Familjepolitik

Angående Eva Stjernbergs påhopp (för det är vad det är) på Birgitta Ohlsson i.o.m hennes beslut att tacka ja till tjänsten som EU-minister och därmed inom kort kommer vara småbarnsförälder på ministerpost, känner jag att situationen kräver en kommentar då jag misstänker att läget felaktigt kommer delas upp i "feminister vill att kvinnor ska jobba från dag 1 som mödrar" och de andra som anser att vår biologi hindrar detta.

Först en kort exposé över mina intryck av Birgitta Ohlsson:

När jag gick första året i gymnasiet kom hon till vår klass för att tala om liberal politik. Jag kan inte minnas vad hon sa, men hon gjorde ändå ett outplånligt intryck på mig genom att med bestämda steg kliva in i klassrummet, greppa en krita och skriva BIRGITTA OHLSSON i enorma versaler över hela tavelutrymmet. Därefter talade hon i en ström av stavelser om sitt engagemang i liberal ungdom med en sån kraft att våra hår fladdrade bakom våra nackar. Efteråt tackade hon för sig och stövlade lika kraftfullt ut. Vi var minst sagt överväldigade.

Några år senare, när F! bildats, såg jag henne i en debatt med Gudrun Schyman på folkets hus. Jag hade redan då respekt för henne som politiker, men förstod att jag inte kunde skriva under hennes partipolitik. Hon argumenterade för hushållsnära tjänster, vilket fick mig att undra över hur hon förenade sin feministiska övertygelse med förståelsen av klass och vad dessa tjänster egentligen gör med solidarieten mellan kvinnor. Jag kom ihåg att jag funderade på varför hon inte problematiserade att det endast döljer mäns relativt låga delaktighet i hemarbetet, och att hon ignorerade att tala om hur frigörelse för de kvinnor (för det är kvinnor, oftast invandrade sådana) som jobbar i dessa yrken skulle gå till? För att inte tala om hur absurd tanken är för många, däribland jag, att låta andra ta hand om ens skitgöra.

Men som sagt, jag tycker Birgitta Ohlsson är en kompetent politiker och tror hon kan göra mycket nytta i ett EU där jämställdhetsarbetet ibland förefaller ligga på nattsvarta nivåer. Hon har en man som delar barnomsorgen och hemarbetet med henne, så därför är allt är toppen. Nej, menar Eva Stjernberg, och hänvisar till Birgitta Ohlssons och hennes mans biologi som inte går att ändra på. "Du kommer allt få se hur jobbigt det kommer bli", verkar hon mena.

Här kommer jag argumentera för att man gör ett misstag ifall man underskattar den förändring som barn innebär för ens liv, utan att på något sätt hålla med Eva Stjernberg biologistiska argumentation. Faktum är att många föräldrar mår dåligt över att inte kunna balansera barn och arbete. Denna balans är också möjligen en av de mest heta politiska frågorna idag. Inom sociologin är det också ett välkänt faktum att många kvinnor inte vill dela sin föräldraledighet med sina män och att även i familjer där hon tjänar mer tar hon ut mer ledighet, trots att detta inte är det mest ekonomiskt logiska för familjen i stort.

Vi kan inte skapa ett politiskt ideal av den moderna, hårt arbetande, statusjagande människan vilken endast ger folk dåligt samvete när de vill ha tid för sina familjer. Det finns inget fel eller dåligt med att människor vill vara mer med sina barn. Men att uppfatta barnomsorg som en fråga om biologi är felaktigt. Det är en högst politisk fråga där vi måste finna vettiga lösningar för att kunna jobba och ha barn.

Jag skulle vilja i framtiden se en Birgitta Ohlsson som arbetade för att vi ska få jobba mindre (åtminstone när vi är småbarnföräldrar), för att barnomsorgen hade ordentliga resurser och för att (vilket hon redan gör) vi delade föräldraförsäkringen för att kunna skapa ett verkligt, jämlikt samhälle där arbete och barn går att kombinera.

Det är ingen utopi.