"Du är ful"

Jag tänker på Joan. Av alla representationer av moderskap inom populärkulturen är nog hon den jag tycker bäst om. Joan är en karaktär i Noah Baunbachs indierulle The Squid and the Whale från 2005. Filmen följer  händelserna efter Joans och Bernards skilsmässa ur sina söners ögon. Där Bernard allt mer uppdagas som en självupptagen narcissist och uppblåst föredetting, lyser Joans karaktär och karriär som författare upp allt mer i takt med hennes självständighet. En skildring alltså av de nedslående siffror som talar om hur kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än män. Men det är en scen i filmen som talar om Joans relation till hennes söner som jag stannat vid när jag tänker tillbaka på filmen.

”Du är ful”. Omdömet kommer från min brorsdotter. Hon är sex år och sitter bredvid mig på kökssoffan i min brors hus. Jag har precis kommit hem från Dublin efter att tagit några kurser i sociologi. Under ett infall har jag klippt av mig håret, nästan allt. Kvar ligger en centimeterlång pojkfrisyr med anspråk på att andas 60-tal. Jag hade vågat ta språnget att skiljas från den mest markanta symbolen för min feminitet; det långa hårsvallet. Meningarna hade väl gått isär om hur bra det passade mig. Där kvinnor i min omgivning hyllat mitt mod hade männen mest uppvisat en slags  artig missnöjdhet.

Bedömningen från min brorsdotter var alltså av mer uttalad karaktär. ”Varför säger du så?” frågade jag min brorsdotter, lite chockad över hennes brutala dom. ”För att du är det”, konstaterade hon. ”Du har inget hår här” sa och förde sina händer längst sina axlar och berörde sitt egna långa, blonda hår, ”därför är du ful”.

Jag tänkte på när Joan flyttat ifrån Bernard i The Squid and the whale. Pojkarna Walt och Frank bor hos dem veckovis, och Joan har börjat träffa en ny man. En kväll borstar hon tänderna tillsammans med den yngste sonen Frank. Efter att ha stirrat på henne några ögonblick utbrister han:

”Jag tycker du är ful”.

Joan blir bestört. ”Varför frågar du så?” säger hon. ”För att du är det” svarar hennes son. ”Jag tycker du är ful”. Det är en enkelt konstaterande, han är inte arg när han säger det. Joan tittar på sin son några ögonblick. Hon lägger sin hand på honom. ”But I’m not though.” svarar hon.

Det finns en kärleksfull genialitet i Joans svar som talar om hennes person. Hon förstår varför Frank vill förolämpa henne. Han vill straffa henne för att gett honom det nya liv han inte tycker om. Kanske finns där andra orsaker, men framförallt är han ett barn som mår sämre än han gjorde innan skilsmässan. Genom sitt svar visar Joan på denna förståelse. Hon är inte intresserad av att straffa Frank tillbaka. Men hon låter honom inte heller behandla henne illa. Därigenom erkänner också hon sitt värde som människa i moderskapet. För allt för ofta tror jag vi tänker att föräldrar måste stå ut med att barn använder dem som mentala boxningsmotståndare när de mår dåligt. Tåla att ta skit.

Så jag tänkte på Joan när min brorsdotter sade exakt samma ord till mig som Frank uttalat till henne. Min brorsdotter är inte en hemsk person. Tvärtom är hon en underbar liten människa. Hennes uttalande är ett resultat av de könsbestämda normer hon tagit till sig om skönhet och betydelsen av kvinnors hår för deras utseende, kanske till och med för deras uppgift och värde. Så jag tittade på henne, och svarade lugnt:

”Nej, det är jag inte”. Och jag trodde på vad jag sa ända ut i mina centimeterlånga hårspetsar.

Jag hoppas att jag genom min handling lärde henne något om självvärde. Under hennes uppväxt är jag övertygad om att hon någon gång kommer kallas ful. Inte för att hon är det, utan för att våra barn lär sig att det värsta sättet att ta en kvinnas självvärde ifrån henne är att ifrågasätta hennes förmåga att vara vacker. Om det händer hoppas jag att hon på samma sätt som Joan uttalar de orden som visar att hon förstår, och att hon inte accepterar att någon, inte ens någon man älskar, behandlar en som skit:

”Nej, det är jag inte”.

Att göra sig själv ofarlig

här nedan borde komma ett reflekterande inlägg om just detta, och hur jag gör just det, varje dag. Men jag har inte tankarna utredda, det bara kom till mig i dag som en plötslig tanke. Hur jag för kroppen. Ler. Minskar min betydelse, just det är vad jag kan komma på mig själv att göra. Jag gör mig själv ofta ofarlig. Jag ska fortsätta tänka på det.

So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.

Historielektionen på Topkapi

I mars åkte jag till Istanbul. Jag hade längtat dit en tid, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det beskrivningarna i Orhan Pamuks Den svarta boken. Kanske har jag en medelklassig längtan till något annat, något som inte är som hemma fast med mer sol, lex turistparadis så som största delen av Thailand. Under veckan i Istanbul frotterade jag mig i områden som Sulthanamet och Galata, tyckte att Blå Moskén var den vackraste byggnad jag någonsin sett, älskade att ingen talade engelska på asiatiska sidan och myste när all tv och radio stängdes av under böneutropen.

Vi orkade inte turista allt för mycket. Eftersom vädret var ganska kallt och regnigt kunde vi istället vakna sent, äta frukost för att sedan gå och lägga oss igen. Jag tror jag spenderade mer tid i hotellsängen än på Istanbuls gator, vilket inte var något negativt. Jag behövde vila, det tror jag B behövde också. Vi behövde vila tillsammans.

En av attraktionerna vi ändå besökte i staden var Topkapi-palatset. Det låg nära vårt hotell, det var vackert och inte så fullt av turister på grund av årstiden förmodligen, där fanns utställningar av föremål från Istanbuls långa historia som romersk provins och senare under ottomanskt styre. En av utställningarna visade föremål från Islams historia, med bitar av profetens skägg och kläder. På stora tavlor beskrevs hans levnadsöde. Där beskrevs också religionen så som den tog sin början med patriarken Abraham. Och det var här jag fann något som fick mig att förstå något om min egen kulturella bakgrund.

Som liten var jag ganska religiös. Jag vann barnens bibel en gång på lott och behandlade denna bok som en av mina dyrbaraste ägodelar. Mina föräldrar har alltid haft en ambivalent inställning till kyrkan, där de uppvisat en mer radikal hållning genom att gå ur kyrkan för att protestera mot kvinnoprästmotståndet och gifta sig borgerligt, men de har även en konservativ inställning där ceremonier så som dop ska hållas i kyrkan. Jag skulle t.ex konfirmeras, vilket jag först protesterade mot men senare motvilligt gick med på. Därför har jag viss kunskap om bibelns historia, om än inte mer än någon annan egentligen.

Jag minns historien om Abraham. Jag tyckte han verkade vara en hemsk människa. Och jag tyckte Gud handlade vidrigt som testade Abraham genom att be honom att döda sitt barn. Gamla testamentets Gud verkade hård, och omänsklig. Jag minns också berättelsen om Hagar, Saras jungfru som fick Ismael med Abraham och fördrevs ut i öknen för att Sara blev avundsjuk då hon inte kunde få barn själv.

Så läser jag på Topkapi, att Hagar var Abrahams hustru på samma sätt som Sara, och att han tillsammans med Ismael gjorde den första pilgrimsfärden till Mecka, eller var det möjligen Medina? I alla fall insåg jag att koranens historia och bibelns inte liknade varandra. Sara nämndes inte ens i historien på Topkapi. Och min bibel nämnde aldrig att Abraham var inte bara judarnas patriark men också muslimernas.

Jag lärde mig alltså att jag inte förstått hela bilden av den kristna kulturhistorien. Vad mer vet jag inte om den historia jag växte upp med?

Förnedringen i fallet eller FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL

Jag föll i helgen. Av en häst. Sen grät jag: stora, varma tårar. Och funderade över förnedringens natur.

Det är nånting som är så förödmjukande med att bli avkastad av en häst. Att köra en snabb bil är möjligen adrenalinframkallande. Kanske detsamma att åka kite, slänga sig nedför en bergvägg med endast ett snöre kopplat till fötterna, bestiga ett berg eller dyka på havsbotten. Men ingenting av det innebär att du måste förhålla dig till en annan levande varelse när du söker dina kickar, en varelse med sina egna tankar, känslor och logiker. När jag i helgen landade med ett högljutt duns med höften först och skrapade upp skinnet på armen mot paddockens grus hade jag blivit förkastad av någon. Hela handlingen var ett "icke-godkänd".

Man vill ju så gärna vara vän med hästen. Men för att kunna vara vän måste man först bevisa sig vara den som bestämmer. Det var den uppgiften jag kände att jag misslyckats med i helgen, och därför grät jag arga tårar. FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL.

Hästmänniskor måste leva med ständiga förödmjukelser men aldrig tappa kärleken. För hästar kräver en kombination av bestämdhet, tydlighet och styrka parat med outsinlig mjukhet, vänlighet och rättvisa. Ibland krävs det till och med att man blir lite förbannad, utan att någonsin tappa fattningen. Jag hade misslyckats med denna kombination i helgen, därför grät jag ledsna tårar. Man vill vara den bästa för någon, samtidigt som man är den som har kommandot. Jag kunde inte vara den personen för den hästen, istället blev jag någon den måste den känt obehag inför. Jag var ratad i mina högsta önskningar och mina ärligaste ambitioner.

När jag var liten och följde syrran till stallet utvecklade jag en paranoid känsla att det var något fel på mig. Hästarna knuffade mig, bet mig och stämplande mig. Stallet var en våldsam plats. Och det verkade som att bara jag hade problem - alltså måste det vara något med mig som hästarna hatade. Det var en fruktansvärd känsla. Hade jag vänt blicken ett ögonblick från min självcentrerade osäkerhet hade jag insett att detta var saker som hände alla, men den klaustrofobiska känslan av att vara negativt utvald var för stark. Från den positionen framstod andra hästtjejer som lysande supermänniskor. Jag slutade rida ganska snart.

Som vuxen har jag lagt av mig självcentreringen. Och med den stigande självkänslan kom också envisheten. När man inte tar sig själv på så stort allvar är det också svårare att känna sig förödmjukad. Erfarenheten från helgen visar att jag inte är immun mot känslor av förnedring. Men jag kan skratta åt det idag! Gud vad jag garvat åt synen på mig själv käkandes grus. Jag pratade med en kompis som berättade om olika sätt att falla från en häst. Uppenbarligen gjorde jag "grävskopan". Jag har ännu inte gjort "Frimärket" - när man kastas av mot ridhusväggen och glider ned med armarna och fötterna som ett X. Skillnaden idag är också att jag vill förstå. Varför gick det fel? Vad hände som fick den hästen bli så avvisande? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Så jag ska upp på hästryggen igen, gärna samma häst när jag får tillfälle. Alla hästmänniskor som blivit avkastade och förnedrade är mina förebilder. Alla som vill göra om - göra rätt.

Grustaget och vårdcentralen

Jag tänker på Sara Lidman igen, och hennes Jernbanan. Eposet som skildrar statens resursexploatering av Norrland vid sekelskiftet, där fattiga folk arbetade ryggarna krokiga och skogsbolagen tjänade storkovan.

Jag tänker på det när jag läser om utförsäljningen av allmännyttan, av vårdcentraler, hur våra gemensamma tillgångar behandlas som vilka varor som helst på en marknad. I Sara Lidmans böcker kommer den efterlängtade jernbanan till Norra Sverige, och med den de stora skogsbolagen. Historiens huvudperson Didrik medlar mellan en fattig bonde och en affärsman. Bonden har nämligen i sin ägo ett grustag som behövs för att skaffa råvarorna för att bygga banan. Didrik försöker få bolaget att ge bonden åtminstone 2000 riksdaler, då kan han ju köpa sig en ko, bli kvitt sina skulder, börja ett nytt liv för sin familj. Njäe, säger bolagets man, 900 daler kan han få för gruset, och så blir det. Bonden är fattig och skuldsatt.

Bolaget tar senare ut grus ur taget till ett värde av 200000 riksdaler om året.

Är det inte samma sak som händer idag? Borde vi inte kalla det vid sitt rätta namn?

EXPLOATERING

Bloggtips!

Jag måste tipsa om den här tumblrn av Megan Amram! Jag skrattade mig igenom varje inlägg, inte minst den senaste om Ayn Rand som relationsrådgivare.

Enjoy!

Fattigdomen

Vi talar om fattigdom igen. Många skulle säga att det är bra. Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport har blivit mer och mer uppmärksammad för varje år. Vi använder oss av det relativa fattigdomsbegreppet, dvs vi har dragit en linje där vi delar upp befolkningen: de under denna linje har inte resurser nog. Effekterna av denna resursbrist vet vi av forskningen, dels ser vi till den enskilda människans lidande och individuella effekter av ohälsa och en omöjlighet att forma sitt livsprojekt. Vi kan också se till samhällets lidande av en större ojämlikhet i ökade oönskade sociala problem i förvisso omdebatterad forskning av exempelvis Wilkinson och Pickett eller Marmot.

I grova drag har det utvecklats två strategier för att minska ojämlikhet och fattigdom om man jämför vår svenska socialpolitiska strategi mot andra modeller. Det går att diskutera huruvida den svenska modellen, den som en gång byggde på universella lösningar, når upp till sitt namn idag, bland annat för att ersättningsnivåerna från a-kassan sjunkit drastiskt. Den universella modellens motsats är den behovsprövade strategin, d.v.s. våra omfördelande resurser ska enbart inriktas på de som har det sämst ställt. Självklart är det i grunden ideologiska skäl snarare än ekonomiska som avgör vilken modell som anses mer effektiv. För att utvärdera modellerna brukar en tala om ”träffsäkerheten” eller ”precisionen” av strategin, dvs kan vi verkligen nå och förbättra de fattigas situation? Argumenten från ekonomiskt håll brukar oftast lyda att sociala transfereringar har negativa effekter på utbudet av arbetskraft. Ni känner igen det – bidragslinjen som Reinfeldt kallar det, som lustigt nog står som motsats till arbetslinjen i hens värld (parentes: finns väldigt intressant forskning om arbetsmotivation). Ökade utgifter på generella välfärdslösningar antas systematiskt gynna de bäst ställda, man antar att de som redan har mycket får ännu mer och de fattiga lämnas därhän. Jag tycker mig se tendenser av denna svartmålande bild från högern idag, särskilt när Reinfeldt har sagt att vi i första hand bör lita på vår närmaste familj och vårt sociala kontaktnät och inte på ersättning från våra socialförsäkringssystem om vi blir arbetslösa, för att just öka precisionen. Har en andra möjligheter att bli försörjd ska dessa uttömmas innan en kan utnyttja (som i ordets värsta bemärkelse) våra skyddsnät. Vad jag tycker har blivit osynligt i debatt om fattigdom och omfördelning, och det skrämmer mig, för det är häri hela problematiken ligger, är grunden för intressegemenskap i generella välfärdsstatslösningar. Alla behöver utbildning, vi kanske behöver vård, vi kanske någon gång blir arbetslösa. Fint, vi ordnar gemensamma institutionella lösningar för detta! Att alla får nytta av den förda socialpolitiken är vår grund. Med privatiseringar och riskkapitalbolag som äter upp våra gemensamma lösningar är det inte konstigt att denna intressegemenskap har slagits sönder. Vaddå? Jag kan ju KÖPA mig bättre vård, tänker medelklassen. Koalitionen mellan medelklassen, de som har råd med privata (marknads-) lösningar och arbetarklassen är bruten. Därför kommer det också åsikter som att: om socialpolitikens mål är att minska fattigdom är det ett slöseri med resurser att ha universella program som också ger ersättning till de som inte är fattiga. Den åsikten har dock motbevisats genom gedigen komparativ forskning; välfärdsstater som har generella åtgärdsprogram är oftast förbundna med större jämlikhet, även kallat omfördelningsparadoxen. Att ta från de rika och ge till de fattiga har alltså lägre omfördelningseffekt än att ta från ”alla” och ge till ”alla” (skälen till detta: proportionell beskattning och nominella bidrag eller bidrag med tak, vi behöver inte gå in på detaljer här). Korpi och Palme (1993 s 148) har uttryckt det såhär: ”Om vi ska ta från de rika för att ge åt de fattiga släpper de rika helt enkelt inte ifrån sig särskilt stora belopp”.

Därför blir jag oroad när vi pratar fattigdom, särskilt när de gemensamma lösningarna lyser med sin frånvaro. Hugh Heclo uttryckte saken; det bästa sättet att hjälpa de fattiga är att inte tala om dem, dvs att inte utforma åtgärdsprogram speciellt riktade till dem. Jag talar gärna om fattigdom, men inte på villkoret att avskilja medborgare i ”de fattiga”, som om de vore annorlunda beskaffade än resten av befolkningen och därför inte är värda likabehandling.

Random tankar inför ny underklädesreklam

"Vad faaaaan? det där är inte ok! hur gammal kan hon va? 14? Jag kan inte titta. I natt gör jag det! Jag går ut med en fet tuschpenna och kladdar "Din dotters ideal?" över hela skiten. Jag trodde vi hade börjat gå åt rätt håll med hela det här kroppshetsandet, så ställer de ut halvnakna barn över hela stan? Är det här mitt ideal? mina vänners ideal? Det är helt sjukt. Jag vill inte se ut som ett barn. Alla tonåringar som ser det här, hur tänker de? Känner de att det är normalt att det här exponeras på det här sättet? Att flickors kroppar är sånt allmängods? Att vi ska leva med deras kroppar utfläkta över stan på det här sättet? Är det så man ska vilja vara som ung tjej? Jag är så glad över att jag inte är tonåring längre. Helvete vad jobbigt... Fan vad mina jeans smiter åt. Jag kunde ju ha dom förut utan problem. Måste börja springa igen! Bara min fot blir bättre! Där är en till av de där äckliga bilderna! Hon är inte mycket äldre än min systerdotter. Jag blir så ledsen. Varför blir jag så ledsen?"

Manliga konstnärsmyter

Igår var jag med om något som fick mig att förstå lite mer varför vissa myter om kvinnor och män som konstnärer fortfarande frodas. Det var under ett seminarium där en manlig författare hade bjudits in för att ge sin syn på sitt konstnärskap och dela med sig av tips för att vi som studenter och framtida (vetenskapliga eller inte) textproducenter skulle känna oss någorlunda rustade.

Det var ett trevligt seminarium, författaren var personlig och öppenhjärtlig och avslöjade till och med att han ständigt lever med rädslan att någon ska avslöja honom som den bluff han är. Ödmjukhet är alltid sympatiskt.

Författaren bor i Stockholm och har en skrivarlya där han isolerar sig ibland, berättar han. Hans mest sålda bok kom till under en 100 dagar lång isolering med mycken tandagnisslan och till och med lite tårar. Ensamheten är något man måste lära sig att uthärda som författare, menar han. Det var intressant. Jag har tänkt mycket på de ensamma delarna av mitt jobb och hur jag i grunden finner dem okreativa. Det är framförallt tillsammans med andra som mina idéer och tankar kommer "till liv", när jag får testa dem på andra som bollplank. Men kanske måste jag lära mig att bättre acceptera de solitära dragen i min valda karriär.

Så lägger författaren fram en liten teori om konstnärsskapet: Detta med att uthärda ensamheten kan nämligen vara en förklaring till varför kvinnliga konstnärer har klarat sig sämre genom historien än män, menar han, och refererar till "genusforskningen". Män klarar nämligen ensamhet mycket bättre, medan kvinnor i högre utsträckning är sociala.

Jag blev alldeles tyst medan diskussionerna om författarskapets villkor fortsatte, men inom mig rasade flera frågor fram. Vilken genusvetenskap ger en så dåligt förklaring till konstvärldens strukturer? Hur kan en företrädare för den vara så okunnig om dess olika villkor för kvinnor och män genom historien? Och insikten: det är genom såna här berättelser konstnärsmän förklarar och förstår historien om konstvärlden för att slippa känna att deras köns större framgångar beror på orättvisor. Det har helt naturliga förklaringar!

"Om konstnärsskapet förutsätter förmågan att kunna isolera sig i perioder är det inte konstigt att kvinnor inte lyckats lika bra som männen", ville jag säga. "De har nämligen alltid varit den primära föräldern när de skaffar familj och har än idag svårigheter att kombinera familj och arbete som konstnär. Kvinnor i konstnärsgruppen har idag färre barn än befolkningen i stort, medan konstnärsmän har fler barn än befolkningen i stort (Konstnärsnämnden; Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, 2011). Flera skönlitterära verk vittnar om kvinnors val att inte skaffa barn för att kunna arbeta som konstnärer, och min egen studie visar att kvinnliga konstnärer som skaffade barn under sin utbildning fick höra att de var "oseriösa" av sina manliga professorer."

Det handlar också om det olika sätten vi förstår föräldraskapet beroende på kön. Kvinnor är fortfarande den närande, tryggheten, kroppen och den närvarande, medan studier visar att män fortfarande i stor utsträckning kopplar sin roll som förälder till sin roll på arbetsmarknaden. Att författaren som jag lyssnade på igår kunde vara förälder och samtidigt isolera sig i flera månader beror alltså på två saker: han har en partner som är närvarande förälder i hans ställe, och han förstår sig som förälder i hans egenskap av brödvinnare. Hans livsprojekt är inte i vägen för hans förmåga att vara pappa, men kvinnors livsprojekt bör fortfarande vara den som mamma eller som konstnärer.

Men jag sa ingenting. Jag vet inte varför. Tillfället liksom bara gled förbi. Men jag visste att jag måste säga något. Så i slutet gav jag författaren tipset att läsa Grizelda Pollock - "hon är feministisk konstvetare och har många bra teorier som kan komplettera idén om mannen som bättre på att kunna uthärda ensamhet" sa jag. Vad jag inte sa, var att om han läser Pollock så skulle han förstå sättet kvinnor har aktivt blivit bortglömda och bortplockade ur konsthistorien av män som haft kontrollen över den. Att det inte handlat om något naturligt som ligger i kvinnor själva. Det har handlat om sexism, och makt.

Kanske gjorde jag en liten gärning.

Lösningen på mysteriet kring damfotbollen - en del av det, åtminstone

Jag har tänkt på damfotboll en del. När jag växte upp i min mellanstora norrländska stad spelade praktiska taget alla fotboll, pojkar flickor damer herrar (utom jag då, som var den flummiga bruden som gillade att läsa böcker och dansa). De tuffaste tjejerna spelade fotboll, de mest populära var riktigt bra på det. Och även om jag inte intresserade mig så mycket för fotboll lärde jag mig att tycka om det någorlunda i alla fall, praktiskt taget alla mina vänner spelade ju. Så jag hängde med på matcher och turneringar ibland, fröjdades när min bästis lag vann Gothia Cup och var stolt över henne när hon kom med i länslaget.

Under förra sommarens VM i fotboll hände något. Jag blev intresserad av fotboll på riktigt, och det var mycket tack vare hur mycket damfotbollen lyfts. Många av matcherna var olidligt spännande och finalen mellan USA och Japan fick mig att bita ned samtliga naglar på fingrarna. Plötsligt förstod jag glädjen i sporten. Med en stor stark i näven brölade jag lyckligt varje gång ett snyggt mål sattes i kassen.

Jag är medveten om hur bespottad damfotbollen har varit och har fascinerats av det. Det mesta verkar handla om ren sexism, ofta inlindat i "omtanke" Spelarna är fula, lesbiska och dåliga. Det går för långsamt, det är värdelöst, det är sämre än männens. "Kvinnor behöver andra förutsättningar, så som mindre planer och mindre mål". Det hela är mycket lustigt, och kräver förklaringar.

Så i veckan under min och B:s semester i Istanbul fick jag en förklaring av en man varför han avskydde damfotboll. Spelarna var nämligen inte sexiga, förklarade han. Det var ingen sport för kvinnor. Han kunde gladeligen se kvinnor spela tennis eller volleyboll, det var bra sport för kvinnor menade han. Men fotboll, nä usch. "Tycker du det är viktigt att män är sexiga när de spelar fotboll?" frågade B och mannen skrattade; nej självklart inte. Därmed avslöjade han att han gav män och kvinnor helt olika förutsättningar för att utöva sporten.

Abby Wambach. Inte kvinnlig eller sexig? Tacka fan för det

Jag har inte kunnat låta bli att tänka mycket på det här uttalandet efter det. Jag skyller det inte på att mannen var turk, för hans kompis som stod bredvid (som också var turk) höll inte alls med honom. Det är ganska intressant att möta denna sortens aktiva motstånd till skillnad från det passiva motstånd som ofta gör sig gällande i andra sammanhang. Det säger något om hur vissa män ser på kvinnor och deras roll i världen. Vi ska vara till för dem. Mannen är första könet, kvinnan är till för hans tillfredsställelse genom att vara vackra, sexiga och ljuva. Men våra handlingar som inte syftar till att ge något till män i form att att tillfredsställa deras bild av Kvinnan är inte godkända, de möter motstånd.

Det hela påminde mig om den absurda situation som uppstod när jag läste Contemporary Social Theory på Trinity College i Dublin. Alla seminarier flöt på bra med intressanta samtal, tills vi kom fram till framväxten av feministisk teori. Då förmörkades den intellektuella solen för en av de manliga kurskamraterna. "Det är sexism!" utbrast han, men hade inget svar när vår seminarieledare frågade om han ansåg att kampen för jämlikhet var sexistisk. Sedan kom det: "Jag anser att om kvinnor ska ta och göra historia och teori på det här sättet borde de först FRÅGA OSS!" spottade han fram, varpå min haka åkte ned med en stor smäll i golvet. Skulle jag skratta eller gråta?


Jag tror det är samma logik. Kvinnor ska alltid, i alla sina handlingar, ha mäns godkännande i åtanke, inte minst vad gäller hennes kropp. Därför är kvinnors erövring av fotbollen så viktig. Den pekar nämligen på kvinnan som aktör för sina egna intressen skilda från ett samtidigt omhändertagande av mäns intressen. Det är därför det också är så viktigt för mansvärlden att sexualisera kvinnliga fotbollsspelare, som i fallet med Josefin Öhmans utvik i Slitz. Pröva bildgoogla damfotboll så fattar ni vad jag pratar om.

Själv längtar jag till nästa avspark i en stor turnering. Jag lär sitta där med ölen och nedbitna naglar och fira det stora fuck you-finget som damfotbollen placerar i sexismens öga.

Jag tänker på matematik

Det gör jag, verkligen hela tiden, och det gör mig glad. Det började med en artikel i Damernas Värld. Sedan hittade jag en bok om Matematikens historia på Myrorna för några kronor som jag har läst den med fröjd sedan dess.

I skolan var jag inget matematikgeni. Det är jag inte nu heller. Tvärtom misstänker jag att jag har lättare matematik-dyslexi, åh jag minns hur jag grät över matteläxorna i grundskolan. Jag grät för att jag var dum, trög, och för att jag var tjej. Hade jag varit kille hade jag nog fattat, tänkte jag och sörjde. Jag förstod kanske att såna tankar var fel, men den lilla matematikhistoria vi lärde oss i skolan bevisade ju: det fanns inga kvinnliga matematiker. Vi fick aldrig lära oss varför.

En gång i sexan, av någon anledning, fick jag alla rätt på ett matteprov. Jag trodde nästan det inte var sant. Min fröken som var hård men rättvis bad mig strängt att ta åt mig äran. Det var min första seger mot min självbild som dum och trög. I engelska och svenska fick ofta jag alla rätt på proven, men de ämnena visste jag ju var inte lika mycket värda. De var ju tjejämnen.



I högstadiet gick jag allmän matte, det vill säga den grupp av elever som ansåg sig själva vara dåliga i matte. Så här i efterhand är jag mycket osäker till såna uppdelningar. Jag behövde någon som kunde övertyga mig om att jag inte var dum utan bara inte vågade ens försöka på grund av mitt dåliga självförtroende. Det fanns lite utrymme för det i allmän matte. Min självbild som trög gjorde mig trög. Att utmana den bilden var svår nog att få mig att gråta ändå upp i gymnasieålder.

I tvåan på gymnasiet vågade jag för första gången utmana mig själv med hjälp av en lärare som inte trodde att jag var dum i huvudet. Jag insåg också att matte inte blev svårare ju högre kurser man läste, bara annorlunda. Jag tyckte inte att geometri och trigonometri var tråkigt, tvärtom. Till och med algebra var kul. Vanlig aritmetik däremot verkade vara min akilleshäl. Jag satte som mål att få VG i matte C. När provresultaten kom hade jag klarat det med en poäng. Det betyget betydde mer för mig än alla mina MVG i historia, engelska, svenska och samhällskunskap. För jag hade överkommit mitt största hinder.


Efter gymnasiet gjorde jag mitt eldprov: jag beslöt mig för att läsa tekniskt basår. Detta innebar att jag läste in naturämnena på gymnasiet under ett år på universitetsnivå. Inför första tentan i matte var jag nära att få panikångest. Jag kom in i tentasalen och såg papperet framför mig. Allt gungade. Jag sprang ut, cyklade hem och grät ned i min kudde som det misslyckade puckot jag var. Sen insåg jag en sak och slutade tycka synd om mig själv: Men herregud, det där kan jag. Jag har bara så vansinnigt dåligt självförtroende. Så när omtentan kom gick jag in och gjorde den, klarade G med god marginal, slutade hindra mig själv. Ja, det tog tid för mig att lösa matematiska problem, men till slut gjorde jag ju det. Det blev ok att göra misstag.

Matematiksjälvförtroendet är fortfarande dåligt, men nu slipper jag bevisa mig för någon. Jag behöver inte stressa, slipper visa mig korkad eller smart. Jag börjar nu med matematikhistorien och Fermats gåta, sedan kanske jag plockar upp några problem, vem vet? Jag kan älska matematiken nu i alla fall utan att behöva förhålla mig till idéer om genialitet och kön.

Min lillebror blev idag inskriven på ätstörningsenheten. Jag skrev om hans ortorexi för ett tag sen, ganska ytligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt. Jag känner så många känslor, orättvisa, ilska, ömhet och lillelillelillebror. Stackars lillebror. Gråter och tänker på vad han och många med honom gör mot sig själv.
Mamma hade följt med honom till sjukhuset och hon kunde inte hålla sig, hon grät när hon berättade om vad hon såg: så magra unga flickor, det fanns ingenting kvar av dem. Vissa satt i rullstolar.

Min lillebror är en av dem. Insikten som slår en.

Vad är det med kroppsfetischismen och dessa hemska jävla ätstörningar som raserar människor inuti, innifrån. Jag känner sorg över att jag och min lillebror inte har bättre kontakt, att vi kan prata om det här. Att jag är en han skulle vilja prata med. Och jag är så evinnerligt trött på att kämpa. Är det bara min familj, eller ska det vara så här många motgångar?

M & J, smoking

Pappa lekkamrat och Mamma trygghet - om tvivlet på kroppens förmåga

För någon vecka sedan fick jag besök av min vän och hennes lilla familj. De har precis fått en dotter och det var så kul att äntligen få träffa henne. Vi åt lunch ihop och gick en promenad. En sak som slog mig då var hur olika föräldrarna till bebisen höll i henne. Väl i köket var hon vaken och pigg. Hennes pappa lekte med henne och höll henne i sin ena hand. "Titta vad hon kan hålla balansen!" säger han och håller flickan i luften. Jag känner hur jag blir kall av rädsla. "Låt honom inte tappa henne!" tänker jag. Uppenbarligen tänker min kompis samma sak, för till slut säger hon: "Om du tappar henne..." Pappan blir irriterad, klart han inte skulle tappa henne, vad trodde hon egentligen?

Jag kom att tänka på hur jag själv förhöll mig till män och kvinnor när jag var liten. Mamma innebar alltid trygghet för mig, henne sökte jag mig till för tröst. Hon var en varm kropp och en mysig omfamning. Med pappa kramades jag också mycket, men han var också mindre mysig. Han och inte minst min bror kunde svinga mig högt i luften, snurra mig och kasta mig runt som om jag vägde ingenting. Jag brukade kikna av skratt. Ju äldre jag blev vände jag mig också bort från mamma och uppskattade mycket mer min brors vilda lekar. Hon stod för den barnsliga osjälvständigheten, männen i min omgivning mer för friheten. Där började en sorts smärta för mig. Jag ville vara som killarna. Men jag var en kvinna som min mamma. Därför kände jag en stark kluvenhet som jag än idag kan kämpa med (allt detta uttrycks mycket klart här: http://www.foraldrastod.se/barns-utveckling/utvecklingspsykologi/om-pappor-86968).

Jag läste nyss en insändare till en tidning, som jag tyvärr inte hittar längre (men som en uppmärksam läsare gjorde; http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/02/17/hur-blir-jag-mer-an-en-lekfarbror-at-min-dotter/), där en pappa uttryckte att han ville på samma villkor som sin partner innebära en trygghet för deras barn. Han ville vara mer än bara lekfarbror till barnet, han ville vara förälder på lika villkor. I svaret från tidningens "experter" fick han veta att han hade en annan roll och att det minsann inte var fy skam att vara lekfarbror. Jag tyckte det var ett respektlöst svar.

Men varför har vi olika sätt att förhålla oss fysiskt till barn?

I sin essä Att kasta tjejkast (2000) beskriver Iris Marion Young sin förståelse av kvinnors kroppsliga sätt vara. Enligt Young är kroppen som subjekt inte inriktad mot sig själv utan mot de möjligheter världen håller fram. Detta tillstånd är svårare för kvinnor att nå, eftersom att vi i ett sexistiskt samhälle ständigt måste vara beredda på att bli sedda som ren kropp. Att leva med hotet om oinbjudna intrång i vår fysiska integritet, med våldtäkt som den mest extrema formen av kränkning, skapar ett avstånd till kroppen som hindrar oss att leva i helhet och enhet med oss själva. Genom att undvika att bli sedda som kropp får kvinnor ett speciellt förhållningssätt till sin kropp där man måste skapa ett avstånd till och leva åtskild från den. Young menar att kvinnor förstår sina kroppar som samtidigt fria och bundna, aktiva och passiva, objekt och subjekt.

En konsekvens av denna dubbla inställning till kroppen är att kvinnor tvivlar på sina kroppars förmågor. Youngs exempel är "tjejkastet". Kvinnor känner sig inte sällan osäkra och frustrerade inför sina kroppars förmågor och känner ofta att man måste skydda kroppen från skada snarare än att ta sig an världen genom sina förmågor. Kvinnor ser inte självklart på sin kropp som ett ”Jag kan”, utan snarare ett ”jag kan inte”.

Jag tror det här är en viktig del i varför kvinnor inte leker lika vilt med sina barn som män. Jag skulle aldrig lita på att jag inte tappade en bebis om jag höll den i ena handen, för jag litar inte på min fysiska förmåga. När min kompis kommenterar sin killes sätt att hålla deras bebis projicerar hon förmodligen sin egen fysiska förmåga på situationen. Eftersom jag tycker om barn och vill vara en bra person för dem, erbjuder jag därför något annat. Min kropp som trygghet, t.ex. Att kramas mjukt kan jag. Det vet jag ligger i min förmåga.

Men jag skulle också vilja vara lektanten, på samma villkor som män. Om jag fick barn skulle jag på samma villkor vilja vara den som öppnar världen för dem.