Butler

Som en av dem som bevistade Judith Butlers föreläsning i Stockholm i tisdags måste jag reagera och avreagera mig efter denna stora händelse. Butler ja. Som jag har bråkat med henne. Jag har raljerat över tron på att subversiva handlingar förflyttar positionerna och ändrar de "viktiga"maktstrukturerna grundade i klass. Det löjliga i att erkännande (recognition) utan omfördelning skulle utgöra grund för politisk förändring (läs: identitetspolitik). Och hade vi just inte lärt oss att det var genom kvinnokoalitioner, att kvinnor talade ur levda erfarenheter som det politiska faktiskt förändrades? Butler kom att rasera min och många med migs anspråksgrund för krav. Och vaddå heterosexuell matris? Matris fick vi lära oss på genusvetenskapen, var en term som användes hos tandläkare, där man stöper en form åt tanden vid lagning. Om matrisen var fel skulle lagningen börja att läcka fyllningsmaterial. Att försöka förstå denna radikalitet, att genus föregår kön vilket blir synligt genom den obligatoriska heterosexualiteten, var för invecklat för mig när jag först läste Butler. Idag inser jag att jag inte fattade ett skit.

I sammanhanget, Butler slog igenom, mitt under den svenska 1990-talets konsensufeminism, som krävde en stategisk essentialism av kategorin kvinnan, så som också beskrivs i Fokusartikeln. Radikaliteten låg i (post-) tiden, och rösterna för den queera förståelsen av kön vred om debatten. När Butler får frågan i Kulturnyheternas intervju om hon anser sig själv vara radikal, svarar hon, förutom att hon ogillar etiketteringen att I don't think I am radical, Im just a vector for certain kinds of actions and motives engaging politically that sometimes have radical effects and sometimes don't.

Intelligens och ödmjukhet är sannerligen intimt sammankopplade. Så okej, Butler raserade vår (vita, heterosexuella) älskade kategori kvinna i det som vi kallar kvinnorörelsen. Och för det är jag både henne evigt tacksam och utmanad. Men ni anar inte hur mycket jag kämpat för att försöka få tillbaka min kategori kvinna. Jag försökte via Iris Marion Young som använder Sartres begrepp om serialitet. Att kanske, kanske, kanske, kan vi vara eniga under vissa omständigheter? Eller kanske handlar det bara om strategisk essentialism, alltid? Butler medger i ovan intervju att hon då, med Gender Trouble's fokus på individuella subversiva handlingar, förbisåg koalitioner och kollektiva handlingars betydelse. Och det håller jag med henne om.

Trots idoga försök att få ett grepp om vad Butler egentligen håller på med nu, liksom är det war eller är det gender? Så tycker jag hennes stringens eller hur man säger, att hon är följbar, går att identifiera. Föreläsningens titel var Precarious Life: The Obligations of Proximity och kretsade kring moraliska förpliktelser gentemot andra. Linjen hon driver är fortfarande att peka på det ramverk, den struktur som skapar urskiljbara och nästintill osynliga människor. Människor som inte är sörjbara, menar Butler. När jag häromdagen såg färdigt den prisbelönta HBO-serien Angels in America som behandlar 1980-talets aids-epidemi i USA tänkte jag just på förskjutningen av de sörjbara. Afrikas aidssmittade har inte nått samma mourn-status som de vita bögarna i 1980-talets USA. Och nyckelordet är självklart Precarious. Det sårbara, utsattheten och många gånger det rent kroppsliga. Butler talade om det mänskliga, en människa som behöver "shelter och food". Vi kommer inte undan detta. SvD-artikeln menar också att det centrala i Butlers etik just är det mänskliga beroendet av andra.

I samma intervju som jag ovan länkar till säger Butler:

The social constitition of life is primary, and we could not even think of ourselves as individuals outside of these relations to others.


Beroendet ja.
Omöjligheten i att vara människa med kropp och mänskliga behov i ett kapitalistiskt samhälle. Jag tror att det är där all vår kraft bör ligga, erkänna detta beroende, vi kommer aldrig att vara vårt marknadsvärde, så som Nina Björk här och mången annanstans har betonat och tryckt på vår biologiska materialitet. Vi är i grunden relationella varelser, levandes i ett system  och kultur där individerna ses som frikopplade från varandra.  Att Butler riktar sin blick mot det grymma i detta förnekande av vår mänsklighet betyder mycket för mig, som antagligen lärt sig ett och annat på vägen och äntligen slutit fred med sin Butler.