Du vinglar, ser i kors, frågar hur jag mår. Jag svarar bra. Himlar med ögonen, gör allt för att mitt kroppspråk ska tala sitt tydliga språk: du är inte välkommen nära mig igen. Mitt inre rationale är att lägga armarna om dig och hångla upp dig mot väggen så som jag gjorde allra första gången. Samma ställe. Men du är inte välkommen hit. Du kommer aldrig mer mig nära, aldrig göra mig glad av din vinglande gång i min lägenhet sent en fredagskväll, hur du tar av dig kläderna, och hur du i sömnen omfamnar mig på det sätt som egentligen inte var menat för mig.

anteckningar från förr

Hittar halvgamla anteckningar som jag hade döpt till "saker att fundera över":
A. Förskjutningen av makt från arbete till kapital i och med massflykten från a-kassan.
B. Pensionerna. Hur kunde vi lägga om systemet i kapitalets händer?
C. Klassröstning. Hur kommer det sig att arbetarklassen materiellt röstar emot sina (?) intressen?
D. Berättelsen om nyliberalismens inträdande i Sverige, samma processer här som där?

Jag funderar fortfarande över dessa "saker" om inte dagligen så iaf flera gånger i veckan. Varsågoda att komma in med svar.

På A svarar jag...

Ja, vad svarar man? Bara första ordet, "förskjutningen", kan man skriva en hel avhandling om.

Signifikant

Han hade en affisch med Tintin i Tibet hängande på väggen - min favorit-Tintin! Hur kunde det bara vara ett sammanträffande? jag tänkte på Theresa. Theresa som förälskade sig i Thomas efter att serverat honom kaffe och noterat att han läste en bok. En bok! Ingen i hennes närhet förstod kärleken till litteraturen. Ingen, och där satt han med en bok.

Första gången hon kommer till Prag, knackar på hans dörr, har hon Anna Karenina under armen. Som för att understryka vad som knöt dem båda samman.

Jag hittade också hela tiden tecken. På hur ingenting kan egentligen vara en slump. Första gången, när han vingligt skjutsade mig på cykeln till havet mitt i den varma natten, berättade han om kärleken till litteraturen. Han kunde aldrig glömma känslan efter att läst Den allvarsamma leken. Tillbaka i hans lägenhet satte han på nyaste Beach house. Snart kunde varje detalj, varje objekt vara en bekräftelse. Han har Varats olidliga lätthet i bokhyllan. På morgonen lägger han muslin i filen och inte tvärtom. Han har också varit i Prag och lagt sin hand på statyn på Karlsbron.

Kanske ville jag bara bekräfta något mer sant och fast i känslan än bara den subjektiva sensationen. Kunde det bara vara en slump att det kändes så bra att lägga armarna om honom? precis som elektricitet.

Jag skrattar åt det i efterhand, inte i bitterhet för att allt blev fel, men åt det vackra (i det naiva) i att vilja tro. Tecknen betyder trots allt aldrig mer än den betydelse man ger dem.

Är jag cyniker för att jag inte längre tror på 1) tecknen 2) orden?

Fredric Jameson, postmodernismen och kapitalismens förändning

Jag har nyss läst Fredric Jamesons The cultural turn: selected writings on the postmodern, vilket är en samling texter vilka gemensamt bildar en genomgång av Jamesons tänkande kring det postmoderna och dess socioekonomiska aspekter. I kärnan av hans teori ligger en förståelse av ersättandet av det moderna till fördel för det postmoderna som ett uttryck för den kulturella logiken i senkapitalismen. Postmodernismen är alltså ett periodiserande koncept (den står för en ny tid) länkad till framväxten av konsumtionssamhället och den globala finansmarknaden. Postmodernismen karaktäriseras av flera olika aspekter, där några utmärkande är:

- Media och visuell konsumtionskultur (film, reklam, mode) vilken till stor del har förvandlat vår verklighet till bilder.

- En förändrad förståelse av tid och rum. Jameson menar att den postmoderna tiden karaktäriseras av fragmentiseringen av historien, där vi istället lever i en oavbruten nutid, så att figurer som Palme verkar tillhöra ett avlägset förflutet. Allt sker också mycket snabbare idag. Genom globaliseringen av finanskapital och nya teknologier har vår känsla av rummet krympt.

- I postmodernismen har ekonomin kommit att överlappa kulturen, allt från produktion av varor till spekulativ finans har blivit kulturellt, samtidigt som kulturen har blivit ekonomisk och varuorienterad. Därav bokens titel.

- En allt större process av abstraktion kring föreställningen om vårt sociala liv, en process som började med abstraktionen av pengar till finanskapital.

- I konsten: reaktionen mot modernismen och erosionen av distinktioner som högt och lågt, samt återgången till skönhet och jouissance där modernismen hellre strävade efter verklighetsanspråk och det sublima. Pastischen som typisk form.



Det jag finner spännande med Jamesons bok är att han menar att vi befinner oss i en omvälvande period mellan två stadier av kapitalism, vilket kan förstås som postmodernismen som ideologi. Det är också denna aspekt av boken jag valt att fokusera på här, med reservationen att The cultural turn är en mångfacetterad bok.

Hans förståelse av kapitalismen stöder sig på Giovanni Arrighi’s (1994) beskrivning av det ekonomiska systemets tre faser: En första fas där kapitalet söker implementeras genom investeringen i en ny region, en andra fas där denna region utvecklar en produktion i form av industri och manufaktur, samt en tredje fas där kapitalet drar sig undan industrierna (en process som kallas ”deterritorialization”) för att söka sin reproduktion i finansspekulationen – efter vilken samma kapital tar sin flykt i en ny region varpå cykeln börjar igen. Detta skift till pengaspekulation på finansmarknaden, globaliseringen av finansen och nya vansinniga nivåer av värden på bostadsmarknaden (tredje stadiet av kapitalismen), skapar det postmoderna med sina uttryck i kulturella företeelser så som arkitektur och konst, och får enligt Jameson fundamentala konsekvenser för det sociala livet och hur vi förstår vår verklighet.

Detta är inte första gången jag på senare tid möter en kritik av postmodernismen, vare sig det handlar om ideologi (Kajsa Ekis Ekman; Varat och varan) eller som teori (Terry Eagleton; After theory). Även teoretiker som Bruno Latour, Theresa de Lauretis och andra feministiska forskare (se Alaimo & Hekman (2008) för exempel) gör nu motstånd mot vad de menar är den alltför socialkonstruktivistiska och lingvistiska vändningen inom samhällsteori som länkats till postmodernismen. En vanlig kritik mot marxistisk influerad teori är att kulturella fenomen riskerar reduceras till ett resultat av ekonomi. Till den kritiken svarar Jameson: Hur kan vi förstå kulturella förändringar i av samhällen i historien? Genom att se till större ekonomiska och politiska förändringar. Enligt Jameson själv frambringar postmodernismen processer av fragmentering och differentiering, vilket kan förklara vår tids svårigheter för metateorier och därmed också en politik som bygger på dessa.

Jamesons förståelser av postmodernismen och dess kopplingar till det förändrade ekonomiska systemet visar på vikten av förståelse genom att kontextualisera enskilda företeelser till en vidare struktur. Ett fokus på strukturella betydelser för individuella möjligheter kan handla om hur människors möjligheter som aktörer inom en samhällskontext kan handla om resultat av brist på alternativ snarare än valmöjligheter. För att förstå och förklara nutida strategier som aktörer använder sig av är det också fruktbart att som Jameson relatera nuvarande situationer med tidigare för att måla en bredare bild av förändring och därmed också ramarna inom vilka dessa förändringar sker.

Genom att läsa Jameson ser jag också med förnyade ögon på vikten av kopplingarna mellan teori och politik. Attac-rörelsen förstod att vänstern inte längre kunde formulera sin fulla politik på en förståelse av kapitalismen så som den såg ut under Arrighi’s andra fas, utan istället måste angripa finanskapitalets globala och destruktiva anarkism. Även i denna artikel av Hannes Nykänen ser jag hur en allt större förståelse av kapitalismens förändringar börjar ta mer och mer välförtjänt plats, med en bas i teorin och vad jag hoppas kan vara början på en dynamik mellan civila rörelser, politiker och intellektuella.

Källor:
Alaimo, Stacey & Hekman, Susan (2008) Material feminisms. Bloomington: Indiana University press

Arrighi, Giovanni (1994) The long twentieth century: money, power, and the origins of our times. London; Verso

Bourdieu, Pierre (2000) Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur. Stockholm/Stehag; Symposion

de Lauretis , Teresa (2004) “Statement Due” Critical Inquiry Vol. 30 no. 2 pp. 365-368
Eagleton, Terry (2003) After Theory. London; Allen Lane

Ekis Ekman, Kajsa (2010) Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Stockholm; Leopard

Jameson, Fredric (1998) The cultural turn. Selected writings on the postmodern. New York; Verso

Latour, Bruno (2004) “Why Has Critique Run out of Steam? From Matters of Fact to Matters of Concern”. Critical Inquiry vol. 30 no. 2 pp. 225-248

Nykänen, Hannes ”Vänstern är inte längre vänster” Ny Tid (Helsingfors) nr 17/2007

Viker undan täcket, minns ungefär vad jag drömde, minns gårdagen och ser att denna dag kommer bli likadan. Jag går till jobbet och jag går till gymmet och jag går till konsum och jag går hem. Men det var jag som var svaret på den berömda gåtan.

Dagarna bara går, liksom. Och jag mindes inte längre vad de skulle leda till?

fasader av sexköp

För något år sedan stötte jag på Moa Karlbergs reportage om trafficking. Det var nåt med det som berörde mig väldigt. Hur själva fasadena manifesterade utsattheten. Hur huskropparna inlemmade de fysiska kropparna där bakom, bakbundna utan makt. Så, klicka på länken ovan, titta på "Target Country: Sweden" och bläddra bland bilderna och läs de tillhörande texterna.

Prokrastination framför bloggsensation

Har inte kunnat jobba på någon timme pga skrattat-så-tårarna-sprutar framför denna lilla pärla till blogg: http://loureeditweed.blogspot.com/

Exemplifierar med en av många favoriter... Baudelaire som Au Pair

Kommunikationen som försvann i diskussionen om kommunikationen

En sak som slog mig, när jag hade en diskussion med Kerstin kring våra möjligheter att nå “fri och jämlik” sexualitet i en värld där maktrelationer genomsyrar vår vardag, är hur processen kring #prataomdet betonat vikten av kommunikation, och att vi genom kommunikationen kan nå förändring. Jag har verkligen trott på detta. Det fantastiska som jag sett i prataomdet är inlägg där människor skrivit: jag ska aldrig göra så igen. Jag ser ett hopp om en ny respekt för sin och andras kroppar och sexualitet.

Men så inser jag något som gör mig nedslagen. Det var insikten att i många av de berättelser som framkommit under prataomdet (och i berättelser från människor i mitt liv) har det inte saknats kommunikation. Tvärtom. Så som i Assangefallet har en tydlig och rak kommunikation verkat förebåda de sexuella handlingarna: ”jag vill ha kondom, jag vill inte göra det här, jag vill inte att du gör det här, jag vill hellre göra det här”.

Ändå har det hänt.

Vad jag ser som mest nedslående i berättelserna från #prataomdet är hur kvinnor berättar om sina förvåning och handlingsförlamning när deras kommunikation inte gått fram. Jag ser så många berättelser om att inte vilja ställa till bråk, göra inte situationen till ett problem. Att ha sex fastän man har ont, för inte störa hans väg mot orgasm. Att inte skrika för att inte bli våldtäktsoffret. Att inte fråga honom efteråt: varför blev det så här? Jag ser fortfarande så många berättelser av kvinnor som skyddar män från att bli någon som gjorde något mot dem. För vi vill så gärna lita på män. Vi vill inte tro att de skiter i våra känslor och vår vilja. Vi älskar dem, vi älskar sex, vi vill nå ett sexpositivt samhälle utan skam och skuld, där kvinnor och män jobbar tillsammans för att nå detta. Vi vill så gärna tro att när det inte blir så, så sker det på grund av ett missförstånd.

Så varför, när kvinnor lärt sig läxan att ta sitt ansvar och berätta hur de vill ha det, blir de inte lyssnade på? Och varför får kvinnor, när det ändå händer, igen veta att de bör ta ansvar för sin sexualitet? Borde man inte få höra: det du var med om var inte ok. Borde vi inte fråga oss, varför gör man något mot någon som sagt att den inte vill just detta?

Kan vi prata om det?

Feministisk appropriation eller vem är rädd för vänsterfeministen?

Finns inget som kickstartar hjärnor som lite diskussion! Det diskuteras kring feminism igen på vårt kära nät, och diskussionen handlar till stor del, som så ofta sedd till en historisk kontext, om vem har rätt att eller vill kalla sig feminist.

Som jag ser det handlar handlar debatten till stor del, mycket typiskt för denna tidsanda, om att ifrågasätta den vänsterinfluerande feminismen och dess förståelse av makt till fördel för en mer liberal feminism (på samma sätt som jag menat att det pågår aktiva försök att monopolisera den politiska fantasin genom att utmåla vänstern som ”extrem”).

Jag gillar att diskussionen förs från olika håll. Anser man att ”teorin om könsmaktsordningen är i grunden felaktig” förstår jag att man inte vill kalla sig feminist. Och det måste få vara ok! Att vilja ”göra feminismen till sin” likaså! Men man får vara beredd på att diskutera. För jag hävdar, att styrkan i feminismen är att den alltid utgått från kvinnors (och mäns) erfarenheter. Feminismen möjliggjorde "the voices of silence that was heard". Den har alltid utgått från objektiva förhållanden i den reella världen, varför man har behövt skapa en teori för att förstå och förklara, och naturligtvis för att förändra. Det som skiljer liberala och vänsterdebattörer handlar ofta om vilken förståelse av makt och människan man har, samt hur man förstår politik. Ofta kan man komma överens, men ofta är man oense. Det är vitalt.

För frågan kvarstår, och jag anser att den är viktigt att resa: kan man sträcka ut begreppet feminism hur långt som helst innan det brister? Kan man använda sig av det hur som helst innan det urvattnas? Precis som vilken annan politisk rörelse, eller vilken rörelse som helst, är svaret självklart nej. Jag blir nog diskvalificerad från schacklubben om jag kommer in och vill flytta mina nya pjäser ”skojaren”, ”braten” eller någon annan ny gubbe. Ändå har feminismen visat sig mycket "tänjbar" utan att förlora relevans.

När jag träffade Kajsa Ekis Ekman för att lyssna på ett samtal kring hennes bok ”Varat och varan” menade hon att det är problematiskt att kalla sig feminist om man inte bryr sig om kvinnors väl. Med detta menade Ekman att prostitutionsdebatten så som den förts av exempelvis Petra Östergren slätade över det faktum att prostituerade utsätts i hög grad för våld och har en dödlighet som är 40% högre än andra yrkesgrupper (!). Detta kunde jag hålla med om. Men detta betyder inte att jag tycker att feminismen bör vara en klubb för inbördes beundran med strikt definierade deltagare. Styrkan i feminismen är att den har anhängare över generationer och över hela den politiska skalan.

För att återknyta till mitt förra inlägg om politiskt motsatta positioner skulle jag vilja återigen diskutera hur man kan använda sig av en politisk identitet för att kunna undergräva den. Genom denna plattform kan man sedan relativisera, ändra dess mening och subversiva potential för att sedan mena att den har onödigförklarats – onödigförklarats av vem egentligen? och därifrån hoppas på att lämna ett sjunkande skepp eller tandlöst lejon. Detta skulle i så fall inte vara att vara nyfiken på feminismen, det vore att appropriera begreppet i syftet att förvandla det till något nytt. När dessa sedan möter motstånd i sina egna cirkelresonemang, genom argument kring urvattning och relativisering, kan de utmåla dessa diskussionsmotståndare som elitister och triumferande utropa hur feminister använder begreppet som ett maktmedel för att trycka ned andra, allt enligt sin egen logik.

Vad detta berättar om är kraften och makten att verkligen utmana och förändra i feminismen, och jag kan inte avhålla mig från att misstänka: det är detta man vill komma åt. Egentligen handlar det om politiska motsättningar. Fredric Jameson skrev att en av Marx’ främsta bidrag till filosofihistorien var att visa på hur det som verkade etiskt måste förstås som ideologiskt. Ibland är vi överens, som sagt, ibland verkligen inte.

Det är ju inget annat än en hederlig kamp om diskursen, för att vara Foucaldiansk, för dessa debattörer vet att sättet vi talar om samhällsfenomen också avgör våra handlingsmöjligheter. Därför kommer jag hålla vid en förståelse av makt som är mer dynamisk än vad jag ofta ser i debatten. Re-appropriera ordet alltså. För om vi bör skrota förståelsen om genusordningen eller könsmaktsordningen, då ligger bördan tungt på dem som argumenterar för detta att adekvat förklara statistiken, varför världen ser ut som den gör, varför kvinnors erfarenheter ser ut som de gör.

Jag gillar att feminismen är månghövdad som Petra Östergren sa, att många tar sig rätten att kalla sig feminist, och att det sker en debatt mellan dessa huvuden. Men jag accepterar en inte en diskurs som gör extremism av vissa för feminismen fundamentala begrepp och renderar en vänsterinfluerad ståndpunkt till feminismen som obsolet.

PS! Missa inte dessa andra inlägg i debatten!

Anna T:s hjärna har tagit semester...

... och hoppas den återkommer inom kort.

Det finns så mycket jag tycker. Tänker. Känner. Har åsikter om. Allt detta skulle jag vilja formulera i text. Så sitter jag med händerna på tangentbordet och inser att jag är är oerhört trött på att tycka. På att vara del i ett politiskt samtal. Att det jag behöver är långa promenader i ett snölandskap där förmiddagssolen bränner ut all tanke och lämnar endast ett fridfullt, blått sken på näthinnan. Jag behöver samtala med ingen annan än en katt. Jag behöver sova.

Livet och allt runt omkring intresserar mig fortfarande. Men ibland känns det som att jag inte orkar lyssna på något annat än den ljudlösa klangen som dånar i bröstet.

Jag började blogga för att få stilla skrivlusten. Tyckartänkandet går så ofta före, och jag tycker vi gör det bra. Men jag skulle vilja försöka hitta tillbaka till vad det hela handlade om egentligen.

(dessutom vill jag försöka sluta prokrastinera och börja göra mitt jobb ordentligt)