Saturday, bloody saturday eller det hårda livet på landet

Gud, vad jag hatar snön. Ja, förvånes I sörlänningar, att jag som kommer från hjortronlandet kan yttra en sådan sak. "Snön gör att allt lyses upp så vackert" sa min vän till mig i går, och visst. Men upplysningseffekten av snön ger jag fan i när jag skottar ryggen krokig för att komma ut på uppfarten, för att komma in i stallet, för att nå kaninernas bur att ge dem mat, när jag pulsar genom dess meterhöjd för att nå vedboden att samla ihop de vedpinnar jag behöver för att kunna värma upp huset. När jag måste sopa bilen i vad som känns som timmar för att den överhuvudtaget ska komma fram: då hatar jag snön.

Men varför egentligen hata något jag inte kan göra något åt eller förändra?

Jag vaknar av det välbekanta rinnandet mellan benen och förbannar kroppen. Jag har som vanligt inga skydd. Bilen är igensnöad och jag kommer inte de tre kilometrarna till närmaste butik för att kunna köpa tamponger. Jag känner så mycket igen mig i Kerstins text. Desperat gräver jag i syrrans lådor och hittar till slut en sorts blöja, kanske 30x10cm, som hon fick i samband med sin senaste förlossning. Nöden har ingen lag. Jag tar på mig blöjan och förbannar återigen den satans biologin.

Men varför egentligen hata något jag inte kan förändra?

När jag pulsar ut i snön för att ta ut hästarna ser jag till min förvåning att mina två hundar har omringat ett rådjur, ett litet kid. Jag reagerar blixtsnabbt. "MYSAN! EINAR! NI KOMMER HIT!" ryter jag och Einar, den större hunden, lyder. Kidet är så nära att jag för ett ögonblick slås av en underlig känsla av att det också tillhör mig, att också det är ett av mina husdjur. Det är så vackert; ett ögonblick önskar jag att det var så. Det stångar mot Mysan och hon springer undan. Men inte länge. Mysan och Einar är båda gatuhundar importerade från Spanien, och vi har haft svårigheter att få ur dem vissa vilda drag. Hon fortsätter jaga kidet ut i snön och hennes lilla bruna öron studsar ibland upp genom drivorna. Jag skriker på henne att komma tillbaka, men det är lönlöst. Istället tar jag med mig den stora hunden in i stallet. Jag vet nu att kidet är utom fara. Mysan är för liten för att någonsin orka springa ifatt det i den djupa snön. Jag släpper ut Einar när jag vet att kidet måste hunnit tillräckligt långt bort.

Väl inne i stallet märker jag hur trött jag är. Jag har inte sovit bra på flera nätter eftersom både Mysan och katten Olle har ovanan att krafsa mot sovdörren på nätterna. Att ha djur liknar att ha bebis, tänker jag och lassar grepfullar med hästdynga i skottkärran. Jag måste skotta mig fram till gödselhögen. När jag går in i huset står inte hundarna och väntar på mig som de brukar. Jag blir orolig. När de tillslut kommer in är de båda fulla i blod. Det isar i mig. Jag får en vidrig klump i magen. När jag tvättar dem förstår jag att det inte är deras blod.

Det är när jag skottar mig fram till den övre hagen som jag ser blodspåren. De är inte stora, bara några små droppar i snön. Jag följer dem in mot dungen av träd. Jag börjar gråta innan jag ser vad som ligger där.

Kidets huvud är nästan helt separerat från kroppen och ligger i en vid vinkel mot dess rygg. Ett stort rött hål gapar ur dess hals och genom det sticker dess ryggrad ut som en vit påle. Efteråt ska jag tänka att det inte var speciellt mycket blod, kanske är det på grund av kylan. Efteråt ska jag tänka att det var skönt att snö hade fallit över dess ögon.

Jag står ganska länge och gråter lutandes över grepen medan den snö som fallit innanför skokanterna bränner mina fotleder. Hästarna märker det och blir oroliga, börjar dansa i sina hagar.

Jag förstår nu att kidet var sjukt eller kanske allt för svagt av svält. Den satans snön lyser upp landskapet, det är ett kvävande vitt täcke. Jag tänker på vad kidet kände förutom dödsångesten när det dödades av två fula hundar i dungen. Kände den den brännande indignationen, orättvisan över att blivit född i en värld där mamman inte kunde ta hand om den, där maten fanns i allt för små mängder? Skrek den inför det meningslösa att bli född till en värld där ingen chans fanns att överleva?

I en artikel om Albert Camus, vilken skrivit historens främsta roman - Främlingen - berättar hans vän om en episod han senare tog för signifikant för Camus' senare filosofibildning. De båda vännerna blir under en promenad vittnen till en bilolycka där en liten pojke skadas svårt. Föräldrarna ropar och gråter medan de lyfter sina händer mot himlen. Camus hade vänt sig till sin vän och sagt: "Tu vois? Il ne repond rien." vilket betyder "Ser du? Han svarar ingenting". Camus fortsatte under sin filosofiska bana att beskriva denna känsla av världens likgiltighet utan att för den skull någonsin utveckla en nihilism, tvärtom ger aldrig världens absurda tillstånd, denna tystnad inför våra skrik, utrymmet att släppa ansvar för sig själv och för andra. Jag har alltid djupt tilltalats av Mersaults, protagonisten i Främlingen, totala frihet och förmåga att befinna sig i nuet. Inte ens i dödscellen grips han av hatet, tvärtom känner han mer än någonsin att han älskat livet. Världens likgiltighet kallade han "vänlig". Jag tog fasta på kampen mot naturen i romanen, sol som snö, vi är evigt fördömda att förlora mot den kraften.

Vad gjorde jag med kidet? Jag gick till grannarna, bad om hjälp och tillsammans lade vi det i en soppåse. Jag lade den på en plats hundarna inte kommer åt och kommer låta min syster ta hand om den på rätt sätt. Väl inne i huset igen finner jag några tamponger undanstoppade i en låda på nedervåningen. Howard Carter blev aldrig så glad över sådan skattgömma när han fann Tutankhamons grav. Jag klappar mina hundar vilka blir lika lyckliga som vanligt över uppmärksamhet. De krumbuktar sig för att få bli kliade.

Varför skulle jag avsky eller hata dem när de endast agerat efter hur de blivit konstruerade? Det är ofattbart att i dessa djur finns det dubbla att vara så fina och samtidigt vara kapabla till sånt ursinnigt våld, den totala bristen på empati. Men inte ens ett mord ändrar deras oskuld. Finns Gud skapade han dem att döda sjuka och svaga djur. Finns Gud skapade han en värld där djur dödar endast för nöjes skull - för dessa två får nog med mat i sin vardag.

Så varför grät jag så förtvivlat över något som var helt naturligt?

Så ser jag vad Einar har kräkts upp på ryamattan i hallen. Jag skriker.

Jag gråter under hela tiden jag plockar undan blod, ben och hinnor från mattan, skrubbar den med såpa och slänger ut den över balkongräcket.

"Det är hårt att leva på landet" säger min syster. Jag längtar mig vansinnig till våren.