Tyngden och lättheten

Jag har en vän. Hon är en av mina äldsta vänner och en av de klokaste människorna jag vet. Vi är lika gamla men lever olika liv. Min vän utbildade sig till sjuksköterska. Hon tycker om sitt jobb, ofta i alla fall. Hon trivs med sina arbetsuppgifter. När hon druckit alkohol händer det att hon glömmer av sig och benämner sjukdomar och symptom på vårdspråk som ingen förstår. Det är kul.

Min vän har kunnat bli vuxen. Hon har en lägenhet, en jättefin tvåa med inglasad balkong vilken hon först var skeptisk till men som hon nu uppskattar, man kan sitta där på kvällarna, hon har dekorerat den med färgglada lampbollar och planterat kryddor i krukor.

Varje månad, när hon betalat räkningar och amorteringar, har min vän en summa kvar att spara undan. Hon är ekonomiskt oberoende. En dag åkte denna vän till Ikea och köpte möbler och husgeråd till sin nya lägenhet. Hon har berättat för mig, att när hon kom hem och satte sig bland kartonger och inplastade föremål, började hon gråta. Hon var oberoende av allt. Hon hade inget som fäste henne vid tillvaron utom sig själv. Hon kände varats olidliga lätthet.

Hon hade just avslutat ett sex år långt förhållande och i några månader njöt hon av singellivet. Så träffade hon sin nya kille. Han är lika gammal som henne (född på samma dag!) och arbetar inom media. Han har stora glasögon och god klädsmak. Han skrattade en gång så mycket åt hennes skämt att han ramlade av stolen. Hon tyckte om honom för det.

Han lider av en depression som framförallt tar sig uttryck när han druckit alkohol. Då kan han gråta förtvivlat och hon måste ta honom hem och stoppa ned honom i sängen. En gång frågade han henne varför han levde. Hon sa till mig en gång, att hon behövde hans tyngd. Hon var glad att hon träffat honom, för lättheten i livet, det orkar hon inte med.

Jag tyckte om henne för det! Jag menar inte att vi ska låta oss tyngas ned av andra, på det självuppoffrande och självutplånande sättet som ibland händer (jag tänker på det sätt Karin Holmberg beskrev relationer i Det kallas kärlek). Men andras tyngd kan vara det som hindrar oss att fladdra iväg, att otvunget sväva i en outhärdlig lätthet. Jag vill gärna tro att vi behöver varandra så. Tyngden av våra omständigheter kan dra oss ned, men tyngden av andra är kanske vad som ger oss mening.

Jag ville aldrig skriva igen

för alla ord är så små, löjliga, odugliga. Allt jag vill säga, Kerstin min vän:

kräftan

Jag frustar, snyftar och hulkar på cykeln vid övergångsstället. Ändå ljudlöst så ingen ska höra. Ändå seendelöst bakom mina solglasögon. Trafiken bullrar gott och väl över min nivå. Ett äldre par bredvid frågar hur man kommer över på andra sidan vägen, till kyrkogården. Svarar att jag inte vet var den ligger.

Kommer fram till jobbet och har samma känsla som igår. Kan inte ta mig för saker utan att först ta en paus. Tar en cigg, trots att jag vet att det är det sista jag borde göra. Ringer en vän som igår ringde mig med glädjande besked om en graviditet, idag ringer jag och bara snyftar i luren. Får höra det jag mest av allt behöver höra: kom hit om du vill. Jag finns här. Går ändå in i byggnaden och går alla trappor upp till mitt kontor. Vad gör jag här?

Läser på cancerfondens sida: Cancer innebär att den perfekta balansen rubbas. God knows att allt inte är perfekt, men nog rubbas man. Kan inte låta bli att googla på cancerformen min mor har diagnosticerats med, gråter. Ringer ännu en vän. Öppnar mailboxen. Väntar på mailsvar från min arbetsgivare där han säger att det är okej att jag inte jobbar. Ändå måste jag företa mig något. Öppnar bloggen och skriver det här. Öppnar dokumenten jag jobbar i.

Avoir peur de voler

Sommardagarna kom med regnet som känns lika varm som huden på mina händer och jag kan sitta med mitt andra arbete utan känslan av att årstiden går mig förbi.

När jag cyklar förbi restaurangen där jag arbetade förra sommaren upptäcker jag till min förvåning att jag känner nostalgi. Jag har intalat mig att jag avskydde varje minut jag stod där med värkande fötter, parerande druckna mäns händer, kämpandes mot min blygsel att gå fram till folk och berätta om menyn, de långa, uttråkande timmarna av väntan på att dagen skulle ta slut. Nu minns jag även de aspekter av jobbet jag även tyckte om: att stå i timmar och observera folk, alla vänliga, roliga människor som konverserade med mig (ibland på franska!), en slags liknöjdhet i att följa solens gång och veta att när den går över taket på juvelerarhuset; då har jag inte mycket kvar av arbetsdagen. En människa kan vänja sig vid så mycket.

Detta jobb innebär att jag arbetar hemifrån. Nu är jag inne i en fas av skrivande, ett ihopknytande av säcken som ger mig så många kickar att jag har svårt att lägga ned arbetet på kvällen. Jag upplever det nästan som att arbetet i den här fasen skriver av sig självt. Fascinerad lyssnar jag till gånghjulen i min hjärna snurra inför ett kapitel och vips har en ny insikt, ett nytt samband tillkommit. Jag älskar det. Jag vill vara i det jämt.

Men det är naturligtvis inte för alltid. Om endast en månad är jag arbetslös igen, och fattig återigen. När jag talar om det med vänner sänker jag oss i en depression djup nog att vara svår att ta sig upp ur, för om det något jag är bra på är det att inte se lösningar.

Det värsta är min uppgivenhet inför mina vänners konstruktiva förslag och lösningar. Som om jag ville tala med dem endast för att vältra mig i min egen självömkan. Senast jag talade med en vän om min stundande arbetslöshet (och närvarande kris) föreslog hon att jag startade något slags projekt för vilket jag kan söka pengar från olika statliga instanser. Jag har fått förslaget förut, och än en gång sjönk jag ihop som en misslyckad sufflé inför min oförmåga att förstå hur det skulle gå till.

I ett samhälle där din främsta egenskap anses vara optimism och kreativitet är jag likt en saltstod förstelnad och surmulen icke-kreatör. Likt en dinosaurie önskar jag att arbetsmarknaden liknade den på min mammas tid, när jobben strösslades över dig som konfetti. "Gillar du att göra det här? Då kan du få jobb här!"

Inom socialteori talas det om förändringen mot en allt större individualism i moderniseringsprocessen vilken får karaktären av att livet allt mindre är en självklarhet utan ett projekt som måste realiseras och ett mål som ska uppnås. I min analys av mitt arbete, vilken handlar om motivation till unga att delta i olika konstnärliga och sociala projekt, att jag sett att en allt för hög, uttalad målsättning får många unga att reagera negativt. Jag argumenterade för att de unga i första hand söker platser att känna att de räcker till som de är, till skillnad från skolans bedömande och fyrkantiga pedagogik med sitt tydliga "så här gör man, då kan man inte göra så här". Många av dem behövde inte utmanas utan finna en frizon att slappna av på från en ofta stressande vardag. Det ligger ofta ett bakomliggande prestationskrav i viljan att andra ska sätta upp mål som kan skrämma en individ.

För om man inte sätter upp mål kan man inte heller misslyckas.

Så minns jag min egen argumentation kring ridning och hästtjejer och minns att misslyckadet kunde förstås som en naturlig del i utveckling.

För om jag aldrig misslyckas, kan jag då utvecklas? Och om jag inte har kriser, kan jag då förstå vem jag är och vad jag vill?

Jag kan ju alltid fortsätta skriva navelskådande, kvasipsykologiska inlägg på bloggen vilka ger intrycket av mig själv som den mest melankoliska bruttan söder om nordpolen, men va fan.

Jag lever i en tid där risken att misslyckas och synen på misslyckande är något jag inte kan styra över. Jag har inte makten över mina yttre omständigheter. Men min egen rädsla för att misslyckas hindrar mig definitivt från att flyga, eftersom den hindrar mig att ens ta mig till avfarten.

A penguin meets a man in a wheelchair. The penguin says:

"Greetings and salutations, sir. Pray tell, what is the purpose of your mobile aluminium gizmo?"
The man in wheelchair answers:
"Well, it seems like I've got a couple of useless limbs."

The penguin says, with much stupefaction:
"Did you say useless limbs?"

He flaps his penguin wings, sits himself in the knee of the man in wheelchair and says smiling:

"Birds of a feather."

Berke Breathed, Opus

Smart is not a four-letter word. That would be smar.

Jag sa upp mig idag. Jag kan inte veta om det var rätt beslut, för jag kan inte leva om mitt liv och göra andra beslut efter vilka jag kan avgöra vilket var det rätta. Einmal ist keinmal.

Min chef vet att hon behandlar mig hårt, men fick det att låta som att problemet ändå låg hos mig eftersom jag är så svag. Jag bryr mig inte längre, är jag så svag hade jag kanske inte slutat? Kanske är detta mitt första tecken på någon slags styrka.

Den här våren ska bli tiden då jag insåg att jag inte är en supermänniska. Så ofta när jag läser mina dagböcker tänker jag att jag önskar 14-åriga eller 16-åriga eller 20-åriga Anna T hade vetat vad jag vet nu. På samma sätt misstänker jag att 50-åriga Anna skulle säga till dagens Anna att hon måste lugna ned sig.

Så jag trodde att jag skulle kunna arbeta 100% och samtidigt studera 50%? jag förvånas när jag får underkänt på grammatiktentan, min första misslyckade tenta? Jag känner självförakt inför att inte klarat det? Jag trodde jag var smart men jag var dum. Intelligens är något annat än att göra sig själv olycklig.

Våren 2010 får bli tiden då jag inser att jag inte är skapad av järn. Jag stressade på och min kropp sade stopp. Jag mådde ständigt dåligt och min mage gjorde slut med mig. Jag är förvånad.

Superhjältar springer ändå bara omkring i fåniga trikåer. Mina pretentioner utgjorde mina spandex och fladdrande silvercape.

Kanske är jag en figur i en serieroman av Joanna Rubin Dranger som fast hon är ingeningenting finns hon ändå.

Från början

Från början
Gästboken
låg framme uppslagen
men sidorna var tomma
och jag undrade ibland
varför du inte tog emot besök
aldrig släppte in någon i din trädgård
visste du från början att dom bara
skulle komma släpandes på ett grått dygn
och ge sig av nästa morgon
släpa med sej ett nytt ännu gråare dygn
eller var det så du såg på livet
och människorna
att dom trampade runt
i din kropp och trädgård
gick och tog på alla buskar och blad
rörde vid alla bär
och lämnade kvar sina nervsystem
lämnade kvar de första spadtagen
till en öde vindpinad motorväg
där papper och skräp blåser omkring
river upp sår i luften

Ur Svart som silver - Bruno K Öijer

Förenklingens komplexitet

Jag läste det här inlägget av Sleepless och slogs av den brillianta formuleringen

"du, jag tror också på individen, och jag tror på marknaden, men din extrema tilltro till dem, och bara dem, på precis alla områden i samhället, vittnar om just dina Privilegier mer än något annat du skulle kunna berätta för mig."

att jag tänkte på den flera dagar efteråt. Diskussioner så som den i det tidigare inlägget, kring individ och struktur fascinerar mig mer än någonsin, och allt som oftast slås jag av den tendens till förenkling av bandet dem emellan som ibland gör sig gällande (Sleepless alltså inte skyldig till detta). Enligt mig finns ingen med mer stingent analys av fenomenet än Pierre Bourdieu:

No doubt agents have an active apprehension of the world. No doubt agents do construct their vision of the world. But this construction is carried out under structural constraints (Bourdieu, 1994: In other words. Essays towards a reflexive sociology. Stanford university press, s. 130)

Mänskliga handlingar låter sig inte beskrivas av förenklingar som endera determinism eller medvetet handlande av fria subjekt. Båda måste till samtidigt om det ska gå att undvika de ytligaste, dummaste förklaringar av de komplexa relationer som konstituerar individer i sociala rum. För mig är det intressanta sättet detta sker på omedvetna och oreflekterade plan. Det övergripande målet för ett samhälle bör vara människors förmåga att ta makten över sina egna liv. Men detta måste göras med kunskap om att ingen människa ensam bär ansvaret för sin utveckling och livssituation. Detta bör också göras med kunskapen och insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra, globalt och lokalt. Den enskildas frihet är aldrig större än sin grannes.

The essential part of one’s experience of the social world and of the labour of construction it implies takes place in practice, without reaching the level of explicit representation and verbal expression… the categories of perception of the social world are essentially the product of the incorporation of the objective structures of the social space. Consequently, they incline agents to accept the social world as it is, to take it for granted (...) (Bourdieu, 1999, Language and symbolic power, Harvard University press, s.235).

Sri Lanka del 4

Den slutgiltiga spiken i kistan för min surfarkarriär utgjordes av ännu ett djur. Jag och J hade lånat varsin bräda från hostelet, havet var vasst av hårda vågor och brunfärgat av upprörd sand. Vid ett försök att bemästra brädan kände jag plötsligt en intensiv smärta i foten. ”Nånting bet mig” konstaterade jag mot J. Vi stannade upp en sekund. Sedan paddlade vi det fortaste vi båda någonsin paddlat tillbaka mot stranden. Jag skulle gissa att våra armars rörelser liknade hjulen på en ångbåt i superfart. Jag linkade upp och såg att jag blödde från ett sår i foten, kanske två centimeter brett. En lustig smärta började krypa uppför benet, som en slags trögflytande eld. När pojkarna som arbetade på hostelet fick syn på mig blev de förskräckta. De tog genast hand om mig, satte mig ned, hämtade hostelägaren. Han undersökte såret, konstaterade att jag förmodligen blivit stungen av en stingrocka. ”Ingen fara”, hävdade han, ”vi har medicin för det här! du behöver bara vara orolig om giftet når hjärtat, säg till om du känner att det börjar gå upp i ljumsken!”. Jag reagerade genom att få frossa. Förutom den intensiva, vita smärtan i såret gled en annan, trögare smärta upp genom låret mot ljumsken. Mannen hämtade en liten flaska med en svart vätska som han hettade upp under en tändare. Han baddade vätskan mot en bomullstuss och placerade den på mitt sår. ”Detta är bra mot skorpionbett!” log han uppmuntrande.

Resten av kvällen och natten upplevde jag den svåraste fysiska smärta jag någonsin fått utstå. Min fot brann. Lägg till oron för att dö och där har du mitt inferno. För första gången sedan jag var liten grät jag smärttårar. När jag lyckades lugna ned mig och övertyga mig själv om att jag inte skulle dö blev jag ändå ledsen över tanken på att resten av resan förmodligen var förstörd. Vi hade mer än en vecka kvar på vår månadssejour, hur skulle jag kunna gå, bada, resa nu? J försökte trösta, men hon var också orolig. Nästa morgon vaknade jag upp med ett fult sår, men smärtan var nästan helt borta. Jag hade inga problem att stödja mig på foten. Hostelägarens mirakelmedicin hade fungerat mer än utmärkt. Vi åkte vidare utan problem. Jag fick efteråt visserligen en ganska envis infektion och ett ärr, men inga bestående men. Nu har jag en stället ganska bra historia att dra, kan jag ibland tänka.

För att sommaren är kort

och allt fint är förgängligt och allt man håller kär är så kärt:
http://www.sincerelyyours.se/yours0143.php

/*emocheij*

+15 år med kent

Ser recension i DN idag och upptäcker ett nytt kentalbum. Jaha. Och jag förundras över min reaktion och min icke-proaktivitet. Borta är tiden då jag hängde på låset till skivbutiken, stod i köer för signering eller förbeställde skivan. Alla gånger jag längtat efter nya kentalbumet. Alla gånger jag slitit upp plasten, satt på skivan på min super-mega-bass-woofer-bergsprängare och samtidigt bläddrat i omslaget, börjat inpränta låtarna. Lyssnat om och om igen. Så fort kent släppt en skiva var tiden efter beredd åt kentlyssning. Jag och min lika kentälskande vän K satt uppe nätterna igenom med ett glas rödvin och dissekerade albumet och låtarna. På den tiden när jag var ute var det inte ovanligt att träffa på sina idoler. De satt på de där stället som stängde ner på Katarina Bangata, 59-nånting. Eller på mosebacketerassen där vi satte oss bredvid toaletterna med förvissningen "rockstjärnor går också på toaletten" för att få en skymt av dem. När kent släppte V&A tyckte vi självklart att det svängde, men att de sålt ut sig. För långt hade det gått när jag var hemma hos ett äldre par, vänner till familjen, och de satte på V&A och tyckte att det var bra. Eller när hela stadion skulle iklädas vitt. Eller när de släpper nån slags mobil. Eller när utan dina andetag blivit hela sveriges bröllopssång. Och jag inser att jag bara är ute efter en autenticitet som ändå aldrig funnits där. För två somrar sedan såg jag dem på zinken. Det var fantastiskt. De öppnade med kallt kaffe har jag för mig men hade också hunnit byta ut avslutningslåten 747 mot mannen med den vita hatten. Konservatism är aldrig så snyggt som när det gäller musik, men visst var första albumet allra bäst, det kommer jag att tycka tills jag dör. Och jag behåller gärna mitt kentrevir, för jag kan inte mycket om någon annan artist. Inget annat band har engagerat mig lika mycket. Inget annat bands musik dyker upp i huvudet, ingen annans låttexter har strofer som så enkelt beskriver allt. Inget annat band kan kopplas samman med min ungdomstid. Och jag är ärligt glad att de fortsätter att ge ut album som förvisso inte engagerar mig men tänk alla nya kentfans, vilken skatt de har att gå tillbaka till. Jag avundas dem.

Ps Nya albumet finns på spottan. Jag har inte köpt ett kentalbum sen 2005.

Dyspepsi

Lugna dig. Jag ger dig fil om du lugnar dig. Du är inte min mage, du är mitt inre inferno, en invärtes vulkan. Du är min interna Etna, min insidas Eyjafjallajökull.

Jag tar min tredje samarin för idag. Morgonens diarré gladdes jag åt, för det är när det inte kommer ut någonstans som helvetet börjar, kramperna och den inre sönderfrätningen. Varje rap välkomnas med ett leende. Att ha magkatarr är som att ha svalt något som sakta löser upp dig inifrån. Likt Alien-filmen är det som att något kämpar för att klösa sig ut.

Jag äter trots avsaknaden av aptit. De riktigt starka medicinerna sparar jag till natten. Där inne fortsätter det att bubbla och fräsa, mitt inre är en motorväg av ljud.

På onsdag ska jag till doktorn och kolla upp vad det är. Men, haha, vi vet ju alla redan vad det är. Hur undvika stressen över att inte stressa?

Den manliga fåfängan part. O

Jag gjorde det, skitsamma, jag gick fram, vinkade på honom att komma. Han var tvungen att lirka sig ur mellan en av sina kompisar, men han kom.
Ville kramas. Det kändes dumt.
- Jag ska gå snart, sa jag, men jag måste bara fråga. Vad var det som hände egentligen? Jag har aldrig varit med om det där förut.
- Vadå? svarade han. Vi åt middag, vi tog en öl, det var inte mer än det.
- Så du visar att du inte vill träffas igen genom att inte höra av dig, inte ett mess, ingenting? Du kunde väl i så fall ha struntat i att säga att du ville träffas igen innan vi skildes åt?
- Det verkade som att du ville ha kärlek, att du var ute efter ett förhållande och kärlek, jag kunde inte ge dig det.
- Jag talade inte om något annat än du frågade mig om. Vad kan du veta om mina intentioner efter att umgåtts med mig i tre timmar? Du pratade länge om att du ville ha barn, jag tolkade inte det som att du menade att du ville ha dem med mig.
- Men kom igen, du sa att du ville bli kär.
- Ok, det är bra. Ha en bra kväll.

Allt det ville bli sagt. I slutändan skrattar vi nog båda, ja, förhoppningsvis också han, för fåfängans skull. För denna sabla köttmarknad i all dess absurditet.

(Parentes: ikväll gick jag på promenad med någon som berättade mig att den växten som luktar som min norrländska barndom heter Pors. Det visste jag inte innan, det var trevligt att veta.)

Jeudi, aujourd'hui

Idag missade jag min gynekologtid och kommer få betala 250:- för misstaget.

Idag insåg jag att studenter som läst på halvfart inte har automatisk förtur till nästa termins kurs och att intaget till kursen för länge sedan är stängd.

Idag har jag fått veta att jag fick U på grammatiktentan jag var ganska övertygad om att jag klarat.

Idag har jag grinat en skvätt på UB av besvikelse, självförakt och rädsla för att bli utkickad ur min studentlägenhet.

Idag har jag grinat en skvätt till när jag inser att omtentan ligger på samma dag som en annan tenta, varför jag måste antingen göra båda på samma gång under kort tid, eller skjuta upp den ena för att inte klara alla mina poäng.

Idag har jag grinat en skvätt när min lärare och kärringen på studentexpeditionen behandlat mig som att jag är en jobbig och korkad djävel som ber om deras hjälp.

Idag har jag grinat en skvätt för jag måste verkligen, verkligen koncentera mig på utredningsarbetet som snart måste hitta sin utkastform.

Idag har jag känt att jag inte orkar och uppenbarligen inte duger till trots att jag gör mitt bästa.

Idag har jag återigen insett att jag lägger för mycket av mitt värde i mina prestationer varför jag känner mig värdelös när jag misslyckas, vilket är den största orsaken till min tröttma och alla tårar.

Senare fick jag ett lugnande mail av en annan lärare som försäkrade att det förmodligen inte skulle vara några problem att omregistrera mig på kursen till hösten.

Senare räknade jag ihop mina poäng på den underkända tentan och misstänker att den nonchalanta läraren gjort fel och att jag egentligen ska ha G.

Senare isåg jag, att trots om jag måste göra omtenta klarar jag det här, jag får ta smällen och besvikelsen och flytta ut i värsta fall, jag får lösa min problem så gott jag kan. Jag har en stor och generös familj som aldrig skulle låta mig falla.

Senare talar jag med Kerstin som kommer och hälsar på mig och firar midsommar med mig.

Senare vet jag att jag kommer orka. Att det är i försöken att klara mitt liv som min värdighet ligger, inte hur jag lyckas.

Dating

Jag har försökt skriva om det tidigare, utan resultat. Möjligen beror det på bilden jag vill ge av mig själv på denna blogg. Isdrottningens. Hon, den intellektuella, hon med djuplodande tankar. Och jag är henne. Självklart är jag inte henne. Att skriva om kärlekslivet sliter revar i bilden av hon, eftersom kärlek klibbar. Det klistrar och är futtigt, det är fult och någonstans, jag vet inte varför, i strid med det förnuftiga. I alla fall mitt kärleksliv. Kanske synliggör jag för mycket inför mig själv glappet mellan den inställning jag skulle vilja ha till skiten, den coola, självdistansierade, den humoristiska och självsäkert exponerande, i trygg vetskap om att det går hur bra som helst, när jag försöker mig på att skriva om mitt kärleksliv.

För i själva verket känner jag mig miserablet misslyckad på området. Vilket naturligtvis är vansinnigt, ett navelskådande fel, men där är det. Där jag önskade att jag hade full koll halkar jag likt bambi på isen, där jag önskar jag vore cool som Miranda i storstadsdejtingdjungeln böjer jag istället mitt huvud i skam och ber till Eros att ej förgäta mig, ”Eli, Eli, lema sabaktani!”

Jag är inte Miranda, jag är kärlekens Mr Bean. Och där mina önskningar om kärlek så som jag vill ha den krockar med den bittra verkligheten uppstår möjligen humor att dela med sig av. Därför kan jag tänka mig att skriva om det ändå. Om det är något jag önskar vara är det en person som accepterar sig själv som hon är, med alla misslyckanden, fel och brister som utgör en människa. Go girl.

Efter tyskens uttåg har mitt kärleksliv gått på sparlåga. Det som tidigare kunde liknas vid ett däck fyllt av magpirr, kyssar och vackra knull tömdes på luft för att permanentas i en sedan dess ständig kärlekspunka. Och jag håller på att bli en bitterfitta på kuppen. I helgen förärades jag av besök från min gamla vän från gymnasiet och hennes nya kille. Min vän har nyss avslutat en sex år gammal relation och har tills nu levt singelloppan, hon vet inte om hon ska behålla den hon tagit med sig till mig, tycker mycket om honom men har samtidigt en del andra som ringer henne och vill träffas.

Min avund är en ocean.

Jag vill också flirta, träffa, kasta ögonkast, råka beröra och känna stöten, vänta på att någon ska ringa, skicka små underfundiga sms, känna fladdret i bröstkorgen och svajet i knäna, håret som reser sig på armarna av trevnad, dom där kyssarna man inte kan sluta med efter några glas vin. Fnitter och skratt med armen runt en midja. Överhuvudtaget i mitt liv har jag längtat efter stunder av att känna sig levande. Jag lever ett liv med ständiga stunder av icke-liv. Ångest inför jobb. Ångest inför framtid. Ångest inför maktlöshet. Ångest över att inte räcka till. Ångest inför pengar. Att vara förälskad är underbart då det ger en så stark förnimmelse av att vara vid liv. Jag så sabla medveten om att jag ska dö att jag känner att detta är slöseri med liv.

Så varför gör jag inte allt ovanstående? Varför är jag inte Out there? Varför går jag ständigt omkring med känslan av att när gud delade ut ragg och knull befann jag på toaletten? Vad är det jag gör för fel? Det är inte avsaknaden på män som är problemet. Det är avsaknaden av rätt män. Just nu messar mig en kille jag träffade under en kort och gräslig period i nätdejtinghelvetet. Han är snäll. Han ställer många frågor. Han är biolog och har aldrig haft en flickvän. Jag ville dö när han berättade det. Sen ville jag dö lite till. Kan ändå inte avsluta kontakten av den anledningen. För cynismen i det. Tänk om han är snäll. Tänk om han är bra. Tänk om han är allt jag vill ha. Äh, who am I kidding. Det kommer bli en till situation av ”det är inte du – det är jag”. Inte för att jag drar såna klyschor på riktigt. Men ni förstår vad jag menar.

Samtidigt kan jag inte sluta tänka på den dryga djävel som för några veckor sedan lutade sig fram till min vän på utestället och viskade ”Vem av dom tycker du bäst om? Jag vet vilken jag tycker bäst om”, menandes hennes två vänner jag och K. Han består av den arten män som fastnat i vinkelvolten och beter sig som de självcentrerade kukhuvuden de är – i full vetskap att de naturligtvis är vansinnigt attraktiva. Självklart fladdrade det till i hjärtgropen på mig när vår vän berättade vad han viskat, idiotiskt förhoppandes att han kunnat mena mig (sannolikheten är visserligen inte hög, K är nämligen den hetaste bönan jag känner, alltid sofistikerad, ofta med den mest smakfulla, ljuvliga urringning vilken jag hyser enorm beundran för. Min egen pryds nämligen alltför ofta av tonårsblemmor vilka av någon anledning så här långt efter puberteten bestämt sig för att göra comeback på min kropps karta). I alla fall. Jag ser faktiskt med humor på det klyschiga i att fladdra till för någon vars karaktärs skönhet jämställdes av min vän med:



Men fuck it. Det är som med jobben. Jag kan bara fortsätta sälja mig själv. Det händer ändå dem som inte förtjänar det, dem som har de rätta kontakterna, dem som har tur. Jag får försöka att inte ta mig själv på så satans stort allvar. I helgen är det fest. Då ska jag njuta.

Kanske kan jag återkomma hit med känslorna och tankarna. Även de ickerationella.