Butler

Som en av dem som bevistade Judith Butlers föreläsning i Stockholm i tisdags måste jag reagera och avreagera mig efter denna stora händelse. Butler ja. Som jag har bråkat med henne. Jag har raljerat över tron på att subversiva handlingar förflyttar positionerna och ändrar de "viktiga"maktstrukturerna grundade i klass. Det löjliga i att erkännande (recognition) utan omfördelning skulle utgöra grund för politisk förändring (läs: identitetspolitik). Och hade vi just inte lärt oss att det var genom kvinnokoalitioner, att kvinnor talade ur levda erfarenheter som det politiska faktiskt förändrades? Butler kom att rasera min och många med migs anspråksgrund för krav. Och vaddå heterosexuell matris? Matris fick vi lära oss på genusvetenskapen, var en term som användes hos tandläkare, där man stöper en form åt tanden vid lagning. Om matrisen var fel skulle lagningen börja att läcka fyllningsmaterial. Att försöka förstå denna radikalitet, att genus föregår kön vilket blir synligt genom den obligatoriska heterosexualiteten, var för invecklat för mig när jag först läste Butler. Idag inser jag att jag inte fattade ett skit.

I sammanhanget, Butler slog igenom, mitt under den svenska 1990-talets konsensufeminism, som krävde en stategisk essentialism av kategorin kvinnan, så som också beskrivs i Fokusartikeln. Radikaliteten låg i (post-) tiden, och rösterna för den queera förståelsen av kön vred om debatten. När Butler får frågan i Kulturnyheternas intervju om hon anser sig själv vara radikal, svarar hon, förutom att hon ogillar etiketteringen att I don't think I am radical, Im just a vector for certain kinds of actions and motives engaging politically that sometimes have radical effects and sometimes don't.

Intelligens och ödmjukhet är sannerligen intimt sammankopplade. Så okej, Butler raserade vår (vita, heterosexuella) älskade kategori kvinna i det som vi kallar kvinnorörelsen. Och för det är jag både henne evigt tacksam och utmanad. Men ni anar inte hur mycket jag kämpat för att försöka få tillbaka min kategori kvinna. Jag försökte via Iris Marion Young som använder Sartres begrepp om serialitet. Att kanske, kanske, kanske, kan vi vara eniga under vissa omständigheter? Eller kanske handlar det bara om strategisk essentialism, alltid? Butler medger i ovan intervju att hon då, med Gender Trouble's fokus på individuella subversiva handlingar, förbisåg koalitioner och kollektiva handlingars betydelse. Och det håller jag med henne om.

Trots idoga försök att få ett grepp om vad Butler egentligen håller på med nu, liksom är det war eller är det gender? Så tycker jag hennes stringens eller hur man säger, att hon är följbar, går att identifiera. Föreläsningens titel var Precarious Life: The Obligations of Proximity och kretsade kring moraliska förpliktelser gentemot andra. Linjen hon driver är fortfarande att peka på det ramverk, den struktur som skapar urskiljbara och nästintill osynliga människor. Människor som inte är sörjbara, menar Butler. När jag häromdagen såg färdigt den prisbelönta HBO-serien Angels in America som behandlar 1980-talets aids-epidemi i USA tänkte jag just på förskjutningen av de sörjbara. Afrikas aidssmittade har inte nått samma mourn-status som de vita bögarna i 1980-talets USA. Och nyckelordet är självklart Precarious. Det sårbara, utsattheten och många gånger det rent kroppsliga. Butler talade om det mänskliga, en människa som behöver "shelter och food". Vi kommer inte undan detta. SvD-artikeln menar också att det centrala i Butlers etik just är det mänskliga beroendet av andra.

I samma intervju som jag ovan länkar till säger Butler:

The social constitition of life is primary, and we could not even think of ourselves as individuals outside of these relations to others.


Beroendet ja.
Omöjligheten i att vara människa med kropp och mänskliga behov i ett kapitalistiskt samhälle. Jag tror att det är där all vår kraft bör ligga, erkänna detta beroende, vi kommer aldrig att vara vårt marknadsvärde, så som Nina Björk här och mången annanstans har betonat och tryckt på vår biologiska materialitet. Vi är i grunden relationella varelser, levandes i ett system  och kultur där individerna ses som frikopplade från varandra.  Att Butler riktar sin blick mot det grymma i detta förnekande av vår mänsklighet betyder mycket för mig, som antagligen lärt sig ett och annat på vägen och äntligen slutit fred med sin Butler.

How do you call your lover boy? Dirty Dancing som skildring av efterlängtad jämlikhet

I kväll, i denna kanal av allsköns folk som droppar 140 tecken i en ständigt rullande feed, yttrades en undran kring varför så många tjejer älskar filmen Dirty Dancing. Som långvarigt fan av filmen replikerade jag något surt om hur jag blir lite mer feminazi än vanligt när jag hör män yttra denna åsikt, eftersom det så att säga inte är första gången jag hör den. Jag beslöt mig då för att skriva ett inlägg om hur man kan förstå att denna filmpärla lyckats fånga så många kvinnors hjärta, en liten kärleksförklaring jag hoppas kunna fånga in dessa känslor på ett sätt som inte bara representerar mig själv, även om denna text självklart i slutändan endast blir ett referat av mina åsikter i frågan.

Dirty dancing förstås ofta som den ultimata "tjejfilmen". Därmed har den också utstått en hel del smälek från män i min bekantskapskrets, enligt logiken "vad tjejer gillar är mindre värt och därför legitimt att håna". Filmen skildrar den framväxande kärleken mellan Baby, den unga medelklasstjejen som åker med sin familj till sommarpensionat, och Johnny, dansläraren som anställts för att roa gästerna och ge dem lektioner i dans.

Filmen är en perfekt skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Babys utveckling från småtöntig pappas flicka till vuxen kvinna skildras genom hennes emotionella utveckling från oskuldsfull till insiktsfull. Hennes initiära underordnade position gentemot den äldre och hundra gånger häftigare Johnny byts ut mot en gripande jämlikhet i takt med att deras relation utvecklas och tittaren får större insikt i vem Johnny är. Framförallt får man insikt i den utsatthet han upplever vilken är relaterad till hans klasstillhörighet,inför pensionatets chef, vilken hotar att sparka honom, samt inför de rika äldre kvinnor som behandlar honom, explicit, som en prostituerad. Baby frigör sig från sin fars stänga överinseende i en hjärtekrossande scen där hon förklarar sin kärlek, men att hon är djupt besviken på hur han behandlar människor olika beroende på deras bakgrund och klasstillhörighet. Varje flicka som ser den scenen gråter inför sina egna kärlekar inför sina fäder, den viktigaste relationen till en man som varit tvungen att brytas i en frigörelseprocess. Samtidigt visar det sig att Baby's systers pojkvän, den perfekte collegekillen och framtida läkaren, är ett outhärdligt svin som utnyttjar och ljuger för att flytta fram sina positioner.

Därför också mitt tidigare uttryck av lätt ilska vid mäns uttalanden om att de inte förstår filmen. Man kan inte låta bli att känna att det har att göra med att de inte levt som kvinnor i en långt ifrån jämlik värld, sexuellt eller ekonomiskt. Min tolkning av varför män inte i högre grad identifierar sig med Johnny handlar då tyvärr om ett avstånd till honom som dansare (=bög), sexuellt utsatt i en position mot en kvinna med högre ekonomiskt och socialt kapital (=looser) och dessutom djupt förälskad och engagerad i Baby, återigen en relation till en kvinna där klasskillnaderna slätar ut den högre maktposition han skulle egentligen åtnjuta i egenskap av man och äldre. Baby utvecklas också i deras relation, sexuellt och personligt, till en fullfjädrat vuxen människa, stolt och oberoende, t.o.m. av Johnny. Det är en av alldeles för få filmer där kärlek skildrats på ett sätt som inte är begränsande eller nedlåtande, och jag tror att det finns en längtan efter sådana skildringar hos många (unga) kvinnor.

Jag är medveten om att denna text inte till fullo kunnat rama in hela denna films behållning, men förhoppningsvis har den fångat in något av hur man kan förstå den som en viktig film för många tjejer. Och jag menar, hur kan en film med så underbart soundtrack bli annat än älskad...?

But I want you the right way baby

Den viljande kvinnan

Jag har funderat över den kvinnliga heterosexualiteten, eller närmare kvinnors sexualitet och vilja. Jag har döpt tankarna "den viljande kvinnan", istället för den passiva bilden av den "villiga kvinnan" som närmast för tankarna till någon som särar på benen. Vad jag tänker på är istället kvinnan som vill och som aktivt söker njutningen gentemot sina män. Hur de bryter mot något och hur detta fortfarande kan vara en brytning vilket gör mig ledsen. Jag har sammanställt mina tankar genom några exempel ut två böcker som betytt mycket för mig; Sara Lidmans Jernkronan ur hennes epos Jernbanan samt Alice Walkers Purpurfärgen.

I Jernkronan har Anna-Stavas man Didrik häktats och förts ned med den järnbana han så länge kämpat för att få till socknen för att fängslas på Långholmen. På väg i den illaluktande vagnen mot Stockholm tillsammans med andra häktade minns han ett talesätt från sin bygd

Häst och karl - det är karl det! Men ko och qweijn - det är bara ko

och trots skammen i att fängslas, anklagad för att stulit pengar ur nödkassan för bygdens fattiga, nog stämde ändå detta bondstäv! hur förnedrad han än blev så hade han något mellan benen som var häst. Han var ändå karl! Och Dikdrik tänker på Anna-Stava, oroas över att hon skulle komma att "förstå" honom? En massa släkt skulle förtala honom inför henne, det tvivlade han inte på. Men om hon skulle släta ut skillnaden mellan dem?

Det skulle vara döden för hästen, tänker Didrik.

Anna-Stava är mild och god, gudfruktig. I de tidigare böckerna förstår man att hon är åtrådd och jagad av allsköns karl i socknen, men det är endast Didrik hon vill ha. Och Didrik älskar Anna-Stava för hon är så fin, så älskelig att! Anna-Stava har en syster, Ida, som är hennes motbild. Fulast i syskonskaran, änka efter en svag man, hemmansägare i byxor och med fast grepp om tömmarna på hästvagnen. När Anna-Stava och hennes familj svälter kommer den rika Ida och delar med sig, hon pratar om hur hon hon börjat tänka om mannen.

Karlar. Dem hava en jämmerlig natursart. Int nog med att dem måste vara svartsjuk på varann - som hingst och tupp och tjur och bock. Dem hava det som är värre: dem vara avundsjuk på queijna. Karln tål int att hon känner mer. Att hela jorden är som ett enda himmelens moln... Medan karln (...) så fort han slinter mot hälleberget är allt över för stackarn och han blir elak.

Ida talar om sin förra man:

n'Sigfrid var int dum. I början hade han varit stolt och lycklig över att kunna göra henne så lycklig, sa Ida. Men han tröttnade. Han började se ut som de där utlegade hustrurna, blek och tärd och nyttjad. Som om han vore underställd de äktenskapliga plikter som de flesta kärlingar klagar över.

Ida fortsätter att berätta hur hon tog hand om mannen, gräddade våfflor och kokade hjortron och "bar 'an runt golvet". Men han iddes int leva. "Han hade velat ha nån stängel som han skulle ha varit tvungen att krusa i veckor för att få lägga kinden åt till", avslutar Ida bittert. Hon sörjer sin man och sin vilja som inte fick finnas till. Hur hon som viljande tog hästen av mannen. Anna-Stava, vars man hade slitit deras barn från henne när de ammade för att "göra de äktenskapliga plikterna" skämdes över sin syster. Hon frågar varför Ida gör narr av mannen. "Varför tror du att det är lättare för karlen att bli ratad än det är för queijna?"

Ida får mig att tänka på Sofia i Purpurfärgen, flickan som gifter sig med Mister A's son Harpo. Sofia är stor och frisk och stark. När hon kommer tillsammans med Harpo till Mister A, höggravid och glad, hånar Mister A henne för att vara slampig. Hon reser sig bara upp och förklarar sitt oberoende. Hon är stolt. Sofias och Harpo's äktenskap liknar inte Mister A's och Celies. Celie ville inte gifta sig, varje natt tvingas hon till de äktenskapliga plikterna, Mister A slår henne och har henne endast som piga. Sofia däremot, älskar Harpo. Deras liv är fyllt av glädje. De jobbar hårt och Sofia är stark om armarna. Harpo tar han om deras bebis och "ger den en kyss och killar den under hakan".

Så börjar Harpo undra varför Sofia inte vill lyda honom. Varför hon inte är som Celie. Celie ger honom rådet att slå Sofia. "Fruar är som barn", säger Mister A. "Man måste visa dem vem som bestämmer. Det bästa sättet är ett rejält kok stryk". Harpo försöker slå Sofia men dyker upp med ett blåöga själv. Han fortsätter försöka slå Sofia. Så kommer Sofia en dag och hälsar på Celie på verandan. Hon pratar om Harpo och henne. Hon berättar att hon varit tvungen att slåss hela sitt liv, mot sin pappa, sina bröder, sina kusiner. Hon vill inte behöva slåss med sin man.



Harpo börjar äta som en galning. Han försöker bli lika tjock som Sofia. En dag gråter han på verandan framför Celie. "Jag vill att hon ska göra som jag säger. Som du med farsan" säger Harpo. Celie talar med Sofia.

Jag börjar lessna på Harpo, säger hon. De enda han tänker på sen vi gifte oss är hur han ska få mig att lyda. Det är inte en fru han vill ha, det är en hund (...) Jag tycker inte om att ligga med honom längre, säger hon. Förr blev jag alldeles ifrån mig bara han rörde vid mig. Men nu vill jag bara vara ifred. När han lägger sig ovanpå mig, tänker jag på att det är så där han jämt vill ha de (...) Förut gilla jag de där. Jag bruka jaga hem honom från fältet. Å bli alldeles het bara av att titta på honom när han stoppa ungarna i säng. Men inte nu längre.

Sofia fortsätter:

Det värsta, vet du vad de är? säger hon. Det värsta är att jag inte tror han märker nåt. Han lägger sig ovanpå och har det bra ändå. Utan att bry sig om vad jag tänker. Å känner. Det är bara han (...) Hon fnyser. Jag skulle kunna döda honom bara för de.

Jag tänker på Ida som bar sin man över golvet och Sofia som jagade sin man hem från fältet, och hur vi inte kan mötas ibland. Hur viljan att vara fri och viljandet i sig dödade hästen? för att hästen behövde ofriheten för att finnas?

Och hur vi ratas på olika sätt men att det gör lika ont.

Och hur det fortfarande kan kännas nödvändigt att dölja viljandet och maskera den så att viljan blev hans. För att inte vara... ja vad är det man inte får vara? Ko och Queijn?

Får jag

Jag tror det händer något med mig, det som kallas att bli kär.

och jag satte mig ned att försöka skriva om det, men insåg att det inte skulle bli någon text. Inte för att jag inte kunde, utan för att jag inte ville.

Som om jag ville ha det för mig själv? Något som inte kan delas?

En dag var det bara som att jag blev rädd om livet. En plötslig, nästan oförklarlig oförmåga att gå ned i den mörka korridoren till tvättstugan själv. Hopptävlingen jag sett fram emot med en nästan trotsig längtan, helt plötsligt blev jag rädd. Om något skulle hända, allt jag skulle missa och förlora?

Hur var det här riktigt tänkt, du E? Vars riktigt kom du ifrån?