Mitt under myspyshånglet på soffan öppnar han mina byxor, drar ner mina trosor och kollar efter om jag har hår "därnere". Jag frågar vad fan han håller på med, han svarar:
"Jag skulle bara kolla om du var en riktig feminist. Och det var du ju".
Och sen tittar han bort med avsmak. Och fortsätter: "Nej, men alltså, det är ju okej...men..."
Som om jag skulle behöva få ett godkännande av honom för att jag inte har rakat bort mitt könshår? Jag vill bara träffa en man som ser feminism som en fråga om mänskliga rättigheter, inte en fråga om könshår. Ska det vara så jävla svårt? Se slutade kvällen med att han ringer polisen för att hans granne har en fest. Och det enda han irriterar sig på är att tjejen har släpat hem ett gäng killar, att hon är desperat. Inte att klockan är tre på morgonen och de låter som fan. Men det är en helt annan historia.
2 kommentarer:
Min fina, modiga Kerstintjej! Jag läser ditt inlägg med bestörtning, men också med glädje eftersom att du är så bra, smart och roligt mitt i all misär.
Sois forte! och fortsätt med dina ljuvliga inlägg
Låt håret gro om det är så enkelt att föra kampen! ;-)
Skicka en kommentar