Den svåra diskussionen

Igår kom jag från seminariet i genuskursen och var så ledsen, jag ringde dig Bea och försökte förklara vad som upprört mig, kanske lyckades jag inte och jag känner att jag måste försöka bena ut vad som var problemet, för det var det första jag tänkte på när jag vaknade och jag mår fortfarande dåligt över det.

Vi pratade om boken "Berättelsen om O" av Pauline Régane (psesudonym) vilken är en erotisk klassiker från 50-talet. Bref, historien behandlar en kvinna som underkastar sig sig att bli piskad, våldagen och ägd av sin och andra män och även finner glädje och njutning i denna behandling. Jag hade svårt att läsa boken. Kanske är det för att jag har haft ont i kroppen på senaste tiden som gav en extra udd till motviljan inför tanken att uthärda svår misshandel och tortyr, och för vad? För kärleken, för friheten i att vara totalt maktlös, att vara ägd? Finns det inte ett element av total ansvarslöshet i detta som lockar, och är det inte en extrem beskrivning av den normativa kärleken där kvinnor älskar genom att underordna sig, sätta andras behov före sina egna, acceptera en passiv roll i ett spel? Vem är ett offer i ett spel där man varje dag väljer sin passivitet?

Diskussionen blev svår när vi pratade om hur boken skulle mottagits om de sexuella elementen i boken togs bort, skulle det inte vara en ren beskrivning av tortyr? Nu är den en "erotisk klassiker". Två tjejer i gruppen ansåg att man inte kan skilja våldet från sexet. Att den fria viljan existerar så tydligt att boken inte är jobbig överhuvudtaget. Att vi inte kan döma när hon fått valet, att vi inte kan prata om accepterad sexualitet och oacceptabel sexualitet. Jag undrade trots allt, vad gör vi med en sexualitet som denna i en värld där vi strävar efter jämställdhet? Många ville prata normaliseringsprocess och problemet med den fria viljan och det blev en riktig debatt, nästan hätsk stämning.

Jag tror dråpslaget kom när dessa två tjejer, unga snygga coola och queera, upprörs och menar att man på samma sätt pratade om homosexualitet för några år sedan. Jag sitter alltså på motsatt sida om dessa coola tjejer och känner mig så hjälplöst omodern och förtvivlad över tanken på att allt ska accepteras där den fria viljan hävdas...

Jag förföljde dem ut, jag skäms men jag vill bli omtyckt av dessa tjejer, vill övertyga dem att de inte förstått när de säger att feminismen skapar av alla kvinnor offer och alla män förövare. En av dem säger, att det finns förmodligen ett problem med tjejer som skulle önska att be deras killar dra dem i håret när de har sex men inte vågar för att bli betraktade som horor. Allt jag tänker på då är alla förhållanden, världen över, där kvinnor förnedras, missshandlas och våldtas av mannen som är deras pojkvänner och älskande. Och hur dessa tjejers argumentation skulle kunna tolkas som att all den feministiska kampen mot detta faktum är förtryckande i sig efter som att den förnekar den fria vilja, olika sexuella uttryck och offergör kvinnor.

Allt för en bok som bara är en fantasi... du sa beatrix att vi försöker hjälpa människor som skär sig. Tjejen som inte vågar uttrycka sina machochistiska önskningar i sängen önskar inte bli slagen på käften när hon dricker sitt morgonkaffe.

Jag är rädd för motsättningar mellan "klassiskt skolade feminister" och moderna, queera kvinnor. Jag är rädd för deras relativisering och jag är rädd för att själv vara omodern och förbjuda, skapa gränser, döma. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Allt jag vet att jag tog en ställning igår och jag känner inte att det var fel.