En dag kom det en man till mig och gav mig en blomma.
"Varsågod" sa han.
Han verkade nervös.
Jag tittade på blomman. Den var verkligen vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna den.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Jag höll blomman i ett försiktigt grepp för att inte göra den illa.
"Tack" sa jag.

Han verkade besviken.
Jag vet fortfarande inte vad han ville att jag skulle ha gjort.

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.

vänstern fix the world

Häromdagen började jag att titta på Yes Men fix the world. Jag såg inte hela, men nästan direkt började jag skriva ned detta. Just nu kan jag sitta här i mitt priviligerade hörn av jorden och skåda händelser som avlöser varandra som gör avtryck och intryck på mig. Det är svält i Afrikas horn, UK riots, börserna rasar, en arabisk vår, i Syrien trycks folkets strävande ner med våld, i Vitryssland ska det bli förbjudet att samlas på en plats och "göra ingenting" sedan de tysta upproren, Oslobomben och Utöyadådet. Allt det här svischar omkring i mitt huvud och jag försöker febrilt förstå och hänga med.

I Yes Men tar två män på sig att föra företags CSR-arbete och de gör det genom att bluffa ut det i offentligheten. CSR står för Corporate Social Responsibility och innebär att företag som tar detta sociala ansvar inte bara ser till sitt vinstintresse, utan också tar social och miljömässig (läs: hållbarhet) hänsyn. En brasklapp är dock att CSR snarare än att åsidosätta vinstintresset snarare gör denna modell av socialt ansvarstagande till lönsam, dvs det ekonomiska intresset är fortsatt satt i främsta rummet. I Yes Men tar männen upp Bophal-katastrofen, företaget Dow äger det som en gång var Union Carbide, som 1984 var ansvariga för ett gasläckage som dödat minst omkring 10.000 och gett ytterligare omkring en halv miljon människor skador för livet. Företaget har inte betalat ut skadestånd till befolkningen i Bophal, och det är detta Yes Men vill ställa till rätta genom CSR. Se gärna Yes Men på Svt play för hela historien.

CSR har länge varit som en nagel i mitt öga, jag blir irriterad så fort jag hör talas om det. För mig är det endast "capitalism with a conscience". CSR innebär att man erkänner att den fria marknaden många gånger överexploaterar, vilket kan få katastrofala konsekvenser inte bara i form av enskilda olyckor, utan också långsiktigt. Företaget som arbetar med CSR menar att de tar ansvar för dessa konsekvenser.  Ett socialt ansvarstagande ser inte någon motsats mellan den fria marknaden och socialt ansvarstagande, utan man ser snarare att kombinationen kan komma alla till del.

Zizek (2009) skriver:

Kapitalister ska inte bara vara maskiner för vinstgenerering: deras liv kan ha en djupare mening än så. Socialt ansvarstagande och tacksamhet har kommit att bli deras mest omhuldade motton: de är de första att erkänna att samhället behandlat dem väl genom att låta dem utveckla sina begåvningar och bygga upp rikedomar, varför det också är deras plikt att ge tillbaka något till samhället och hjälpa vanliga människor [...].Detta nya etos av globalt ansvarstagande kan därför framhålla kapitalismen som det mest effektiva instrumentet för att främja vårt gemensamma bästa. Kapitalismens grundläggande ideologiska dispositiv - vi kan kalla det 'instrumentellt förnuft', 'teknologisk exploatering', 'individuell girighet' eller vad de vill - är åtskilt från dess konkreta socioekonomiska villkor (de kapitalistiska produktionsförhållandena) och uppfattas som ett självständigt liv eller en 'existentiell' attityd, vilken bör (och kan) ersättas av en ny mer 'spirituell' hållning samtidigt som de kapitalistiska förhållandena som sådana lämnas intakta (Zizek 2009:41).

Kapitalets oförtröttliga kameleontbeteende och anpassningsförmåga får mig att undra kring vad det är som slutligen kommer att få detta system på fall, om det nånsin kommer på fall. Börserna rasar, kriserna avlöper varandra. Eurokostymen passar inte and so on and so on. Bauman, som jag hade förmånen att lyssna till i veckan på Södra Teatern kallar det "dagens interregnum", dagens utmaningar har vi ännu inga lösningar på. De tre största utmaningarna Bauman identifierade som avgörande var 1) separationen mellan makten och politiken 2) migration och immigration samt 3) klimathotet. Jag kan tycka att Baumas analys saknade substans och jag blev besviken då han liknade dagens situation med att vi alla satt på ett plan utan riktning och färd, utan pilot. Bauman menar att vi står handfallna, att vi saknar aktörskap (agency). Jag uppfattade som att han inte kunde identifiera någon hegemonisk ideologi, och inte heller kunde identifiera dagens klassbaserade konflikter. I ett kort svar på en fråga refererade han till dagens prekariat (jämför också Butler i denna fråga), där gemensam utsatthet över och mellan klasserna formar en ny sorts allians som jag dock inte uppfattade att den kunde erbjuda en grund för någon typ av förändring. Vi går inte samman mot kapitalets intressen för att vi just är så fragmentiserade. Jag har svårt att svälja den världsbilden, jag vill visst mena att det finns grund för koalitioner och jag vill särskilt mena att den förhärskande ideologin som sitter vid rodret i vårt plan visst har en riktning och färd. Kapitalackumulering kallas det.

Just nu är jag fed up med analyser, som ska sätta ord på de skeendena vi i nuläget går igenom. Jag vill inte ha ord, vad jag vill ha är visioner och lösningar. Och det kan ju tyckas förmätet plus att denna text saknar exakt allt det jag efterfrågar, men är det bara jag som känner att kritiken av den fria marknaden nu går som på automatik? Alla händelser i omvärlden som får mitt hjärta att fladdra, men ändå att tro på förändring - vad händer av dem? Vilket blir resultatet? Jag undrar såklart var vänstern är idag. Om Bauman tycker att marknadens fundamentalism är att likna vid en saknad pilot, varför är inte vänstern där och tar över rodret? Hör jag en gång till hur IMF ska "rädda" ett land genom privatiseringar vill jag skjuta mig. Jag vill höra om DEMO-fucking KRATI. Det sista jag vill höra är en vänster vurma för det sociala ansvarstagandet, med intakta kapitalistiska förtecken. Plz.

Bokbord

Varje år avslutas Stockholms Kulturfestival med världens längsta bokbord. Just nu pågår kulturfestivalen och jag blev med ens dragen tillbaka ett år i tiden, vid förra året. Mammas cancer som briserade familjen och vårt välmående. Mamma önskade läsa Per-Anders Fogelströms bokserie om Stockholm och jag tog denna önskan på allra största allvar. Ni vet, som om hennes liv hängde på om jag fick tag på dessa böcker. Jag tänker att det nog är ett bra sätt att förskjuta sådant, som en cancersjukdom, man inte har någon kontroll över alls, till att få det att handla om saker man kan kontrollera. Jag kunde köpa böckerna. Jag letade i varje back, varje ställ. När det spöregnade var jag den enda som stod klistrad kvar och försökte att tyda den tunna plasten försäljarna lade över sina böcker. Mamma önskade också att se filmen Andarnas hus, som faktiskt inte finns på dvd längre, utan endast som vhs. Och jag sökte frenetiskt efter den filmen. Jag ringde på varenda blocketannons, skrev mail till återförsäljare, ringde sommarstängda bibliotek. Till sist lade någon ut den på tradera och jag lade ett groteskt högt bud för en vhs-film. Glädjen i mammas ögon när jag kom med beskedet om att jag hittat böckerna och filmerna gick inte att ta miste på. Hon lös i ögonen. Och det var allt värt mitt i denna mörka tid.

Då visste jag att det var helt fel...

När du skrev JAAAAAAAAAAAAA efter att jag frågat om jag redan berättat att en av mina nya vänners pappa var min mammas ungdomskärlek. För du visste inte att det betydde något för mig, hur mycket jag hört om denna kärlekshistoria nog för att känna hur speciellt och roligt sammanträffande det var. För att vi inte känt varandra speciellt lång tid och du ändå är tillräckligt nonchalant för att inte anstränga dig att vara trevlig. För att det hade varit så lätt för dig att säga "Ja, du har berättat det, men då var du lite full. Det var kul att höra".

För att jag vet att jag inte är stark. Det är så lätt att inte vara snäll mot mig. En gång svalde jag och svalde allt mer eskalerande otrevligheter tills han kunde klampa över hela min vilja och min kropp. Kanske är jag känslig men det känns som att jag VET.

WTF P3?

Mornarna spenderas gärna lyssnandes på radio, dock oftast inte P3 eftersom de envisas med att spela eurodisco i mina morgontrötta öron. Igår var ett undantag, och där i morgonstudion skojades det om lite udda nyheter. Exemplet igår var en man som kommit hem och upptäckt en uppenbarligen berusad, naken kvinna sovandes i sin säng, förmodligen borttappad från den fest som pågick i lägenheten bredvid.

Så vad gör killen? jo, han gör som alla normala människor: han ber den främmande personen i hans säng att gå. När hon vägrar ringer han polisen som får hämta den överförfriskade tjejen och förmodligen valla henne hem. Och vad skojas det då om i radiostudion? Jo att det var väl en gnällig jävel den killen var! Bou hou hou liksom, du har en naken tjej i din säng och du ringer polisen??

Trots lite skoj om Julian Assange efteråt, tack P3 för att ni befäster att killar bör vara vandrande ståkukar som vill penetrera allt kvinnligt som inte rör sig, och om de inte vill det ska de minsann känna sig fåniga!

Skit ner er, hur ironiska ni än är.

Manskramen som lugnar hysterikan eller - har jag sett det förut?

Hon är den unga konstnärskvinnan med blek hy. Han är den äldre mannen med den perfekt stärkta skjortan. Han ser på henne med en bister min när hon tar ännu ett glas vodka.

Bräckligt sticker hennes ryggrad ut under huden när hon böjer sig över sitt glas. Gästerna i den eleganta salen har redan börjat stirra på henne i förfäran. Hon är en kvinna som börjat tappa kontrollen.

När hon dansar smeker hennes långa, tuperade hår hennes bleka armar och rygg. Hennes klänning åker upp i glipor och avslöjar små födelsemärken på hennes hud, prickar likt markerade huvudstäder på en karta.

Hon vägrar sluta dansa. Hon trotsar männen som försöker förmå henne att sätta sig ned igen. Hon måste fortsätta dansa, måste nå förnedringens botten.

Då ställer han sig upp. Alla verkar hålla andan, salen stannar upp. Hon kämpar emot först. Men så kapitulerar hon. Han stryker hennes ostyriga hår ur hennes ögon. Hon vilar i hans armar.

Låt oss kalla det manskramen som lugnar hysterikan. Det känns som att jag har sett det förut.

C'est n'est pas frihet ni autonomi

Jag har länge irriterat mig på begreppet "öppna förhållanden", inte minst sedan jag en gång själv hade en kort relation med en kille som ville ha detta. Jag bad honom mer eller mindre att dra dit pepparn. I min vänskapskrets aktualiseras detta ibland, och nu senast har jag varit tvungen att fundera på det igen. Vad som främst irriterar mig dock är att detta allra oftast förknippas med och praktiseras av vänsterfolk och gärna feminister, eftersom jag anser att det finna goda grunder att kritisera öppna förhållanden från vänster-feministisk ståndpunkt. Jag kommer här redogöra för hur jag istället för progressivitet i "öppna förhållanden" ser starka kopplingar till en laissez-faire liberal ideologi och ekonomi - vilket jag tänker göra genom en jämförelse med förändringar i arbetsmarknaden i västvärlden de senaste 30 åren.

Låt mig först säga: Jag förstår väl människors oro inför att förvandlas till heteronormativa spektakel. Förhållanden kan i sina sämsta fall vara svårt uteslutande och normerande på depressiva sätt. Men att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i) anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet. Relationer är alltid överenskommelser, och ingen kan egentligen äga någon annan. På så sätt är alla relationer "fria". Men att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation. Jag är medveten om att vissa kanske blir sårade av min analys, samt gärna vill framhäva att de känner till massor med öppna relationer som fungerar. Detta var inte fallet med mig, och jag är inte den enda. Därför behövs liknande analyser. Pga av min egen de flesta av mina vänners sexualitet kommer jag fokusera på man-kvinnarelationer i denna text.



Voilà en liten filosofi kring kärlek jag har att tacka en smart vän för: det fina med att vara singel är att man är fri. Det fina med att vara ihop är att man har trygghet. Det bästa man kan sträva efter i en relation är att finna den sortens trygghet som gör att man känner sig fri. Det sämsta man kan göra är att erbjuda sin partner samtidig otrygghet och ofrihet, vilket jag anser att min "kille" gjorde genom att "erbjuda" mig öppet förhållande. Jag menar att den känsla av ledsnad jag upplevde (som en vän nu upplever) kan beskrivas som en slags kärlekens anomi: en avtagande tro på framtiden som en punkt att ge mening i nuet.


Jag läste nyss i en bok (Igelkottens elegans) att utan en bild av vår framtid kan vi inte heller skapa oss en meningsfull nutid. Nutiden har som funktion att inte bara njuta av utan även bygga fundament för vår framtid. Anomin kan förstås som en stark oro förknippad med självständighet - när det är kopplat till otrygghet blir det utan tvekan svårare att projicera en bild av sin framtid. Precis denna sortens anomi är enligt sociologerna Boltanski och Chiapello (2007) en framträdande karaktäristik i en ny slags arbetsmarknad. I arbetslivet kan vi se strukturella förändringar som skildrar en väg mot en globaliserad och individualiserad arbetsmarknad där kraven på en flexibel, välutbildad arbetsstyrka har ökat. Vi kan se en process mot ett arbetsliv med korttidsanställningar, frilansuppdrag, projektanställningar, lägre löner och svårigheter att skilja arbete från fritid. Boltanski & Chiapello (2007) hävdar att dagens kapitalism, förstås som möjligheten att erhålla kapital genom ekonomisk investering, är vid god hälsa. Samhällen däremot, är i sämre skick. I samtliga OECD-länderna ökar arbetslösheten. En nedgång i lön är uppenbar, liksom en försämring av levnadsförhållandena. Detta drabbar först och främst de arbetslösa och det ökande antalet deltidsarbetande, men en klar ökning av känslor av otrygghet är nu uppenbart för alla som hotas med förlusten av arbete.


Häri ligger min koppling till s.k "öppna förhållanden". Det jag finner intressant är hur Boltanski & Chiapello definierar uppkomsten av nya former av förtryck genom vad de kallar "imposed autonomy". Människor förväntas ge sig själva till sitt arbete, vilket instrumentaliserar dem i deras mest specifikt mänskliga dimension. Kapitalismen har approprierat begreppet "autonomi" och presenterar den inte som ett val men som om det krävdes av människor. Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet. Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den. I linje med Boltanski & Chiapellos argumentation kan detta förstås som ett nytt sätt att utöva förtryck. Jag menar med hela mitt hjärta att äkta frihet förutsätter viss sorts trygghet, i arbetslivet som i kärlekslivet. Och häri ligger grunden för min skarpaste kritik av öppna förhållanden: att beskriva dessa arbets-/kärleksvillkor som "fria" menar jag kan ses som en ideologisk formation vilken fungerar som ett sätt att utöva makt, presenterad som autonomi eller frihet:

Liberalismen är beroende av hittills okänd bestämning av subjekten för maktutövandet som aktiva i sin egen styrning (...) Den är beroende av existensen av fria individer, och den försöker gestalta och reglera denna frihet i en social form (...) (Rose 1993:49).

Vad tycker ni? Skäll på mig, håll inte med mig, håll med mig, nyansera om ni vill. Men som feminist och vänsterorienterad har jag fått nog av att så få kritiserar villkoren på mer grundläggande sätt.


Källor:
Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2007) The new spirit of capitalism. New York; Verso

Rose, Nicholas (1993) Politisk styrning, auktoritet och expertis i den avancerade liberalismen‖. In Hultqvist, Kenneth & Peterson, Kenneth (1995) Foucault. Stockholm; HLS Förlag.

Uppdatering: Martin Halldin på Vi som aldrig sa sexist svarar på detta inlägg här!

Uppdatering 2: Lisa Magnusson tar även upp denna text en krönika om äktenskapet, vilket jag blev något förvånad över men naturligtvis inte borde blivit. Jag svarar möjligen lite senare här, men känner lite att diskussionen blir intressantare ju mer den sprider sig hellre än att jag riskerar gå för mycket i försvar eller upprepa mig.