måndag 31 oktober 2011

That lovin' feeling: viljan och rädslan

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.

onsdag 19 oktober 2011

Skriet från kontoret

Idag när jag insåg att jag felbokat en av mina intervjuer och därför missat den slog det över. En kollega gick förbi och frågade hur det var och jag bara grät. Mitt yrkesliv har börjat gå åt skogen precis som jag har oroat mig så mycket för och jag vet inte vad jag ska göra för att rätta till det.

Så jag åker till Malmö i helgen för att pussa någon på skägget. Kallar min pelargon "duktiga älskling" när den blommar igen. Lyssnar på min kollega när han säger att han imponeras av generositet och hur ovanligt det är. Ställer inte in min resa till Sydney trots att jag verkligen borde. Åker ut till stallet när jag borde sitta kvar och arbeta över.

Försöker leva för att överleva, antar jag.

tisdag 18 oktober 2011

Avhandlingen och pappan

Det här att jag (troligen) ska skriva en avhandling. Det är fantastiskt och alla mina drömmar besannat, om man nu kan lägga allt sånt i ett sådant projekt. Jag älskar akademin, jag känner mig hemma i akademin, det är min plats.

Den position jag nu har innebär att gå på disputationer och efterföljande disputationsfester för kollegor. Varje gång jag går på en sådan tänker jag på min egen pappa och på den enda som skrivit om upplevelsen av att komma från en arbetarklassbakgrund; Åsa Linderborg i "Mig äger ingen". Jag var på ett samtal om klass med Linderborg, Alakoski och Pascalidou för..ja, ganska länge sen nu, men där berättade Linderborg hur hon skämdes över sitt beslut att inte bjuda in sin pappa till ceremonin. I "Mig äger ingen" skriver hon:

"Det tog flera år att skriva avhandlingen och under hela tiden tänkte jag att jag skulle köpa pappa en kostym när jag blev klar, så han kunde få känna sig fin på disputationsmiddagen bland alla professorer i Uppsala universitets pampiga lokaler. Det blev ingen kostym. När allt kom omkring hade jag inte tillräckligt stor lust och heller inga pengar. Jag dedicerade avhandlingen "till alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i mettallarbetarstaden Västerås" men bjöd inte ens in honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse - jag glömde bort hur bra allt var den dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle sitta där och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika.
Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja."

ÅH. Jag återkommer till hennes text kring just detta ofta. När jag senast var på disputationsmiddag och hörde en pappa hålla ett välartat tal till sin dotter rös jag och tänkte på min egen pappa. Det finns en egoistisk sorg i det hela, att min pappa aldrig kommer att vara den pappan som river ned applåder från professorer och kollegor berättandes om hur jag alltid varit en sådan som visst skulle bli doktor. Åsa Linderborg berättade att hon idag skäms över sin sin känsla över att han skulle behöva skämmas i det akademiska sällskapet. Kanske mer än vad han faktiskt hade skämts över sin position.

Om jag gör klart min avhandling och min pappa fortfarande lever ska han, med sin inte tandlösa mun för han har faktiskt fått bryggor och valt ut en guldtand längst fram, sitta på min disputationsfest bland alla utbildade och välartade människor som bland annat studerar klassmobilitet som en evig påminnelse. Inte för att han är nån slags galjonsfigur för arbetarklassen, utan för att han är min pappa.

lördag 15 oktober 2011

Otrorexi

Min lillebror är nu lika gammal som jag var när jag blev ätstörd. Och han har samma fixering som jag. Det kallas ortorexi och handlar om att man lever överdrivet hälsosamt. Min lillebror är över 190 lång och väger kring 67 kg. Alla förstår att det är för lite när man ser på honom, benknotorna sticker ut på kroppens hans. Jag var nere i 53 kg på mina 180 kg på grund av samma sjukdom. Och det är så svårt att inse att det handlar om en sjukdom. Särskilt för 10 år sedan då jag var med om det. Då låg fokuset på de smala tjejerna som kräktes upp sin mat eller hetsåt. Jag sågs som helt normal, för jag både åt och tränade. En sund ung tjej, tack och lov.

Vad ingen i min omgivning förstod var min överdrivna träning i förhållande till mitt minimala och mycket beräknande matintag. Till saken hör att jag arbetade vid tidpunkten på ett gym. Ni hör ju upplägget. Jag var gyminstruktör och styrketränade 5 dagar i veckan och konditionstränade minst 3 dagar (spinning). Enligt mitt sätt att se det åt jag normalt. Jag blev aldrig så fixerad att jag vägde maten och räknade kalorier. Eller så har jag förträngt hur jag faktiskt betedde mig. Men min bild var att jag åt normalt. Jag fortsatte att äta så som jag alltid gjort. Jag var inte heller vegetarian, som jag är nu. Det var köttbullar, fiskpinnar, köttbitar, pasta, pastasåser, korv, bacon, lasagne, köttfärssås. Vanlig svennig vardagsmat, två gånger om dagen.

Eftersom det är 10 år sen kan jag se tillbaka på den perioden av mitt liv och se hur dåligt jag mådde just då. Jag visste inte vad jag skulle göra i mitt liv, jag läste intressanta kurser på universitet men förstod aldrig riktigt vad jag skulle göra med dem och vad det skulle bli av mig. Jag var kär i en kille som jag hängde med i två år, men som aldrig kallade mig för hans flickvän. Jag var arg på min mamma och min pappa, tyckte hela min livssituation just då berodde på deras fel och tillkortakommanden.

Jag gillar fortfarande att ha kontroll, det är ett personlighetsdrag jag har. Jag tror att mycket handlar om den känslan i ätstörningar, kontrollen över kroppen. På gymmet där jag jobbade fanns en fettmätare, den uppskattar hur stor procentandel av din kropp som består av fett. Jag mätte varje dag. Jag kanske bör tillägga att jag var ett benrangel. Jag har aldrig varit överviktig, så denna träning gjorde alltså extrema förändringar på min kropp väldigt snabbt. Minns ni Madonnas armar? Hon hade gigantiska biceps under en period. Det var min förebild. Jag minns hur det var sommar och jag stod upp i tunnelbanan och såg min reflektion i dörrarna när vi åkte genom en tunnel. Jag höll mig fast med en arm i taket och det enda jag såg var hur min arm var lika bullig som Madonnas. Jag var nöjd, jag njöt. I verkligheten var min fettprocent minimal (minns siffror på omkring 7 %, normalt är 15-20%). Min hy måste ha varit glåmig, håret tunt och hela jag utmattad. Och bicepsen fanns bara i mitt huvud.

Jag har inte ägnat så mycket tid åt att reflektera över denna period i mitt liv. Men den dyker upp nu när min lillebror visar alla tecken på exakt samma ätstörning. Jag kom ur hela min situation genom att flytta utomlands. Idag har jag en normal relation till träning och ätande. Jag skulle aldrig kunna leva ett liv stillasittande, men jag skulle aldrig heller kunna leva utan njutningen av fantastisk mat. Min strategi är att inte göra vare sig träning eller mat till en issue, att just inte reflektera utan mest gå på känsla och njutning. Känner jag för att lyfta de här vikterna idag? Har jag energi nog att ge mig ut på en löparrunda? Är jag sugen på chevrè eller pannkakor? Svaret är att jag inte ska bry mig om vilket svaret blir.

fredag 14 oktober 2011

Standardmått

Det är när man träffar någon, om än bara för en kort period som hela en standardmått kan ställas på ändå. Eller jag borde kanske utrycka det: ställas till rätta.
Min romans under semestern är av allt att döma en typisk semesterromans. Jag fryser, längtar tillbaka till soldränkta dagar och minns hur fint allt var när hans arm var vid min midja. Det var då och där.

Men standardmåtten alltså. Semesterromansen var fylld av sånt som en tråkig tisdagsvardag självklart inte kan fyllas med. Det är fortfarande regntunga skyar, kö i mataffären och pasta till middag och frågan om man orkar ge sig ut i löparspåret efter jobbet eller om man bara ska hem och dra täcket över huvudet. Kanske kan den i bästa fall glimma till av att samtala med en god vän, laga en riktigt god maträtt eller höra en fin låt.

Men jag upplevde att han jag hade romansen med hade ett genuint intresse av att veta vem jag var. Han frågade mig om allt ifrån världshändelser till hur jag gillar mina samosas. Och han var uppriktigt intresserad av mig och mitt. Det fick mig att inse vilka kukhuvuden jag har inlett romanser med tidigare. Inte fan har de frågat mig om min dag, mina tankar om dagen eller om världen. Många snubbar har varit väldigt egenkära, aldrig tröttnat på att höra sin egen röst berätta om sitt förträffliga jobb/musikstil/teoribygge. Jag ba fattar: they weren't just that into me. Jag menar egentligen inte att mäta och jämföra, bara det att det är så påtagligt med hur jag nu vet skillnaden av att ha träffat någon som faktiskt bryr sig om mig eller någon som ser mig som ett kuttersmycke. Njutångersk upptäckt.

torsdag 29 september 2011

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså icke kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.
Framför allt gällde inga ord.
Varken uttalade eller de underförstådda
ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.


Sara Lidman, Lifsens rot

måndag 26 september 2011

rickshawturen

Sista kvällen, vi har ätit samosas, tittat varandra djupt i ögonen och legat i varandras armar ett par timmar. Jag ska snart åka hem, taxin är beställd. Vi tar en rickshaw och åker de guppigaste vägarna med hög fart och hög bollywoodmusik som strömmar ut i natten. Vi åker förbi hundarna, männen som står längs gatorna, palmträden, hammaren och skäran målat på väggarna, musiken håller hög takt och vi kan inte sitta stilla. Vi rör oss i baksätet i takt till musiken och ler mot varandra. Rickshawn tar sina karaktäristiska snäva högersvängar och varnar med en tuta. Vi möter män på motorcykel, vi möter andra rickshaws på den smala smala vägen fram till mitt hotell och stunden för avskedet.


Jag har aldrig förr upplevt två motsatskänslor så intensivt. Glädjen över att vara just där och just då, att känna den indiska nattens doft på väg i en rickshaw med hög musik tillsammans med en vacker människa. Samtidigt var denna tur början på resan tillbaka till min så kallade riktiga verklighet och sorgen över detta.

fredag 23 september 2011

Le coeur brisé

I somras, när jag mådde som sämst över att blivit dumpad, diskuterade jag Kärlek med en vän som lämnat ett längre förhållande. Hon hävdade att jag valt min egen situation, att jag är singel för att jag har gjort vissa val i livet. Det var svårt att hålla med. Med färskt krossat hjärta kunde jag inte känna att jag hade min situation i mina egna händer. Hade jag fått välja, hade jag ju varit med honom. Ändå visste jag att hon hade rätt.

Ibland kan funderingarna komma hos mig också, de känns nästan utslitna. Åtminstone sliter de: Varför har jag inte fått det att hålla hittills? Det sliter som värst när man når slutsatsen att det måste vara för att jag inte kan bli älskad.

I dom stunderna är det tur att jag är älskad, på riktigt. Och har varit älskad. Av mina vänner, min familj, gamla pojkvänner. Det hjälper mig hålla sikte på hur ensidig den självpåtagna förståelsen av "Det måste vara något fel på mig" är. För lika mycket som jag inte helt valt min situation, har jag ändå gjort val som fått mig att hamna där jag är. Det kan verka som att det inte går ihop, men ändå känner jag att det är så.

Jag har haft två seriösare relationer i mitt liv. Den ena lämnade jag för att det gjorde mig inget annat än allt mer illa, det andra för att jag inte ville ha samma liv som honom, hur mycket vi än älskade varandra. Ibland tänker jag att jag kunde lika gärna varit gift, bott i en mellanstor svensk stad och med all säkerhet haft barn! Helt säkert hade jag varit lycklig. Han var den finaste av människor. Men jag träffade honom när jag var för ung. Ett år efter att vi gjort slut kom han tillbaka till mig och undrade om vi skulle försöka igen. Jag gick sönder inuti, men visste ändå att vi hade gjort rätt. Han är nu tillsammans med en annan, jag tror och hoppas han är lycklig.

Jag måste också erkänna: det har inte varit så lätt att vara tillsammans med mig. Under de senaste 10 åren har jag flyttat sju gånger, till och från olika länder, till och från olika orter i Sverige. Det har inte sällan resulterat i kraschade relationer med en person som "lämnats bakom".

När jag börjar tycka om någon idag delas min känsla mellan att vara glad och att vilja lägga benen på ryggen och springa långt långt bort. För jag är så tunnhudad: om jag blir kär och det skiter sig med även denna människa, då går jag sönder.

Sanningen är att jag säkerligen går sönder, men efter det går jag hel. Det vet jag, varje gång. Och jag fortsätter alltid vara älskad.

måndag 19 september 2011

Man vill bli älskad för det man inte äger

M säger
jag är äldre än du, ändå känns det inte så
Anna T säger
Men det är väl bara ett år..
M säger
du sitter alltid på tronen
Anna T säger
Lägg av..
Det är ingen kamp.
M säger
sant
Anna T säger
Det är inte ovanligt att killar försöker tävla med mig...
och att de känner sig sämre. Det gör mig galen.
M säger
ha ha
du är väl så dominant?
Anna T säger
Herregud, är jag det? Jag har alltid sett det som att det handlar om deras självkänsla.
M säger
men du är ju superintellektuell
thats why
Anna T säger
Min förra kille tyckte just det - att jag var mer intellektuell - det var inte sant. Jag fattade inte varför det blev en tävling.
M säger
vänta
måste byta dator

Anna T säger
Salut!
M säger
you were saying..
Anna T säger
att jag inte vill vara "bättre" än de killar jag träffar - eller är det! ändå verkar de uppleva någon slags tävlingssituation.. där jag vinner.
skit.
M säger
de kanske upplever att du hävdar dig
Anna T säger
Ja, det är möjligt.
Det är inte min mening.
Men kanske gör jag det, omedvetet? ett barndomstrauma där jag bestämde mig för att vara lika bra som killarna.
eller så finns det någon slags sjuk kvarvarande föreställning om att tjejer alltid ska ödmjuka sig lite gentemot killar, och gör de inte det så anses de hävda sig?

Mama I luv U (men jag kan inte shoppa kläder med dig)

Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.

Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.

Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.

Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.

Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?

Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.

Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.

Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.

Vad kan man säga om kärlek? Jag håller iaf med Zizek.

måndag 12 september 2011

En liten replik till Roland PM

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.

Slökolla på tv

Igår slötittade jag på veckans avsnitt av Vem vet bäst? och fnissade åt programledaren Richard Olssons töntiga och därför rätt så skojiga repliker mellan utfrågningarna av deltagarna. Tävlande i sista avsnittet var två män och en kvinna, låt oss säga att de hette Lasse, Hasse och Victoria. Innan finalen ledde Victoria stort vilket hon ödmjukt förklarade berodde på att hon fått rätt frågor. Under finalen bollar Hasse och Lasse flera frågor till Victoria.

Så får hon en fråga om vilket ord som betyder väninna samtidigt betecknade prostituerad i antikens Grekland men kan inte svaret. "Det var Hetär" berättar Richard Olsson och fortsätter frejdigt: "Nu har du fått både frågor om prostituerade och lesbiska, det var spännande!" Victoria svarar inte, eftersom hon väl förstått skämtet och hur inte roligt det var. "Ja du fick ju frågan om Lesbos förut!" frejdar Richard Olsson vidare. Den korthåriga Victoria tycker fortfarande inte det är roligt. Hon stod där som ensam kvinna med Hasse och Lasse och får insinuationer av en tönt om lesbiska prostituerade.

Och jag kunde liksom inte låta bli att tänka att Gud om jag hade stått där! Då hade jag sagt till Richard att "Jaa du Richard det är ju lite som om du skulle stå här och få en massa frågor om anemiska töntar i tweed och blödande hemorrojder! Det vore liksom lika stort sammanträffande!" och lett stort.

Men det hade väl inte hänt kanske.