Balansen

Det är en fin linje, den där att hålla sig till den fina linjen och inte hamna utanför, på de fula linjerna. Det är så nära, så nära, men ändå inte. Jag bor nära en psykakut, tänker ibland, ofta: är idag dagen då jag inte orkar mer? Jag frågar mig själv om jag orkar bära allting en dag till. Klarar jag det? Tanken på stegen till psykakuten skänker komfort åt tanken. När jag har dessa tankar är jag glad, då är jag frisk. Och jag beslutar mig alltid för att jag orkar. Än så länge, nota bene. Vad som skrämmer mig ännu mer är när jag inte tänker och orkar allt. När förskjutandet har nått Himalaya. När jag går upp om morgnarna och fungerar normalt, äter min gröt, går till jobbet. Samtidigt är det detta beteendet som är räddningen, men hur normalt är för mycket, eller omvänt, hur mycket är normalt? Frågar jag mig. Och inga svar får jag heller, utan livet bara pågår.

Om jag hade varit en käck människa hade jag tänkt att det många insikter som drabbar mig under tiden, men vem vill med dessa insikter till? Vad ska jag göra av att nu veta hur det är, när jag tidigare medlidsamt försökt förstå rädslan för döden och rädslan över att förlora någon?

Nu finns det ett före och ett efter och just nu ägnar jag mig åt att skynda att älska, vilket är hemskt och vackert på samma gång.

Presenten

Denna ramlade in på min hallmatta genom postluckan idag.



Och gladare kan inte ett litet extraarbetande cafébiträde bli. Den här dikten sammanfattar allt med hur det är att jobba på café:

Rast

Vissa dagar klaffar allt
mise en placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och
chefen ledig

Vi hinner göra ett bra jobb

Läs Jenny Wrangborgs blogg här.

Annas arbetslinje

Jag har fått jobb. Jag ska jobba på lager i några veckor. Och jag är glad att jag kommer kunna betala min hyra nästa månad. Jag är glad. Jag är så intensivt jävla ledsen.

För det ordnade sig inte. Det var inte för det här jag utbildade mig i fyra och ett halvt år.

"Vilken storlek på skor har du?" frågade den leende tjejen på bemanningsföretaget som förmodligen är lika gammal som jag. Jag sa 39 men de var för stora, så jag tog en kartong med ett par 38:or istället. Jag gick ut i regnet med min konsumkasse fylld med två röda t-shirtar, en svart tröja med företagets logga på, samt de nya skorna med skyddande stålhätta. Jag föreställde mig framtida möten med människor. Jag föreställde mig min skam när jag berättar vad jag gör i kontrast till min utbildning. "Javisst det är svårt nu!" kommer de kanske utbrista, titta på mig med medkänsla och sända en lättnadens och tacksamhetens tanke till sina mediajobb, sina doktorandtjänster, sina tjänstemannapositioner.

Och varför jag skulle skämmas, det vet jag inte. För att jag lägger min person i mitt arbete. Det är som när jag i mina mörkaste stunder, mina mest vidriga, sönderslagna ögonblick då jag skäms för att jag inte är älskad. Hur ensam jag är i den skammen, och vilsen.

Sen vet jag inget annat att göra än att leva vidare, omge mig med dom jag älskar (för det är inte sant jag är inte oälskad), i ett trots mot allt har jag köpt en kurs i modern dans igen, jag har skrivit upp mig på en nybörjarkurs i ridning. Jag har börjat kolla upp hur jag skulle kunna engagera mig ideellt. Att göra saker jag älskar är mitt trots mot den tillvaro som jag ibland upplever kastar skit i fläkten och riktar den mot mitt ansikte.

Kanske ordnar sig ingenting nånsin. Jag kan bara fortsätta trotsa.

Uppföljning

Hej!

För ca. en månad sedan ansökte jag om tjänsten som din kärlek. Vi träffades under några mycket trevliga sammankomster och jag upplevde det som att våra gemensamma intressen och vår ömsesidiga förståelse och respekt för varandra borgade för ett fortsatt engagemang. Det har nu gått några dagar sedan du skulle komma med information hur tillsättningen av tjänsten fortlöper, och jag önskar med detta meddelande skaffa mig ytterligare kännedom om situationen. Jag menar nämligen att du skulle göra ett stort misstag i att missa chansen för fortsatt engagemang med en så för tjänsten passande kandidat. Så som jag är övertygad om att du gjort dig föreställning om, är jag nämligen ett djävla kap. Därför undrar jag nu ödmjukt:

Fick jag jobbet?

Mvh,

Omintekanduläggadigpåmotorvägenochvänligeninväntalångtradarna.

Detta ska bli mitt nästa läsprojekt:

Boken diagnosticerar fem samtida föreställningar som verkar för att rättfärdiga ojämlikhet i det rika väst (från bokens baksida):

-that elitism in education (streaming, expensive universities) is efficient;
-that social exclusion (of the poor, or of the rich in "gated communities") is necessary;
-that prejudice (against immigrants or the "undeserving poor") is natural;
-that greed (the conspicuous consumption of luxury cars or predatory banking practices) is good;
-that despair (in the form of anxiety and depression) is inevitable in rich societies (rather than a rational response to the way they are organised).

Där beskrivs högerpolitik i en liten ask. Jag ska ge den till mina (högst privilegierade) ingifta familjemedlemmar i julklapp. För att de gastar "Vi är för fan ALLA arbetarklass!", "Vänsterns idé är att alla är dumma i huvudet utom dem" och "Sverigedemokraterna säger bara det svenska folket tänker".

Morfarskämtet

Förutom att vara en patriark var morfar ibland riktigt skojig. Följande utspelade sig när mamma tog hem en pojkvän som 16-åring:

Morfar burrade upp alla fjädrarna och granskade grabbhalvan kritiskt. Det gällde ju att ta hand om flicka! "Vad jobba pappa din me då?" frågade han mammas pojkvän barskt. "Ja, han är revisor", hade pojkvännen sagt, säkerligen med den lätt svettning av nervositet. Morfar, som växte upp på landsbygden och inte hade en aning om vad en revisor var, svarade om möjligt ännu barskare: "Jaså! Va tjäna en sån i månan da?"

Det stående skämtet hemma vid varje ny partner jag och mina syskon uppbringar är naturligtvis numera: "Jaså vad gör hans/hennes pappa då och vad tjäna en sån i månan??"

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Turnén blev kort. Han slutade höra av sig bara.

Jag orkar inte ens tänka på det. Har liksom andra saker att fundera över.

Reduceringar

Bloggvärlden rasar över en viss typ av reducerande av kvinnor signerat "snälla killar". Gustav Almestad skrev om nörden's kvinnoförakt i Bang, vilket tidigare nämnts av Kerstin här på Glitzfitz, Like a bad girl should tar sig även an Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" och för några dagar sedan hängde Lisa Magnusson på diskussionen där hon vackert pinnade ned problemet: den passiva aggressiviteten, reduceringen. Nu behöver inte detta nödvändigtvis stå för Ronnie's personliga kvinnosyn, det är själva synen, tillräckligt frekvent upplevd, som är värd att ändå diskutera.

Jag tänkte på detta när jag förra året lyssnade på Alex Schulman's sommarprat under en roadtrop längs Kalixälven. Insåg han hur mycket han reducerade sin flickvän när han beskrev henne som den vackra och oåtkomliga? Jag ville så gärna plocka upp skämskudden inför hans dravel att jag struntade i om detta skulle betydat vägkrasch.

Påminns åter om detta när jag läser PO Engquist självbiografi. Han sällar sig till skaran puckon i mina ögon när jag läser hur han "storögt och oskuldsfullt" (kräks) i 70-talets Los Angeles klivit in på feministseminarium och bevittnat den några av den feministiska historiens giganter: Shulamith Firestone, Betty Friedan och Kate Millet. Han skriver:

Allting han förut ansett viktigt, inklusive knivskarpa intellektuella debatter om centrala ämnen, och som fanns i Berlin, det finns inte här i Los Angeles. Här fanns dock allt det andra.

Så kan man reducera en av 1900-talets viktigaste intellektuella och handlingskraftiga rörelser samt några av den moderna historiens mest betydelsefulla intellektuella.

Engquist fortsätter:

Oskuldsfullt har han från barndomen vant sig vid att betrakta mannen som utsatt för ett strukturellt förtryck av de starka kvinnorna. Det är det normala i Västerbotten.

Jag som kommen från dessa delar av landet kan berätta en annan historia om vårt gemensamma län. Det är den om min mormor, som levde så underordnad min morfar att han ibland tvingade henne på knä för att be om honom pengar för att kunna köpa mat till sina barn. Mamma har berättat hur mormor grät av förnedringen. Morfar gjorde det inte för att han tänkte laga maten själv, utan för att han kunde. För att det var så man gjorde där han kom från, i Västerbottn, Schwärje.

Så förlåt mig om jag känner mig skeptisk, PO. (Darrar av återhållen ilska). Missförstå mig rätt. PO Engqvist är en lysande författare. Men lysande personligheter har varit puckade gällande vissa aspekter förr.

underhund

Läser:

Arbetslöshet påverkar mycket
Även en kort tids arbetslöshet direkt efter studierna visar på långtgående konsekvenser för livslönen. Försök hitta ett arbete, oavsett arbetets kvalifikationsnivå.

Resultat:

Sömnlöshet.

Lösning:

Southern Comfort. Valeriana.

Jag är arbetsmarknadens paria. För gammal för arbetsmarknadsåtgärder för unga arbetslösa, ändå ung (snart) heltidsarbetslös. För välutbildad för okvalificerade jobb, för oerfaren, trots arbetserfarenhet och praktik, för att ens komma på intervju för kvalificerade jobb.

Samtal:

"Hej, jag heter Anna, jag sökte jobbet ni hade ute i er butik och undrar om ni mottagit min ansökan..."
"Ja, hej, vad sa du att du hette sa du? Anne? Jo jag har nog din ansökan här i någon hög tror jag" *skratt*
"Anna heter jag"
"Ja, just det, men du Anne, jag har massor som jag ska träffa nu i veckan och jag vet inte riktigt var jag gjort av din ansökan, men jag ringer dig om du blir aktuell, ok Anne?"

Konsekvens:

Pajad mage.

Lösning:

Omeprazol

Jag försöker och försöker. Men jag börjar bli så trött, så fort nu. Jag är så rädd.

Paris

Jag kommer alltid vilja komma tillbaka till dig.

Post-Paris: kan inte få ur huvudet:



C'est pas ma faute
Et quand je donne ma langue aux chats
Je vois les autres
Tout prêts à se jeter sur moi
C'est pas ma faute à moi
Si j'entends tout autour de moi

A walk in the slottspark - WoW 2010

Festivalen i hemstaden gick av stapeln med överhängande regnhot. Men förutom några droppar på lördagskvällen höll sig vädret i skinnet tillräckligt för att jag skulle överleva Way out West utan blöta, kalla fötter. Det är synnerligen skandinaviskt att tala mycket om vädret, men när himlen färgades rosa över trädtopparna på Håkans 10-års jubileum i en storslagen solnedgång, ja då var det så att man blev religiös.

Jag såg naturligtvis inte allt jag önskade se på årets festival, därtill har jag för liten lust att pinna mellan scenerna för att se glimtar av eventuella konserter när jag kan se den jag befinner mig på i heltid. Men som sammanfattande omdöme av årets WoW är jag så sabla nöjd. Enligt mig lyckades de med otroligt många intressanta spelningar. Som vanligt var det lilla linnéscenen som bjöd på bäst spelningar. Jag njöt mest av Radio Dept, Girls och Broken Bells (tyvärr kom inte riktigt sången till sin rätt, dock). På de andra scenerna var det Pavement (som var mycket bättre än vad jag trodde), Håkan (oh the joy), Talib Kweli (publikens favorit) och självklart M.I.A (som fullkomligt blåste skallen av mig). Vi spekulerade något elakt om Jens Lekmans ålder och funderade över nycklarna han och hans band hade runt halsen. Såg senare små indieflickor köpa dem i festivalshopen för 160 kronor. Man måste ju leva på nåt.

Men det var Beach House spelning som gav mig den där känslan man kan få av en riktigt bra konsert. Det av pur lycka och kärlek. Det var så satans vackert. Och vad jag trodde var en manlig sångare visade sig vara den coolaste tjej jag någonsin sett. Victoria Legrand ägde Linnéscenen under de 45 min Beach House spelade och fick publiken att krulla sig i pur kärlek med sin perfekta röst. Jag bestämde mig för att bli som henne och började med att klippa lugg framför spegeln i lilla studentettan, visserligen med skevt resultat, men nöjd som fan blev jag. "Hur gammal är du?" undrade syrran när jag berättade men det skiter jag i.

Jag älskade Teen Dream innan, visst, men nu har den fått helt annan innebörd.



På samma sätt känner jag inför The National. Till besvikelserna hör högst tyvärr deras spelning in. Jag har halvt dyrkat deras senaste High Violet under den senaste månaden. Det är något som drar mig till melankoliska texter av skönsjungande män, likt band som Interpol och Joy Division, möjligen för att jag förväxlar melankoli med ett rikt inre, vilket verkligen inte behöver vara sant. Men istället för en live-version av denna, hur ska jag säga? Vackra, pretentionslösa och bräckliga lågmäldhet fick jag intrycket att av The National inte var äkta, utan istället försökte iscensätta rockmyten på scenen. Detta var i stort sångaren Matt Berninger's fel. Hans ansträngda hardcoreskrik återspeglade inte djup, endast en önskan om att framställa sig som svår rockstjärna.

Men det måste vara svårt att stå på scen! Hur undvika att förvandla dig till dina föreställningar om vad publiken önskar se? Genom att lita på att de inte önskar något annat än du själv, kanske.

Andra besvikelser på WoW var att jag inte kom inte på Laura Marling i Annedalskyrkan lördag kväll. Jag såg Tune Yards istället, vilket var enormt häftigt, men en av de största anledningarna jag köpt biljett var Laura, varför jag blev sjukt besviken över att inte komma in. Jag var ändå där 15 min i förväg. Nä, dåligt. Och så att man inte fick ta in mat. Det är omöjligt att befinna sig på området i 11-12 h utan att äta en och två gånger. Jag fick snällt slänga medhavd matsäck i soptunnan på fredagen likt en säkerhetskontroll på flyget. Allt för att måsta köpa svindyrt käk inne på området, varav en måltid bestod av svettigt pitabröd innehållandes lite brun sallad och tre ljumma falafel. Detta till priset av 55 kronor. Fucking skandal WoW. Alla har inte råd att köpa kycklingbröstfilé eller ens era lyxiga rotfruktschips för 30 spänn va. Och vad är grejen med att inte ha tillräckligt många toaletter?

Men som sagt: mycket kärlek, lite regn. Nu lider jag av svår postfestivalmelankoli som endast botas av Teen Dream på repeat. Jag längtar redan till nästa år.

Uddlöshet

Jag är ganska sur på människor som är så satans beskedliga. Lyssnade just med ena örat på reprisen av dagens sommarpratare, hon kvinnan som är chef över Saab. Hon talade om kvinnor, män, makt och jämställdhet. Och kom med de tristaste argumentet mot kvotering; jag vill inte veta att jag sitter på min position enbart på grund av mitt kön, det skulle vara en kränkning och hej och hå. Jodå. Och så lite broderier kring hur just HON klarat av den manliga dominansen, den manliga chefskulturen. Det går om man bara vill tillräckligt mycket. Samma känsla hade jag när jag läste den hära Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst tidigare i sommar. Hon beskriver sitt mödrarskap som sådär natuuuurligt. Som att alla hysteriska morsor har fel och att just HON sitter inte på the holy motherhoods eviga rätta svar. 

Båda två är beskedliga. Sådär att de är de utvalda lyckliga jävlar som bara går omkring på denna jord totalt opåverkad av strukturen omkring dem. Som att de kommit fram till helt rätt svar inifrån, att de bär på essensen, fastän de anpassat sig väl till den rådande ordningen och slutat ställa kritiska frågor. Och det UNNAR jag dem verkligen.

Logiken i praktiken eller ibland blir jag så satans politisk.

Jag intresserar mig för ungdomsfrågor. Detta mycket på grund av den aspekt av makt som alltid verkar dyka upp så fort ungdomar handlingar aktualiseras i samhällsdebatter. Inte sällan definieras de som problem och jag tycker att det så ofta föregår en slags symboliskt våld mot unga vilken kommer ur det faktum att unga ofta får spela rollen som "de andra", inte olikt hur andra grupper likt kvinnor och invandrare fått se sig definierade. En grupps position utmärks av symboliskt våld genom att de först blir definierade av samhällets institutioner för att sedan bli föreslagna lösningar på de problem de blivit.

Ur ett historiskt sammanhang alltid har funnits synpunkter på ungdomskulturer vilka har skiftat sammanhang men ändå uppvisat likheter i attityder från vuxensamhället. Från Sokrates uttalande om ungdomens moraliska förfall 400 år f.kr till 1910-talets filmcensur och vår tids fildelningsdebatt har debatten om ungdomens utsvävningar tenderat att upprepa sig. Syftet med moralpaniker är att känslan av sammanhållning friskas upp av fokuseringen på en ”syndabock” genom vilken man tydliggör vilket samhälle man inte vill ha. Ungdomsgruppers revolthandlingar ingår ofta i ett komplext samhälleligt spel där de sprids och rentav skapas av dominerande vuxenintressen.

Det är ofta vad ungdomsgrupper symboliserar som verkar gör dem i blickfång för moralisk indignation. I den stad jag bor har frågan om graffiti varit en het potatis. I kommunen fanns många motstridiga åsikter om hur man hanterade frågan bäst. Jag menar att problemet var den känsla av kontrollförlust som ungdomars användning av stadens rum frambringade och en frustration inför motsättningarna mellan de som förespråkar nolltolerans och de som förespråkar dialog. Det förekom enkelt en ”gränssättningskris” som utmynnade ur ett behov av att markera normativa gränser. Praktiken här utgörs av en nolltoleranspolitik. De vetenskapliga stöden för nolltolerans är dock svaga. Åtgärder mot klotter kan lätt bli kontraproduktiva och riskerar även att ge subkulturen en radikalare stämpel än vad den i verkligheten förtjänar.

I staden har gjorts satsningar för att få bort unga människor från gatan. Dessa satsningar handlar ofta om att kontrollera ungas uttryck även om ambitionen har varit att skapa kunskap kring metoder som verkar för att öka ungas deltagande. Syftet blir ur denna aspekt att skapa skötsamma ungdomar.

Vem är framtidens normala samhällsmedborgare? Genom att formulera och besvara frågan reproducerar makten sin egen postition. På samma sätt kan vi förstå vår egen position som arbetslösa i en kapitalistisk marknad. I den kapitalistiska logiken ligger att skapa ekonomiska kriser vilka får som följd att arbetsmarknader världen över kollapsar och lämnar grupper utan rätt symboliskt och kulturellt kapital sårbara. I en marknad där vi alla konkurrerar om arbetsplatserna för vår överlevnads skull tippas maktbalansen över på dem som äger produktionsmedlen med klara tendenser till försämringar av arbetsrätten som följd. Människor utan möjlighet att arbeta, så som sjuka, förväntas inkorporera den samhälleliga bilden av dem som fel och "de andra". Debatten (nolltoleransen) kring de lata och bidragsberoende är endast del i en större önskan till förändring av vår begreppsvärld, vårt själva etos, vilken syfta till att skapa den liberala (mar)drömmen där alla har sig själva att skylla och alla är beroende av marknaden. Syftet med moralpaniker är att känslan av sammanhållning friskas upp av fokuseringen på en ”syndabock” genom vilken man tydliggör vilket samhälle man inte vill ha. Vi ska jobba, och har vi svåra jobb där vi blir förnedrade eller mår dåligt ska vi inte klaga. Bara vi anpassar oss till ledet. Syftet är att skapa skötsamma människor som inte längre ifrågasätter makten.

*kraschar under feberyra*

I don't have the drugs to sort it out

När hon lagt på kände hon ändå mest melankoli, hjärtat bankade men inte för att hon kände förälskelse utan för att hon glömt att andas. För att samtalet gått trögt. För att hon inte lyckats vara rolig, att de inte lyckats hålla igång ett tempo i orden. Kände en plötslig rädsla för att det inte skulle vara en bra idé, för att det skulle bli katastrof. ”Det ska bli spännande att se hur det blir” sa han, och hon blev rädd för första gången. Istället för tilliten och självklarheten kom istället tvivlet.

Och som vanligt var det en rädsla för att själv inte räcka till, mer än att han skulle visa sig vara någon annan än den hon mött den helgen. Hon hade betett sig som en tokig, gått vid kajen och bett om att få honom, att han skulle bli hennes.

Men så kom han och självklarheten kom tillbaka. Som vanligt hade hon glömt att vara försiktig med vad hon önskade sig. För nu var hon där igen, i analyserna av mellanrummen och vad det som inte blev sagt kunde betyda. Fan också.

Sri Lanka del 5

Innan stingrockeincidenten bekantade jag och J oss med lokalbefolkningen. Vi märkte tidigt att unga Sri Lankesiska män skaffade sig prestige genom att umgås med vita kvinnor. De kallades ”beach boys” av turisterna och tillhörde den rikare medelklassen av befolkningen, vilkas familjer ägde hostels och bodde i Colombo. Vi förvånades över att många unga turister verkade bli förförda av dessa beach boys. En av dem ville sälja oss marijuana och erbjöd oss en stor mängd för löjligt lite pengar. En annan av dessa bjöd oss till hostelet han ärvt efter sin farbror som dog i tsunamin, hans farmor lagade oss på god mat och det var trevligt, riktigt trevligt tills han börjar berätta om sin vita flickvän han tog oskulden av, när han frågar om vi vill se hans vapen. Jag blev så arg på hela stämningen av macho, hela detta kukeri. Han hade en vän som var elitidrottare och spelde i Sri Lankas cricketlandslag. Denna kille berättade att flera Sri Lankesiska män har vita ”flickvänner” samtidigt som de är förlovade med Sri Lankesiska flickor utvalda av deras familjer. Han berättar att hans familj nekat honom en flicka eftersom de inte hade rätt stjärntecken för att vara tillsammans, och jag vet inte vad jag ska tro. Samma kille frågade om mitt telefonnummer, och av någon anledning måste jag gett honom det (möjligen i tron att det var betydelselöst) för en kväll tillbaka i Sverige ringer han och frågar om jag vill bli hans flickvän. Det absurda i situationen lyckas roa mig lite. Men mest känner jag vämjelse. Jag minns en av pojkarna på ett av de hostels vi bodde på, som berättade att han ville mer än något annat träffa en västerländsk kvinna och komma därifrån. Han bönföll mig att få min mailadress och jag kände mig samtidigt maktfullkomlig, så satans privilegierad och på samma sätt maktlös.

Jag skriver, men inte här. Vill inte att denna blogg ska bli en cancerblogg. I mitt huvud blixtrar tankar och bilderna förbi av sjukhussängar, dödsandetag, sista orden, arv, huset, djuren, lillebror, borttynande, dödsbesked via Facebook. I helgen ska jag fira min fantastiska mammas 50- års dag. I september ska vi åka på långhelgsresa till Paris. Livet pågår.