Jag var hos min pappa hela helgen. Vi lever så totalt olika liv. Hur kommer det sig att det är helt normalt för mig att köpa Karin Johannisons Melankoliska rum på pocket shop innan tåget går och min pappa har ungefär följande samtal med sin bror:
-Jo, han köpte han av Stumpen, för 5000 kr, det var ju billigt. Ja och sen ville chefen hans köpa han, men det fick han ju inte, då var det lika bra att ha kvar han
-Jasså? Ja fy fan (pappa)
-Ja du vet, han har ju inga märken alls, bara ett litet här...(går runt)
-Ja jag gillar ju den där modellen 745:an från 90-talet...så platt asså
-Tydligen bara två ägare innan också
-Fy fan...Fick jag låna en hundring?
Sedan när vi satt i bilen på väg in mot stan igen (pappa skulle hämta sina arbetsbyxor) och pappa nämner varje litet ortsnamn längs vägen. Tuna, Lundsberg, Åby, Här golfar alla fina vettu, de åker hit, där borta bor Örjan Kihlström han travkusken, jag ska bara åka in på icat och lämna in en dagens dubbel. Hälsar på alla i affären. Tjenare tjenare. Säger "det här är min dotter" till kassakillen. Och så, på vägen igen: pappa håller upp en hand och hälsar på alla mötande. Jag försöker verkligen förstå. Frågar: vem var det där då? Nä inte vet ja, svarar han bara.
Det där var en dryg jävel, han hälsa inte tillbaka, mumlar pappa fram.
Lite senare tutar han frenetiskt, saktar in och vinkar överdrivet till en gubbe som står med sin lastbil.
Pappa säger: Ja den där, han kände jag faktiskt på riktigt. Han kör åt oss. Nu ska han ut och ploga och sanda.
Världen måste te sig så annorlunda ur min pappas ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar