Corporate bullshit. Om skrattet som vägen ut

Jag möter några vänner på stället igår efter tre dagars isolering med jobb, snor, näsblod och tårar. Vi diskuterar livet och existensen över en öl omgärdade av doften från gratinerad chévre och glaserade glasnudlar. Efter någon timmes umgänge kommer det äntligen ur mig: flatskrattet. Och jag är räddad.

Jag berättar om de senaste dagarnas setback vilken började med den gamla och ack så hjärtpulveriserande obesvarade kärleken. Förvirringen, den idiotiska acceptansen som vägrar infinna sig, likt en människa som ständigt köper nya lotter men aldrig vinner något. Sedan följde extrajobbet jag inte fick, något som jag naivt nog tagit mer eller mindre för givet (då jag har nästan ett decennie i arbetslivserfarenhet från området). Hur när jag bad att veta varför kvinnan i telefonen mystiskt svarade: "Du hade inte riktigt den där... H&M-andan!" Jag berättade hur jag inför detta svar försökt dölja min irritation. Jag anser det vara oseriöst av ett företag att skapa myter kring sig själv. Jag bad att få veta vad detta innebär. Hur människan till min ökade irritation inte kunde svara! "Det är en viss... hur ska jag säga? ...det är ett visst... tempo. Som vi inte såg i dig. Ett go, liksom. Vi hade önskat mer initiativförmåga."

Som om att utföra sina arbetsuppgifter på ett adekvat sätt inte räcker. Det är jobbigt att få höra att man inte duger. Trots de ansträngningar av erfarenhet, utbildning och kompetens man kämpat för att erhålla. Att man inte är tillräckligt superwoman för ett kassajobb. Jag gissar att det mest fruktansvärda för människor är att känna att man inte riktigt räcker till. Och trots att man vet att man överreagerar genom att deppa ihop likt en ballong som tappats på luft, trots att man vet att febern bidrar starkt till reaktionen, är man ledsen ändå. Allt man önskar är att vara behövd.

Det är då man behöver sitt gäng med cyniska, intelligenta, underbara vänner att sätta saker och ting i perspektiv. Att ge dig den självdistansen du så väl behöver. "Det där låter som klassiskt corporate bullshit!" garvar Anders. Vi pratar om likheterna mellan academic bullshit och det sistnämnda fenomenet och garvar högt. Vi skämtar till och med om hur den gamla obesvarade kärleken och nobben från H&M skulle kunna förstås på samma sätt; "kanske tycker han inte att du inte den där... andan! liksom. Ett... go?" Det absurda i båda situationerna blir så tydligt och mitt emotillstånd smälter bort från den stunden. Jag är räddad. Räddad från navelskåderiet och självföraktet över att vara svag.

Jag är fortfarande utan jobb och med ett blåslaget hjärta. Men med sina humoristiska supersoakers räddade mina vänner mig från att ta mig själv på allt för stort allvar. Så jag kan garva igen.