Valets omöjlighet

Läste en insändare i dagens DN. En 9:ondeklassare från Täby som beskriver våndorna i sitt gymnasieval. Det står mellan Tibble och Danderyd. Kompisarna vill till Tibble, men själv vill han till Danderyd. Han väger för och nackdelar emot varandra. Tibble ligger närmast men har den äckligaste maten, Danderyd ligger långt borta men har god restaurangmat. Och sen gäller det ju vad man ska läsa också. Språk? Ekonomi? Och så det där med framtiden, man måste få ett jobb. Då borde han välja bygglinjen resonerar han - då tjänar man massa "deg" direkt och slippa högskolepluggande, studielån, budgetmat och ha råd att bo i en fin våning och äta hummer varje kväll. Sedan resonerar Nils lite för sig själv och kommer fram till att pengar trots inte är allt - man måste vara nöjd med det man gör också. Tycka att det är roligt. Han avslutar med att försöka släta över gymnasievalets viktighet för framtiden. Att allt i framtiden faktiskt inte avgörs av ett val du gör när du är 15 år - "lev i nuet så blir gymnasiet inte en sån stor match".

När jag läst denna insändare fylldes jag av sånt förakt att det inte går att beskriva i ord, men jag gör ett försök. Min första reaktion var att vända sista bladet, slå igen tidningen och säga rätt ut till mitt sällskap frukostmackan och tekoppen "vilken jävla smörja". Jag förbannade att jag gick på erbjudandet att läsa DN i en månad för 49 kronor. Jag ogillar ju DN starkt och börjar oftast gråta redan när jag läser ledarsidan. Nu är det förvisso en 15-åring med noll förståelse av omvärlden, villkor eller samhället som får min bägare att rinna över, men jag ser det bara som ett tecken. På lunchen på jobbet i veckan diskuterades alla dessa val. Man ska inte längre få "välja" skola enligt närhetsprincipen, utan nu är det snarare att skolvalet redan från 6-års ålder ska avgöras av lyckad marknadsföring. Akademikerna på mitt jobb våndas, de vill inte "vara de människorna som gör de här valen" (sätter sin ettåring i kö till fin kulturskola) men att inte göra valen gör att föräldrarna uppfattas som icke-ansvarstagande föräldrar. Det rationella valet. Vad jag hatar att det rationella valet ska gälla barn.

De val människor kan göra kommer alltid, alltid, alltid att vara begränsade utefter dess position i förhållande till makt och resurser. Att tro på den där fria, oberoende individen frikopplad från både sin biologi och sin materialitet är sån omöjlig utgångspunkt för mig. Jag förstår att 15-åringen från Täby kan tänka så. Han är förebilden för den som antas kunna ta rationella beslut. Han besitter den information, den position och med den ekonomiska säkerhet som gör det möjligt att väga mellan två överklassförortsgymnasieskolor, som gör det möjligt att låta skollunchens kvalitet få vara en variabel i beslutet. Jag är inte emot val eller människors beslut i sig, konstigt vore annars, det är det underliga i hur människors beslut aggregeras och skapar struktur och en politik som förs utan en medvetenhet om denna struktur och/eller en ovilja att göra något åt det som jag gång på gång förvånas över. Och DN:s vilja att oproblematiskt proklamera denna rationella individ, oavsett om det är via ledarsidor eller insändardito.