Då visste jag att det var helt fel...

När du skrev JAAAAAAAAAAAAA efter att jag frågat om jag redan berättat att en av mina nya vänners pappa var min mammas ungdomskärlek. För du visste inte att det betydde något för mig, hur mycket jag hört om denna kärlekshistoria nog för att känna hur speciellt och roligt sammanträffande det var. För att vi inte känt varandra speciellt lång tid och du ändå är tillräckligt nonchalant för att inte anstränga dig att vara trevlig. För att det hade varit så lätt för dig att säga "Ja, du har berättat det, men då var du lite full. Det var kul att höra".

För att jag vet att jag inte är stark. Det är så lätt att inte vara snäll mot mig. En gång svalde jag och svalde allt mer eskalerande otrevligheter tills han kunde klampa över hela min vilja och min kropp. Kanske är jag känslig men det känns som att jag VET.