Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.
Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.
Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.
Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som
inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.
Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?
Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.
Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.
Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.
