Förra veckan såg jag första avsnittet av The Big C som just nu visas i SVT. Det är en komedi om cancer. Ja ni hör ju, orden komedi och cancer är egentligen oförenliga, det vet alla som har erfarit den. Cancer på TV, och om jag inte hörde fel när jag lyssnade med ett öra handlade en av veckans spaning i P1 också om den nya så kallade folksjukdomen cancer. Förekomsten av cancer ökat, vilket tros bero på dels förbättrade screeningmetoder men också den förändrade demografiska sammansättningen med en ökande åldrande befolkning. Ökningen är dock marginell, 1,9 % i genomsnitt för män och 1,3 % i genomsnitt för kvinnor för de två senaste decennierna. Trots att sannolikheten att drabbas av cancer före 75 års ålder är kring 30%, för båda könen, upplever jag det som att cancer som sjukdom försiggår i skymundan. Kanske är komedi-tv-serier och tal om det i radioprogram en början på att detta håller på att förändras (siffrorna är från socialstyrelsen).
Min mamma är frisk från sin cancer nu. Det kanske jag glömt att berätta? Mamma börjar jobba på måndag, tillbaka på sitt vårdjobb. Hon ska börja jobba 25%, än orkar hon inte komma mellan 7 och 9 och ha ansvar över vårdtagarna på morgonen. Det är för mycket rush och stress då. Men hon ska sakta inlemmas i det normala livet igen. Hon längtar efter sammanhang. Hur jag har klarat mig ut på andra sidan, post-cancern, det är en fråga jag ställer mig dagligen. Det senaste halvåret har minst sagt varit de mest livsomvälvande månaderna i mitt liv. Kanske också dödsomvälvande.
Mamma har flera gånger uttryckt sin oro och irritation över "pratet på byn". Hon har varit irriterad över att så många, många som hon inte har en relation till, ändå tycks ha fått reda på att just hon drabbats av cancer. Hon berättade om att hon gärna höll sig inomhus precis efter operationen. Mamma var smal, blek och såg liksom sjuk ut. Skranglig, som vi sa. Hon ville inte få frågor av halvokända människor när hon var ute med hunden, frågor om hur hon mår och hur ska det gå. Hon har upplevt det som att människor har gottat i hennes olycka. Som att hon har blivit ett samtalsobjekt, och i ett litet samhälle där alla känner alla vill man inte vara den som sticker ut.
Cancern verkar i det privata, men gör gång på gång försök att spridas ut i det allmänna pratet. Jag tänker att hur vi pratar om en sjukdom som så många drabbas av, har erfarenhet av, har släktingar - avlägsna som nära, som drabbas, är talande för hur vi ser på döden. En cancerdiagnos är lika med döden, när jag fick beskedet i somras såg jag bara döden, döden, döden framför mina ögon. Den skrämmande döden, döden, en katastrof? Trots att det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö. Jag tänker mig att döden inte var så privat förr? Och om jag hade lekt Foucault hade jag kanske kunnat tala om att dödens diskurs, genom utestängningsmekanismer vill verka i det privata på grund av en större samhällelig tendens som verkar mot, ja vaddå? Den sociala samvarons utarmning? Det partikuläras bortträngning? Kanske är det rädslan över den egna döden som gör att vi hanterar samtal om döden i det privata?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Min pappa dog i cancer i höstas, fem veckor efter att han fått beskedet. In i det sista bestämde han sig för att leva sitt liv fullt ut. Han sa "jag ska vara hemma tills jag dör, om jag så bara kan klia hunden." Och så blev det. Det var han som fick trössta oss, och han skämtade till och med på sitt vanliga galghumoristiska vis. T.ex. sa han att mamma skulle lägga honom i frysen när han dött, och låtsas som om han fortfarande levde, för att få ut hans sjukpenning! Jag kan förstå varför man gör en komedi om cancer. Har själv inte sett The Big C men ska nog ta och göra det. För pappas skull.
Simon: Jag skrev inte inlägget, men tack för din kommentar.
Simon:
Jag läste din kommentar igår och tänkte sedan idag på hur fel jag hade angående humorn och cancern. För precis så som du beskriver kan det vara den där galghumorn som lite grann hjälper oss att ändå hålla ihop. När skratten blandas med tårarna, och det tycker jag också hon, Laura i Big C porträtterar väldigt bra. Skrattet istället för tårarna, eller skrattet med tårarna alldeles nära. Det är en fin linje. Och tack för att du ville dela med dig, det måste ha varit tufft för dig.
Min mamma hade cancer. Hon har opererats flera gånger och gått på cellgifter och tagit sprutor i magen. När jag läser min dagbok från den tiden är det mycket oro och svärta, men jag vet inte om vi pratade om det hemma. Ett vuxet barn två tonårsbarn och ett litet barn. En pappa som var frilans och en mamma som var svårt sjuk. Det är nästan som att jag inte minns det nu. Men jag läser dagboken och inser hur mina känslor blev ilska när de kom ut, inte tårar eller oro. Det var en jobbig tid.
Glad för din mamma, men friskförklaringar brukar väl dröja ett tag?
Gah, skrev en lång kommentar som försvann...skriver en ny:
Agnes, visste ej att du varit med om detta. Jag har också skrivit en hel del under den här perioden som är fylld av ångest, svärta och oro. Jag tycker det var jobbigt/är jobbigt att vara anhörig, för man blir sån egoist (med rätta). Jag ville inte lägga över all min oro och rädsla på mamma i det här, ville inte att hon skulle oroa sig för hur JAG hade det i allt det här. Hon hade tillräckligt. Samtidigt fick jag mycket stöd av min mammas man, för vi var ju i exakt samma situation, rädslan över att förlora den vi älskar mest. Vi kunde mötas i den. Hela erfarenheten av den här hemska sjukdomen har stärkt vår familj, vi pratar mer med varandra. Jag tycker dock att alla som drabbas ska erbjudas någon form av samtalsterapi eller familjeterapi. Jag fick jaga efter sjukhusterapeuten och fick egentligen ingen hjälp av dem alls. Som tur var hade jag min egen sen tidigare. Det du skriver att du nästan inte minns det nu, det är också lite läskigt, för när jag går tillbaka och läser lite av det som jag skrivit om det då, det känns overkligt och långt borta. Fast det bara handlar om månader.
Nu när jag ser tillbaka ser jag också tydligt de olika faserna av sorg, chock, rädsla och de olika mekanismer och symptom som uppkommer i varje fas. I ena stunden tänker man på hur man ska göra med huset om hon dör och i andra stunden gör man upp planer för julen som om allt är som vanligt. Och så en lång period där man bara önskar sig tillbaka till perioden innan, innan cancern fanns alls. Då när det blev för mycket att bära på.
Och ja, cancern min mamma har/hade var sådan som inte kunde botas med vare sig cellgifter eller strålning, så det var operation eller ingenting. De säger att de har fått bort allt, men den kan ju såklart komma tillbaka igen. Tack för omtanken!
Skicka en kommentar