Annaud's dilemma

Så jag knallade in på stadsbiblioteket och hyrde Jean-Jaques Annaud's filmatisering av Marguerite Duras' Älskaren (där jag även tidigare hyrt Hiroshima mon amour). Min första besvikelse var att den var filmatiserad på engelska, underligt nog. Men vid färdigsedd film vad det inte utelämnandet av originalspråk som gjorde mig mest besviken, utan känslan av att Annaud inte alls förstått Duras roman.


Kalla mig snobb. Det kommer alltid vara känsligt att se tolkningar av en älskad roman till filmmediet, inte eftersom boken alltid är bättre (vilket inte alltid är sant, exempel är Gavalda's Ensemble c'est tout vilken slimmades snyggt på irriterande och onödiga detaljer i filmformat), utan också för att du anser dig ha nått den rätta tolkningen av författarens mening, hennes historia och hennes syfte med sin roman. Andras tolkningar, har de uppkommit av samma kärlek till berättelsen som din?

Problemet med Annauds film var att den lockade fram essentialisten i mig. Jag gillar henne egentligen inte alls, min inre essensialist. Men där dök hon upp, och tänkte att en man ska fan inte göra tolkningar av kvinnors historier eftersom de inte förstår, de förvränger dem efter sina egna narcissistiska, penisfixerade erfarenheter och jag. Och det är ju lite roligt att ta fram henne ibland, även om hon är reaktionär och absurd, men detta är en blogg för tankegods. Här är anledningarna till att essensialisten i mig ploppade upp under filmens gång.

- Titeln "Älskaren" syftade enligt mig inte främst på Kinesen som flickans fysiske älskare utan som en människa som älskade, i den andra meningen. Älskaren är en historia om hur ras- och klassmotsättningar skapar maktförhållanden där hon som vit ständigt står över kinsesen, trots att han är rik och hon fattig, han äldre och hon inte ens myndig. Detta överläge ifrågasätts aldrig av dem båda och han ödmjukar sig ständigt i sina högre kärlek till henne, där hon låter sig älskas och han älskar. Deras sexuella relation är viktig, men och jag hade visserligen inget emot mjukporrsinslagen, men de ges för stor vikt och är en feltolkning av titeln. När Kinesen vet datumet för flickans avfärd till Frankrike kan han inte längre älska med henne, han är förlamad av sin förlust. I filmen görs han till en martyr (i en löjlig, lång inzoomning på hans ansikte där han anklagar henne för hennes kärlekslöshet) vilket tyder på att Annaud har identifierat sig med mannen, Kinesen, och vill rädda honom - i boken förödmjukar han sig, kan inte sluta träffa flickan, han är maktlös och totalt utlämnad.

Det är denna aspekt av det totala utlämnandet hos den som älskar jag saknar i Annauds tolkning, som jag irriterat märker att han vill rädda Kinesen från.

- Rasaspekten tillåter flickans familj att behandla kinesen respektlöst trots att han betalar fina middagar, dyra drinkar och danskvällar för dem. I filmen symboliseras detta med att flickans storebror (storebrodern. Så mycket mer skrämmande i boken, så slugt vidrig, beräknande. I filmen endast vulgärt våldsam. Varför?) hotar drucket att slåss med kinesen, som svarar att brodern aldrig kan förstå hur svag han är, bistert stirrande honom i ögonen. Därmed vinner han över brodern, som förvirrat går därifrån. Även här visar Annaud hur han vill rädda kinesen (mannen) från att vara svag, genom att vara psykiskt överlägsen.

Så till det jag avskydde mest.

- Efter denna kväll under förnedrande behandling från flickans familj våldtar kinsesen flickan när de väl kommit tillbaka till hans ungkarlslägenhet. Detta förekommer överhuvudtaget inte i boken. Han slår henne hårt i ansiktet och sliter sedan av henne kläderna för att straffa henne.

Varför Annaud, varför?

Varför var våldtäkten nödvändig i din version av Älskaren? Jag kan endast finna en förklaring. För att rädda honom, kinesen, mannen. Som var svag, beroende, utlämnad i Duras historia, men ändå älskad, vilket hon förstår efter att hon lämnat Saigon. Vilket läsaren förstår hela tiden.

Gick den utlämnade mannen inte att förstå?