Feministisk appropriation eller vem är rädd för vänsterfeministen?

Finns inget som kickstartar hjärnor som lite diskussion! Det diskuteras kring feminism igen på vårt kära nät, och diskussionen handlar till stor del, som så ofta sedd till en historisk kontext, om vem har rätt att eller vill kalla sig feminist.

Som jag ser det handlar handlar debatten till stor del, mycket typiskt för denna tidsanda, om att ifrågasätta den vänsterinfluerande feminismen och dess förståelse av makt till fördel för en mer liberal feminism (på samma sätt som jag menat att det pågår aktiva försök att monopolisera den politiska fantasin genom att utmåla vänstern som ”extrem”).

Jag gillar att diskussionen förs från olika håll. Anser man att ”teorin om könsmaktsordningen är i grunden felaktig” förstår jag att man inte vill kalla sig feminist. Och det måste få vara ok! Att vilja ”göra feminismen till sin” likaså! Men man får vara beredd på att diskutera. För jag hävdar, att styrkan i feminismen är att den alltid utgått från kvinnors (och mäns) erfarenheter. Feminismen möjliggjorde "the voices of silence that was heard". Den har alltid utgått från objektiva förhållanden i den reella världen, varför man har behövt skapa en teori för att förstå och förklara, och naturligtvis för att förändra. Det som skiljer liberala och vänsterdebattörer handlar ofta om vilken förståelse av makt och människan man har, samt hur man förstår politik. Ofta kan man komma överens, men ofta är man oense. Det är vitalt.

För frågan kvarstår, och jag anser att den är viktigt att resa: kan man sträcka ut begreppet feminism hur långt som helst innan det brister? Kan man använda sig av det hur som helst innan det urvattnas? Precis som vilken annan politisk rörelse, eller vilken rörelse som helst, är svaret självklart nej. Jag blir nog diskvalificerad från schacklubben om jag kommer in och vill flytta mina nya pjäser ”skojaren”, ”braten” eller någon annan ny gubbe. Ändå har feminismen visat sig mycket "tänjbar" utan att förlora relevans.

När jag träffade Kajsa Ekis Ekman för att lyssna på ett samtal kring hennes bok ”Varat och varan” menade hon att det är problematiskt att kalla sig feminist om man inte bryr sig om kvinnors väl. Med detta menade Ekman att prostitutionsdebatten så som den förts av exempelvis Petra Östergren slätade över det faktum att prostituerade utsätts i hög grad för våld och har en dödlighet som är 40% högre än andra yrkesgrupper (!). Detta kunde jag hålla med om. Men detta betyder inte att jag tycker att feminismen bör vara en klubb för inbördes beundran med strikt definierade deltagare. Styrkan i feminismen är att den har anhängare över generationer och över hela den politiska skalan.

För att återknyta till mitt förra inlägg om politiskt motsatta positioner skulle jag vilja återigen diskutera hur man kan använda sig av en politisk identitet för att kunna undergräva den. Genom denna plattform kan man sedan relativisera, ändra dess mening och subversiva potential för att sedan mena att den har onödigförklarats – onödigförklarats av vem egentligen? och därifrån hoppas på att lämna ett sjunkande skepp eller tandlöst lejon. Detta skulle i så fall inte vara att vara nyfiken på feminismen, det vore att appropriera begreppet i syftet att förvandla det till något nytt. När dessa sedan möter motstånd i sina egna cirkelresonemang, genom argument kring urvattning och relativisering, kan de utmåla dessa diskussionsmotståndare som elitister och triumferande utropa hur feminister använder begreppet som ett maktmedel för att trycka ned andra, allt enligt sin egen logik.

Vad detta berättar om är kraften och makten att verkligen utmana och förändra i feminismen, och jag kan inte avhålla mig från att misstänka: det är detta man vill komma åt. Egentligen handlar det om politiska motsättningar. Fredric Jameson skrev att en av Marx’ främsta bidrag till filosofihistorien var att visa på hur det som verkade etiskt måste förstås som ideologiskt. Ibland är vi överens, som sagt, ibland verkligen inte.

Det är ju inget annat än en hederlig kamp om diskursen, för att vara Foucaldiansk, för dessa debattörer vet att sättet vi talar om samhällsfenomen också avgör våra handlingsmöjligheter. Därför kommer jag hålla vid en förståelse av makt som är mer dynamisk än vad jag ofta ser i debatten. Re-appropriera ordet alltså. För om vi bör skrota förståelsen om genusordningen eller könsmaktsordningen, då ligger bördan tungt på dem som argumenterar för detta att adekvat förklara statistiken, varför världen ser ut som den gör, varför kvinnors erfarenheter ser ut som de gör.

Jag gillar att feminismen är månghövdad som Petra Östergren sa, att många tar sig rätten att kalla sig feminist, och att det sker en debatt mellan dessa huvuden. Men jag accepterar en inte en diskurs som gör extremism av vissa för feminismen fundamentala begrepp och renderar en vänsterinfluerad ståndpunkt till feminismen som obsolet.

PS! Missa inte dessa andra inlägg i debatten!