Tyngden och lättheten revisited

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om min väns förhållande till en kille med depression. Inlägget fick många fina reaktioner, varför det nästan tar emot att skriva om det igen. För det gick, naturligtvis, åt helvete. Min vän har först nu, efter månader av telefontrakasserier, nedlåtande kommentarer och en egen djup depression kunnat bryta relationen och komma tillbaka på fötter. Det som började med en ledsen människa slutade med två ledsna människor och en bruten relation. Min vän har liknat det vid att tvingas att kapa sin egen arm, så svårt upplevde hon det. För känslorna är ju där och är så starka. Men för att överleva var hon tvungen.

Depression smittar. Jag önskar att det inte var så. Men den finaste människan i världen, som man förälskat sig i, kan innebära en biljett till sjukdomen. Tabletter och återkommande besök hos psykolog. Flera månader av oförmåga att kunna ta sig ur känslan av meningslöshet. Jag visste att han mådde dåligt. Ändå kom de destruktiva tankarna: Har jag gjort något fel? Sagt något fel? och det som var uttryck för sjukdomen blev istället bekräftelser på hur hans känslor inte var lika starka som mina. Och alla idiotiska tankar kring hur om han bara var med mig kunde han kanske bli frisk? Han menar ju att han mår bra när han är med mig. Så blir sjukdomen mitt personliga misslyckande. Och oron. Hur man vill vara där jämt och därför förvandlas till ett plåster istället för en likvärdig människa.

Och hur man kan träffa andra och de berättar för en att man är underbar, och allt man kan tänka på är honom. Jag och min vän talar om hur det svåra kan undvikas. Jag vill inte upprepa hennes helvete. Kanske förstår jag först nu hur svårt hon har haft det. För allt jag egentligen vill är att vara med och för honom.

Hur ska jag förstå att det viktigaste är jag och min hälsa, när jag har svårt att känna att man inte själv är nog för att kunna känna sig fast i tillvaron? När en dag spenderad utan dem man älskar är en meningslös dag?