Jag slogs av ett minne när jag gick över gatan idag på min väg mot jobbet, att jag en gång blev vittne till en bilolycka. Det var vid övergångsstället framför min lågstadieskola, inte långt från banken. En äldre kvinna låg på marken, vänd mot en ung man som knäböjde vid henne. Hon blödde. Det hade börjat samlats en del folk, någon hade ringt ambulansen.
- Var det du som körde på mig? frågade kvinnan.
- Ja, grät mannen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fantastiskt i all sin enkelhet, återberättat. Hur gick det sen?
Ordverifiering: hipter
Förra kommentaren var från AGNES och ingen annan.
Jag vet inte! Jag var ganska liten, kanske är det därför jag föreställde mig att allt gick bra sen? Jag kan i alla fall tänka mig att den killen kom att tänka på den här stunden varje gång han satte sig i en bil efteråt.
jag har en gång blivit vittne till samma sak, förutom att jag inte hörde nån dialog. det var inte den roligaste stunden för chaufören, man får nog försöka vara uppmärksam. Fint skrivet av dig!
Tack! Jag minns bara att det var som att det inte fanns någon anklagelse i hennes fråga, som om att situationens allvar inte krävde något annat än konstaterandet av vad som hade hänt. Kanske minns jag det så bra just därför?
Skicka en kommentar