Marknadsanpassning och ångestsåskastning

Sommaren är här, med uteserveringar, tågluff i Europa, dans under bar stjärnhimmel, picknickar, hav och salt, hångel och billigt rosévin. Eller hur var det nu?

Jag är arbetslös. Och på bloggosfären läser jag inlägg av folk i samma situation som jag. Hur djävligt det suger att ännu en gång jobba på det där vårdjobbet som betalar mindre än ett soc-bidrag. Hur djävligt det suger att sitta tre timmar på arbetsförmedlingen för att bara registrera sig. Hur överdjävligt det suger att be om pengar från mamma och pappa när man börjar närma sig 30-sträcket. Hur man tänker att snart får ni lägga in mig på psyket, jag klarar inte ångesten.

När vi utbildade oss tillsammans, hade vi framtidsdrömmar? Vi tänkte alla att det skulle ordna sig va? Och njöt över att tillsammans utforska världen med våra nya genusglasögon. Jag har alltid vetat att det skulle ordna sig för er! Hur skulle det kunna göra annat? Ni är de smartaste, mest analysbegåvade, hårt arbetande tjejer jag någonsin träffat. Och ni ska veta att jag pöser över som en överjäst deg i stolthet över hur det faktiskt ordnat sig för er, hur arbetsgivarna har kommit till er och erkänt er kompetens!

Så kommer förstås min stora skam. För mig har det inte ordnat sig. För mig är jobberbjudandena lika vanliga som femlingfödslar, stjärnfall och jämställda heteroförhållanden. Det äckligaste är hur det gräver på självkänslan. Den där frätande tanken att det inte ordnar sig för mig. För jag kanske inte är det som mamma och pappa sa, fin bra och duktig. Skräcken att jag inte är som ni.

Jag och H, som är typ världens smartaste tjej och som tills nyligen satt i samma sits som jag, talade om hur likt arbetssökning är dejting. Man får se till att vara attraktiv så man får napp, sen kommer dom där uttjatade replikerna: ”Tyvärr, vi har gått vidare med en annan sökanden”, ”Vi söker någon med en annan profil”, ”Det är inte dig det är fel på, det är mig…”. Liknanden är onekligen skrattretande.

Men det är bara att bryta ihop och börja om, som Per Elofsson sa va? För det är inte sant att jag inte är attraktiv. Varken på arbetsmarknad eller köttmarknad eller whatever. Det är bara lite tungt just nu.