Symbolen och människan

Vem trodde att 2011 skulle bli de politiska revolutionernas år? Skrev en vän på facebook och underströk det överraskningsmoment som slog oss inför den sociala mobiliseringen i arabvärlden. Det var länge sedan något engagerat mig så mycket som de folkliga resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen och de andra staterna varifrån bilder från protesterna kablas ut över världen (inte minst genom det brillianta Al-Jazeera). Situationen påminde mig om Francis Fukuyama’s absurda uttalande om ”historiens slut” och någonstans skämdes jag kanske över förvåningen över vad som hände: rapporteringarna om situationen i mellanöstern, om diktatur och förtryck, om en förvärrad situation för medelklassen och de unga, inget av detta var egentligen unheard of.

När jag tänker på revolutioner tänker jag på begreppet folk. I bilderna från Tahirtorget dyker folket upp; de är gamla, unga, barn, långa, korta, friska, sjuka, inlandsfödda, utlandsfödda, kopter, muslimer, kvinnor och män. Revolutionerna och protesterna har beskrivits som de ungas revolution. Man har beskrivit kvinnornas delaktighet i protesterna. Jag själv länkade till en bild av en av dessa kvinnor efter Mubarak’s avgång.

Kvinnor har alltid varit det i sociala uppror och protester. Inte helt överraskande kan man tycka, då de ofta tillhör de grupper som drabbas hårdast av sociala orättvisor. På 1700-talet rapporterade den konservative filosofen Edmund Burke om det anskrämliga i folkets kvinnor som hetsade fram på Paris gator under den franska revolutionen, blottandes sina kön mot makten på barrikaderna. Självklart var de skökor, fastställe Burke, som i sin indignation över den folkliga resningen modifierade innebörden av det Kantianska begreppet ”sublim” till det ”dåliga sublima”, särskilt utpekande av dessa äckliga kvinnors krav på rättvisa.


Som symbol däremot står kvinnan för det skönt sublima i förändringen. Hennes ansikte får gärna pryda förstasidor för att understryka det hemska i folkets situation, hur missnöjet grävt sig så djupt ned i samhällsfundamentet att t.o.m mödrarna går ut på gatorna för att protestera. Men sedan? Var tar kvinnorna vägen efter det att röken lagt sig?


Jag lyssnade igår på en radiosändning från oppositionens högkvarter i Libyen, där organiseringen av en ny rikstäckande tidning påbörjats. Där var en gymnasielärare, en läkare, en redaktör och en ingenjör; man förstår att det är medelklassen som organiserar motståndet och där också oppositionen med uppgiften att återuppbygga landet. Däribland fanns inga kvinnor. Där fanns inte universitetsanställde Naima, journalisten Halima eller it-entreprenören Sara. Vad har då förändrats från den revolution som 1798 förklarade att de mänskliga rättigheterna inte skulle gälla kvinnor, och därigenom uteslutöt av halva världens befolkning ur förståelsen av vad som var människa? Varför begränsas kvinnors roll i revolutioner till de skrikande missnöjda, symboler för förtrycket av folket, och inte dem som skapar det nya? Och varför såg inte männen i det här rummet för oppositionen sin partikularitet, att de inte kan hävda sig själv som folket; för där fanns inga representanter för halva befolkningen vilka också har det som uppgift och rättighet att formulera sin framtid och vision för det nya?

Kanske för att de har privilegiet att bara se sig själva som människor och inte symboler? Kanske därför kan de också handla i egenskap av sina yrkestitlar och inte i egenskap av män.

Mer om det sublima, kvinnor och revolutioner går att läsa i Kristina Fjelkestam's Det sublimas politik: emancipatorisk estetik i 1800-talets konstnärsromaner (2010)

Update: Här finns en sida som samlar nyheter om kvinnors medskapande av revolutionerna och beyond.