Skrev till Monseiur idag att jag ansåg hans agerande inte bara var fegt, utan direkt omoget. Avslutade med ett dräpande ciao. Borde kanske inte ha gjort det. Jag fick ont i magen.
Vad är det som gör att jag vill skydda från det han i ärlighetens namn förtjänar att höra? Hur lösa konflikten mellan henne som bara vill kapa på mitten (för gud vet jag kan. Jag kan drypa gift ur djupet av min bitterfitta) och henne som bara vill servera detta slut lika smidigt för honom som en conversesula glider på hal is?
Och hur ska jag undvika att känna att allt förmodligen är mitt fel när jag inte förtjänar, verkligen inte! att känna så?
Kära vänner! Skammen ligger, som vanligt i heterorelatiner, hos mig! Reducerad till en kulturell stereotyp föll jag djupt dans l'amour under den ack så utslitna parollen "detta är annorlunda, på riktigt!". Jag är ändå för gullig. Fräls mig från kärleken, nån.
Jag längtar till jag återigen ler och skrattar åt min dumhet. Men bitterfitta kommer jag alltid vara.
(borde kanske inte skrivit detta inlägg. Fick lite ont i magen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar