Ön

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka
här är jag lycklig
- Thomas Tranströmer

Min ben var solbruna med fläckar av mörka sårskorpor på somrarna på ön. Jag tog ofta skogsvägen förbi ladan (där en fladdermus en gång fäste sig vid mammas ben), över stenrösena, mot havet. Det var alltid bara jag och hunden. På ängen sprang den andra hunden sedan han dog, jag föreställde mig det. En gång klappade en uggla med vingarna över mig på den ängen, och när jag frågade pappas vän som var fågelexpert varför den gjorde så, svarade han att det var ett lockningsbeteende.

Vid klipporna letade jag glas, slipade till mjuka bitar av havet. De finaste var röda och blå. Jag fantiserade om att de kom från flaskor av öl och vin, lastade på skepp som förlist utanför ön. Klipporna välkomnade alltid mig. Än idag älskar jag hällar. Stenarna var gröna av ärg och av de torra pinnar som sköljts upp av havet rökte jag och K låtsascigaretter. En gång när jag gick hem igen över ängen sprang två ungtjurar, två vackra älgar upp från stigen mot skogen.

Alltid när jag kommer tillbaka till ön drabbas jag den första dagen av en förlamande letargi. Allting tvingas in i ett annorlunda tempo. Jag läser en årsförbrukning av mammas Allers i den gamla skinnsoffan, lojt tuggandes på en bit sockerkaka. Fortfarande pallar jag smultron på prästgården och smyger in på sure Rickards gård. Jag minns hur rädd jag var för honom som liten. Hur han skällde på mig för att jag tog kottar från hans granar. Eller den gången då han ryade åt min mamma och min moster, att jag och min kusin skulle ge fan i att vända mossan på hans klipphäll. "Jag skiter i din jävla mossa!" ryade moster tillbaka och vi skrattar än åt hennes replik. Men så en gång, jag var liten, mina föräldrar berättade att Rickard hade födelsedag. Jag och A och K placerade en blomsterbukett på hans farstu. På en liten lapp hade vi skrivit "Grattis Rickard!". Han kom senare samma dag till oss, hjulbent vaggande och med den typiska gnälliga dialekten, han tackade. Sa att vi gjort honom så glad. Vi vågade inte säga ett ord.

Natta ho är så ljus och du val aller trött
du kön int gå och lägg dig he lukt ju så gött
borta björka och lillagovalln
jolbera, snattren och talln

Båna som ha flyttje dem köm hejm
om sommarn å bo te backestun
hela vintern ha dem längtje så mytje
å äntligen var dem jär nu