteringar olika partier i praktiken gjort när det gällde ett antal viktiga politiska mål.2 Ett av målen var full sysselsättning, ett annat låg inflation. Resultaten visade att endast de socialdemokratiska partierna konsekvent satte full sysselsättning högst och låg inflation lägst. Konservativa och liberala partier gjorde lika konsekvent den motsatta värderingen: låg inflation högst, full sysselsättning lägst. Inte heller Europas starka kristdemokratiska partier har någonsin haft full sysselsättning som ett högt prioriterat mål.

Långvarigt låg arbetslöshet minskar företagens vinster
Den kritik de borgerliga partierna i Europa under 1960-talet oftast förde fram var att regeringarna främst måste motverka den ökande inflationen. Fram till det andra världskriget var inflationen allmänt mycket låg. Då ledde löneför- handlingar ofta till långa arbetskonflikter, inte sällan lockouter för att sänka lönerna. Regeringarna gjorde inte mycket mer än att se på när guldmyntfoten och riksbankernas vägran att sänka sina styrräntor för att öka sysselsättningen gav mycket hög arbetslöshet. När regeringarna efter 1945 gick in för att hålla arbetslösheten nere fick vi vad som ofta kallades en spiral av ökande löner och priser, där arbetsgivarna i förhandlingarna kunde gå med på att höja lönerna för att i nästa steg kompensera sig genom att höja priserna. Arbetskonflikterna blev nu korta men ökade i omfattning. 
Bekymren för inflationen delades också av löntagarna, inte minst i Sverige där bl a LO och Gösta Rehn drev kampanjen ”Hata inflationen!” I flera länder provade man olika former av trepartsförhandlingar, där arbetsgivare och lön- tagare i samverkan med regeringarna sökte lösningar som t ex i de svenska s k Hagarundorna.

Men ökande inflation var inte främst en fråga om mera luft i lönekuverten. Den långvarigt låga arbetslösheten minskade löntagarnas underläge i förhål- lande till arbetsgivarsidan och ledde i praktiken till att arbetsgivarna nu måste förhandla med fackföreningarna också om sina vinstandelar. I de europeiska länderna blev resultaten av dessa förhandlingar att sedan 1950 ökade löntagarnas andel av bruttonationalprodukten gradvis på vinsternas bekostnad (Figur 2).

Den långvarigt låga arbetslösheten pressade företagens vinstnivåer. Samtidigt blev fackföreningarna starkare och viktiga politiska maktfaktorer. Löntagarnas inflytande växte. Man började ifrågasätta arbetsgivarnas rätt att ensidigt leda och bestämma på arbetsplatserna. I Europa ökade arbetskonflikterna med Paris 1968 som det stora utropstecknet. 

Hur skrämma väljarna med hög arbetslöshet?
I det läget tillsatte samarbetsorganet för de rika västländerna – OECD – en utred- ning som 1970 kom med sin rapport Inflationen – Det nuvarande problemet.3 Vid sidan av penningvärdesförsämringen redovisar rapporten löntagarnas växande andel på vinsternas bekostnad som det centrala problemet. Enligt rapporten har denna situation uppstått genom att regeringarna i valet mellan låg inflation och låg arbetslöshet av rädsla för väljarnas dom alltid har valt låg arbetslöshet. På 30- talet såg väljarna hög arbetslöshet som något naturligt och oundvikligt. Under efterkrigstiden skulle väljarna direkt peka ut regeringen som ansvarig för en växande arbetslöshet och straffa den vid nästa val. Rapporten slutar med rekom- mendationen att regeringarna nu ska låta arbetslösheten öka. Men här ser man ett stort pedagogiskt problem: Hur ska regeringarna lära väljarna att av fruktan för hög arbetslöshet hålla tillbaka sina lönekrav utan att man behöver läxa upp dem med att verkligen få känna på hög arbetslöshet?


Vad OECD sett som sitt stora pedagogiska problem – att låta arbetslösheten öka utan att ansvaret drabba regeringen – fick en dramatisk lösning. Efter kriget mellan Israel och arabländerna höjde de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan – OPEC – drastiskt oljepriset först 1973 och sedan 1979. Dessa extrema höjningar fick västländernas ekonomier att skära ihop och i de flesta länder ökade arbetslösheten. I England visade Thatcher, att när man kunde peka på oljechocken som orsak till hög arbetslöshet kunde regeringen bli omvald trots hög arbetslöshet. I de dåvarande EG-länderna lade man nu om den ekonomiska politiken mot nya men kära mål. Dessa länder övergav full sysselsättning och styrde därefter i stället mot låg inflation. EFTA-länderna Sverige, Norge, Finland och Österrike försökte att med andra medel bevara hög sysselsättning. 

Gösta rehn: Full sysselsättning inte längre tillåten

Den tidigare LO-ekonomen Gösta Rehn, som följt den här utvecklingen på nära håll, sammanfattade i en artikel 1987 utvecklingen under den här tiden så här: 

”Det är möjligt att den plötsliga ökningen av arbetslösheten efter den första uppgången i oljepriserna 1973 inte hade planerats av regeringarna. Men när den kom var de glada över att se att arbetslösheten inte var politiskt så farlig som de hade trott. ... Det skede vi nu är inne i kan karakteriseras så att full sysselsättning inte längre är tillåten. ... Regeringarna ska inte försöka att alltför snabbt få tillbaka full sysselsättning. De måste följa den smala vägen mot en något bättre tillväxt och sysselsättning, och fackföreningarna ska lära sig läxan: att inte höja lönerna så att det uppstår arbetslöshet. Om fackförening- arna sköter sig bra och trycker ned medlemmarnas löner kan de anförtros, att som belöning få en nivå något närmare full sysselsättning. Men uppenbarli- gen kan sysselsättningen aldrig verkligen tillåtas att bli full sysselsättning. ... Arbetskraftsanvändningen bör hållas så mycket under full sysselsättning att fackföreningarna och deras medlemmar ständigt påminns om ’läxan’. ... Självklart erkänner ingen regering, att hög arbetslöshet är ett mål eller ett centralt medel för att uppnå prisstabilitet och en önskad tillväxtnivå.”4

ECB och Stabilitetspakten elstängsel mot löntagarna
De starkaste politiska krafterna bakom den Europeiska Unionen, bland dem de kristdemokratiska partierna, gav första prioritet åt uppgiften att bygga upp den Europeiska Centralbank (ECB) med ett enda och snävt mål: att bevara en låg inflation. Den amerikanska centralbanken har ett mycket bredare mål: att också uppnå god sysselsättning och tillväxt vid sidan av inflationsbevakningen. Till skillnad från USA har Europa haft både starka fackföreningar och socialdemokratiska partier. Den enda och snäva uppgiften för ECB att hålla låg inflation var ett sätt att med dubbla lås gardera sig mot att Europas starka socialdemokratiska partier och fackföreningar skulle kunna vattna ut inflationsbekämpningen med försök att motverka hög arbetslöshet.

ECB:s nuvarande regelverk gör att banken som sin centrala uppgift har att höja styrräntan för att ”kyla ned” en situation när arbetslösheten blir så låg att inflationen riskerar att öka. Men inflation, arbetslöshet och löntagarnas andel av produktionen är mycket nära förbundna. Genom att hålla låg inflation kommer den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska löntagarnas andel av produktionens resultat. Efter 1980 har löntagarnas andel av BNP klart sjunkit (Figur 2).

Som jag nämnt ovan försökte fackföreningarna och socialdemokraterna i flera västeuropeiska länder att under 1970- och 80-talen få med arbetsgivarna på breda uppgörelser, där löner, skatter och en del andra viktiga frågor samtidigt kunde förhandlas. Dessa olika former av ”politiska förhandlingar” blev delvis ganska framgångsrika. Men när arbetsgivarna och de borgerliga partierna nu såg en möjlighet att genom hög arbetslöshet ensamma kunna bestämma, att slippa förhandlingar och kompromisser, var det ur deras synpunkt rationellt att välja den utvägen.

ECB och dess enda målsättning för låg inflation är nu en del av den europeiska konstitutionen. Förändringar i dessa grundlagar kräver i princip godkän- nande av samtliga medlemsländer. Det blir ytterst svårt för att inte säga nära nog omöjligt att i den här frågan få fram någon ändring. ECB och stabilitetspakten kring EMU har kommit att bli ett elstängsel, som snabbt ger en stöt i form av stigande arbetslöshet om löntagarna avviker från den ”rätta vägen.” 

Socialdemokrater övertar borgerlig syn på välfärdsstaten

Det var inte många ledande socialdemokrater som i valrörelsen ifrågasatte al-liansens påståenden, att välfärdsstaten lett till ett växande ”utanförskap” genom onödiga sjukskrivningar mm och blivit en huvudorsak till hög arbetslöshet. Detta ”utanförskap” var särskilt stor bland kvinnor i offentlig sektor. Här bör man komma ihåg att de hårda neddragningarna efter krisen 1991 särskilt drabbade kvinnor i offentlig sektor, där mycket personal drogs bort medan arbetsuppgifterna blev kvar för att utföras av färre anställda. Studier visar t ex att skadlig stress bland LO-kvinnorna under den här perioden ökade markant i offentlig men inte i privat sektor.

Som en viktig del av sin offensiv mot socialdemokratin drev näringslivet under 1980-talet intensiva kampanjer om att ”den svenska modellen” efter 1970 allvarligt försämrat Sveriges ekonomiska tillväxt i jämförelse med de andra OECD- länderna. Annonserna påstod att om Sverige haft samma tillväxt sedan 1970 som andra OECD-länder skulle varje svensk familj ha fått 100 000 tals kr mer i hushållskassan. Bland OECD-länderna fanns 1970 fattiga länder som Turkiet, Grek- land, Portugal och Spanien, medan Sverige tillsammans med en del andra länder var klart rikare. Men samma tillväxt räknat i kronor per invånare blir betydligt mer i procent för ett fattigare land med låg utgångsnivå än för ett rikt land med högre utgångsnivå. Vrångbilden av att Sverige ”halkar efter” byggde på en sådan vinkling. Dessa effektivt vinklade kampanjer har lämnat bestående spår i verk- lighetsbilden också hos ledande svenska socialdemokrater.

Att skatter och välfärdspolitiska reformer kan minska ekonomisk effektivitet och tillväxt är något som politiker och forskare bör ha i minnet. Men vi måste också se på fakta. Med ett räkneexempel kan vi illustrera hur näringslivet kampanjmakare fått fram den svenska eftersläpningen. Anta att vi vill jämföra effekterna av två olika träningsmetoder i höjdhopp på en amatör med 100 cm som personbästa och en distriktsmästare med rekord på 200 cm. Anta att båda efter avslutad träning ökat sitt personbästa med 10 cm. Enligt näringslivet räk- nemodell har amatören då vunnit eftersom han ökat med 10 % från sitt utgångs- värde. Mätt på samma sätt i procent av utgångsvärdet har distriktsmästaren ju bara ökat med 5 %. Om distriktsmästaren ökat lika mycket (10 %) som amatören skulle han ha förbättrat sitt rekord med hela 20 cm!

Den här sortens räkneövningar kunde ha lagts i glömska men de fortsätter att spöka bland ledande socialdemokrater. Ett exempel är det studiematerial som partimedlemmarna fick att diskutera inför partiets s k tillväxtkongress 2004. Studiematerialet var utarbetat under ledning av Thomas Östros, Pär Nuder och Jens Henriksson. Där fick partimedlemmarna läsa, att om Sverige sedan 1970 haft samma tillväxt som andra jämförbara länder hade vi varit betydligt rikare: ”I genomsnitt hade svenska hushåll haft 12-13 procent högre inkomster och den of- fentliga sektorn hade disponerat över 100 miljoner kronor mer än nu.” Partimedlem- marna fick sedan i uppgift att diskutera hur vi skulle kunna ha använt denna av oss nu bortslösade rikedom. Detta budskap till partimedlemmarna byggde helt på den räknemodell som introducerats många år tidigare av Näringslivets Ekonomifakta och som blandar ihop förändring i kronor och förändringar i procent från olika utgångsnivåer.

Om vi ska dra slutsatser om politikens effekter på tillväxt måste vi på något sätt ta hänsyn till skillnader i ländernas utgångsnivåer. Ett sätt är då att jämföra Sverige med länder som har samma höga utgångsläge, dvs de sex europeiska länder som 1970 tillsammans med Sverige tillhörde de rikaste OECD-länderna. Dessa sex länder var Danmark, England, Frankrike, Holland, Schweiz och Tyskland. Deras välfärdsstater skiljer sig på olika sätt från den svenska. Vi kan här jämföra hur nivåerna av BNP per invånare förändrats från 1950 och fram till 2008 i internationellt jämförbara mått på köpkraft för Sverige och för medelvärdet av de sex andra rika länderna (Figur 3). 

Vi ser att från starten 1950 följer den svenska tillväxtlinjen fram till 1990 mycket nära medelvärdet för de sex andra rika länderna. Uträknat i procent blir ökningen lika stor för Sverige som för de sex andra rika länderna. 

Det klara brott i Sveriges tillväxtlinje efter 1970 som så många trott på finns det helt enkelt inte. När näringslivet och tongivande ekonomer hävdat att den svenska välfärdsstaten allvarligt skadat vår tillväxt fanns det inte något som helst stöd för detta i OECD-siffrorna fram till 1990. Vi ser i figuren att den enda stora skillnaden mellan tillväxten i Sverige och i de sex länderna kom 1991-93, medan Bildt var statsminister. Detta fall var inte en försenad effekt av välfärdspolitiken. Till de näraliggande orsakerna hör i stället avregleringen av bankerna 1985, nå- got som i samspel med skattereformen 1991 drastiskt minskade efterfrågan inom landet under en internationell konjunkturnedgång när arbetslösheten tredubb- lades och vi fick en valutakris med 500 procents ränta hos riksbanken. Men efter 1993 har Sveriges BNP-nivå stadigt ökat så att vi under de senaste åren åter är på samma nivå som de med oss mest jämförbara sex länderna.

Vad göra?
Det nytänkande som nu behövs bland socialdemokraterna bör främst riktas in på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. För- nyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och män har här varit positiv. Men när andelen (s) röstande minskar både inom LO och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och ekonomisk ojämlikhet.

I motsats till näringslivets åsiktsfabriker har arbetarrörelsen en tankesmedja som i fråga om kvalitet ligger på en mycket hög nivå. Där har Anne-Marie Lindgren nyligen påtalat hur partiets uppmärksamhet på den ekonomiskt betingade ojämlikheten och utvecklingen på arbetsmarknaden länge minskat trots att för- ändringarna varit klart negativa för löntagarna (Arbetarrörelsens tankesmedja, Om S-förnyelsen 2010-11-17). Där konkretiserar hon de problem som jag här beskrivit. Jag avslutar därför med att instämma i det Lindgren skriver:

”Vi har sedan 90-talets mitt haft en tydligt ökad utsortering från arbetsmarknaden, betingad av allmänt skärpta krav på tempo, stresstålighet och prestationsförmåga. Vi har också en tydlig tendens till försämring av anställnings- och arbetsvillkor: Fler tillfälliga anställningar, uppdelade arbetssche- man, hårdare tidspress, minskade möjligheter att påverka det egna arbetet, ökade krav på arbetsinsatser utöver ordinarie arbetstid, omvandling av an- ställningar till uppdrag (microföretag), osv. Utvecklingen är mest märkbar för LO-grupperna men syns också inom tjänstemannayrkena – särskilt kraven på (obetalt) övertidsarbete har ökat på många håll.
Att partiet inte riktigt såg detta ledde, bland annat till, att man felbedömde orsakerna till att anspråken på såväl a-kassa som sjukförsäkring ökade från 90-talets slut. I statistiken syns tydligt att huvudorsaken är ökningen av såväl långtidsarbetslöshet som långtidssjukskrivningar. Båda har ett tydligt samband utsorteringen på arbetsmarknaden. Men förklaringarna, även inom socialdemokratin, kom att sökas i att trygghetssystemen var för generösa, och botemedlet låg i snävare bedömningar. Utsorteringsmekanismerna inom ar- betslivet fick däremot fortsätta att verka.
Tjugo år tidigare skulle socialdemokratin inte gjort den missen. Men perspektivet har långsamt men säkert förskjutits under trycket av den allt starkare marknadesideologin: det som kallades ekonomiska incitament hade blivit den dominerande förklaringen, medan sociala och strukturella faktorer mer och mer hamnat i bakgrunden. På samma sätt trängde marknadstänkan- det igenom i politiken i övrigt: avregleringar, privatiseringar, pengsystem och marknadsbaserade modeller (beställa-utföra) igenom i den offentliga förvaltningen. ...Förändringarna syftade till större effektivitet och bättre kvalitet i samhällssektorn, men vad de konkret innebar var att de politiska, demokratiska, möjligheterna att upprätthålla kvalitet och effektivitet faktiskt minskade – och att kvalitet och effektivitet därmed sjönk. Ingen torde i dag anse avregleringen av elmarknaderna och av SJ hör till socialdemokratins mest lyckade projekt. Och regelverken för de privatiserade verksamheterna inom den of- fentliga sektorn har så stora luckor att skattepengar bara rinner iväg.
I praktiken används ordet ’förnyelse’ i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ’förnyelse’ borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av en politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det.
Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar... ) och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete mellan forskning, företag och regioner....
Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte till trygghetssystemen.” 

Noter
1. I Figur 1 gäller siffrorna fram till 1939 för Sverige och Storbritannien. Från 1950
och framöver visar figuren medelvärden för 14 västländer med socialdemokrater i regeringsställning eller som det viktigaste oppositionspartiet. Dessa länder är Australien, Nya Zeeland och Japan samt 11 länder i Europa, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Samma 11 länder finns också med i Figur 2. I Kanada, USA, Irland och
Italien saknades socialdemokraterna både i regeringsställning och som det viktigaste oppositionspartiet.
2. Länderna var Belgien, Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge, Storbritannien och England (se E.S. Kirschen m fl 1964. Economic Policy in Our Time (Amsterdam: North Holland.).
3. OECD. 1970. Inflation – The Present Problem. Paris: OECD.
4. Gösta Rehn 1987, “State, Economic Policy and Industrial Relations in the 1980s: Problems and Trends. Economic and Industrial Democracy (vol 8, no 1): 16-93. Mina kursiveringar. 

Plötsligt där bakom

Det kan komma helt plötsligt; man minns.

Vardagens stress lägger ett däst bomullslock över verkligheten.

Jag kan svara på sms som säger: "Love you!" Med ett trött: "Love u too!"

Men det är som att känslan är satt på mute.

Så kommer den helt oannonserat; på bussen, på föreläsningen, när man äter lunch.

Hjärtat sväller, bröstet sväller, underlivet dunkar: jag är kär.

Det finns där hela tiden bakom fast jag är trött, stressad, fast i bomullsvardagen.

Meat on twitter

En trend kan börja anas;
inom matlagning på stockholmsborden
att tillaga kött på mångfaldiga vis
av ankfett och bacon dryper orden

Vem kan inte låta bli att fascineras
hur dessa underliga rätter sig sprida
köttsallad, griskind och baconkola
köttälskarna verkar planer smida

Konfiterad griskind, får det lov att smaka?
Ta även gärna för er av grisens haka!
I Stockholms finare kretsar börjar nu stekas
hela djuret i långkok och gelatin smekas

Men vad handlar då väl
denna nya carnivora kreativitet om?
slakta nu själv din kalv och din säl
eller bada i kunglig löjrom

Kan det vara så
att mat kan vara ideologi?
i så fall tror jag att jag stannar
nöjd i min vegetariska filosofi.

Victim-blaming oh no you didn't!

Igår läste jag denna text av Sakine Madon; en kritik av feminism i ljuset av en diskussion kring farliga silikoninlägg och kvinnors val kring sina kroppar. Det var en spännande text, men inte enligt mig för dess kritik av feminister (för vilka är det hon egentligen pratar om?) utan för att jag anser att den speglar en viss förståelse av den fria viljan.

Den fria viljan är en filosofisk debattpunkt som också fungerar som en tydlig skiljelinje mellan höger- och vänsterpolitiska idéer. Jag tolkar Madon som att hon anser att ”feminister” dumförklarar kvinnor som väljer att skaffa silikon i brösten genom att beskriva dem som offer. Problemet med den bilden är att den lätt ger sken av att Madon anser att människors val alltid är helt befriade från de omständigheter som omger dem, samt att de alltid är oproblematiska då människor gör ”medvetna val”, t.o.m när dessa val får konsekvensen att människan far illa. Att kritisera dessa val därför, blir att offerförklara.

En alternativ syn på det fria valet, som jag antar representerar de ”feminister” som kritiserar att kvinnor väljer att skaffa silikoninlägg, är att dessa kvinnor är påverkade av normer och ideal för hur kvinnor ska se ut, ideal som i grunden är skadliga för kvinnors självbilder och självförtroenden, eftersom de är onåbara utan kirurgiska ingrepp och ofta rigorösa bantningsprogram.

Det handlar alltså inte om att dumförklara eller offergöra, som Madon menar, utan att försöka se alternativa sätt att förhålla sig till sin kropp som inte orsakar skada, samt att fundera över vilka hinder det finns till dessa sätt. Kvinnor som opererar in silikon i sina bröst agerar inte som idioter. Tvärtom skaffar dom sig de medel de kan för att bli lyckliga enligt de regler som gäller i den tid och det samhälle de verkar i. Frågan är bara; om detta medför skador, bör vi då inte ifrågasätta dessa handlingssätt? Borde det inte finnas alternativ? Om dessa ideal får som konsekvensen att många kvinnor har svårt att acceptera sin kroppar och ger dem ångest, är de inte då värda att försöka bekämpas? Vem vinner på att detta sker? Det handlar helt enkelt om att fråga varför vi gör de val vi gör och vilket samhälle det skapar.

Det blir därför angeläget att fråga sig varför debattörer som Madon anklagar feminister som kritiserar handlingar som kan vara skadliga för att göra kvinnor till offer. Jag tror nämligen inte att Sakine Madon är dum. Hon vet att vi påverkas av vår tid, vår omgivning, det vi läser, de vi lyssnar på, de vi möter. Om hon inte gjorde det skulle hon aldrig arbeta som skribent.

Kan det vara så att oviljan att se bortom de val som verkar förnuftiga här och nu, ett slags en-dimensionellt tänkande, har politiska orsaker? Om vi alla är fullständigt ansvariga för våra beslut, även när vi skadar oss själva, och om dessa beslut anses skapade isolerade från de normer, ideal, tids- och platsbundna förståelse, var finns då incitamenten för att någonsin ändra något? Finns det då något som någonsin är problematiskt? Finns då plats för politiken?

Enligt den logiken blir alla försök att diskutera strukturer, normer och förståelser paternalism. I så fall hävdar jag på samma sätt att en argumentation likt Madons är att lämna folk i sticket. Jag är nyfiken på vilken feminism det var som hon attraherades av från början? En som strävar till att stärka kvinnors position, säkerligen, men hur gör vi det utan att kritisera företeelser som påverkar kvinnors val?

För vilket samhälle vill vi egentligen ha? Jag ser gärna ett där våra val är våra egna och där vi har rätt att ta dem, förutsatt att vi inte skadar andra, men där vi förstås som samhällsvarelser, föränderliga och påverkbara. I alla olika håll. När vi tar val som skadar oss själva önskar jag inte heller att all diskussion om dessa val skulle stämplas som försök till att offergöra.

Det verkar faktiskt helt absurt.

Feministen och den behagfulla kvinnan

Angående Malin Ullgrens krönika i DN:

Det finns flera tidningar jag skulle vilja prenumerera på. Arbetaren, ETC, Bang, Läsarnas fria, Feministiskt perspektiv. Men det gör jag inte. Jag prenumererar på ELLE.

Jag brukar säga att det är för att jag inte har tid. Jag får tidningar från hyresgästföreningen, från attac, från facket, från kyrkan. Jag hinner inte läsa dem. Men varför betalar jag för ELLE? Vad är det jag inte kan vara utan?

Jag försökte ett tag. Jag blir ofta förbannad av ELLE. En gång när de hade en modell som var så anorektisk att hennes ögon stod ut från hennes magra ansikte fick jag nog, slängde blaskan åt helvete, sade upp prenumerationen.

Lika fan köpte jag lösnummer efter lösnummer efter det. Att prenumerera blev ekonomiskt gynnsamt eftersom jag ändå köpte tidningen. Jag kan inte vara utan modereportagen, tipsen på vad som gäller nu. Jag kan inbilla mig om att det handlar om kreativitet, om stil, men jag vet också: mitt människovärde speglas i mitt utseende. Det ligger makt i att ha stil. Utan stil kan man till och med bli betraktad som ointelligent, otroligt nog.

Jag försöker träna så ofta jag kan. Ibland blir det sällan. Då får jag visserligen ont i ryggen och mår sämre, men framför allt får jag ångest. Ångest för att bli slapp, ångest för att bli tjock.

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd? På ett plan vet jag naturligtvis svaret: att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel.

En gång skrev jag en text om kvinnlighet och skönhet som blev publicerad i Läsarnas Fria. Jag kan inte säga att jag minskat glappet mellan teori och praktik sen dess.

Jag antar att det beror på rädsla.